Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Horn ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
universiteten i Pernov (1706), Upsala (en del af år
1719) och Åbo (1723–35) samt såsom praeses illustris
vid Vetenskapssocieteten i Upsala (1727–35). Öfver
honom hafva slagits fem skådepenningar, den första
(1720) af ridderskapet och adeln, den senaste (1878)
af Svenska akademien.
Såsom statsman intager H. ett af de främsta
rummen i svenska historien. Han egde icke en Axel
Oxenstiernas eller Johan Gyllenstiernas initiativ
och stora vyer. Han var icke något banbrytande
snille, men han förstod mästerligt att till sin
och rikets fördel på ett praktiskt sätt räkna
med omständigheterna. Han dref, för att begagna
ett uttryck från våra dagars politiska språk, en
opportunistisk statskonst. Om en sådan med afseende
på utländska förbindelser kunnat under tidernas lopp
fortsättas med framgång, må lemnas derhän. Att det
afbrott, som med hans fall inträdde i densamma,
kom för tidigt, derom vittnade den närmast följande
tidens olyckor. H. nådde emellertid sitt mål att
skaffa det ett ögonblick förkrossade fäderneslandet
aktning och sjelfständighet, och deri ligger hans
storhet. Att en opportunistisk inrikespolitik icke i
längden var hållbar fick H. sjelf röna: han försvagade
styrelsens anseende och myndighet genom att för en
tillfällig framgång åt sina planer draga frågor,
som hörde till hennes afgörande, under ständernas
och framförallt sekreta utskottets behandling. Hans
exempel vann lätt efterföljd. H. föll sjelf för sina
egna vapen och vållade frihetstiden ett af hennes
värsta lyten. Från samtida politiska personligheter
skilde sig H., till sin oförgängliga ära, deruti att
han aldrig var fal; att gifva mutor försmådde han dock
ej. – Jfr "A. B. Horn. Hans lefnad tecknad af Gustaf
Horn" (Arvids sonson), utg. af C. F. Horn (1852),
och "A. B. Horn. Minnesteckning af W. E. Svedelius"
(i Sv. akad:s handl. 54:de och 55:te del., 1879).
J. Th. W.
13. Horn, Adam, grefve af Ekebyholm, riksråd,
krigare, den föregåendes son, född d. 25 Nov. 1717,
blef 1731 fänrik vid Lifgardet, deltog såsom major
vid Vestgöta kavalleriregemente i kriget mot Ryssland
1741–43 samt befordrades 1743 till generaladjutant
af flygeln och 1747 till öfverste vid Östgöta
kavalleriregemente. I politiskt hänseende hörde han
genom sin börd till mössorna, men slöt sig sjelf till
det under början af 1750-talet ur både hattarnas och
mössornas läger bildade hofpartiet. Af konung Adolf
Fredrik sändes han i slutet af 1755 till Petersburg
för att i hemlighet söka förmå ryska regeringen att
understödja svenska hofvet i striden mot de rådande
hattarna. Försöket misslyckades. H. utnämndes 1757
till generalmajor och derefter till generallöjtnant
samt bevistade det pommerska kriget (1757–62) till
1760, då han såsom riksdagsombud för krigsbefälet
återvände till Stockholm. Hofvet och de med detsamma
förbundna mössorna uppställde H. såsom sin kandidat
till landtmarskalksposten, men vid valet besegrades
han af grefve Axel von Fersen. H. blef i stället
under riksdagens lopp riksråd och öfverste marskalk
(1761). I rådet
uppträdde H. 1764 på det bestämdaste ej endast
emot förlängandet af det franska subsidiefördraget,
utan äfven emot subsidieväsendet i allmänhet. Den
1765 sammanträdande riksdagens sekreta utskott,
i hvilket mösspartiet utgjorde flertalet, uttryckte
sitt välbehag öfver hans uppförande genom att välja
honom till kanslipresident (Aug. 1765), men han afsade
sig denna förtroendepost. Vid samma riksdag utsågs
han till att vid danska hofvet afhemta kronprinsen
Gustafs brud, Sofia Magdalena (1766). Då hattarna vid
1769 års riksdag kommo till makten, blef H., liksom
de öfriga riksråden af mösspartiet, afsatt från sina
ämbeten, men återfick redan 1771 sin plats i rådet
och inkallades af Gustaf III i den efter revolutionen
d. 19 Aug. 1772 nybildade rådkammaren. Död i Stockholm
natten mellan d. 23 och 24 Jan. 1778. H. var en
skicklig och tapper rytterianförare, men föga
betydande såsom statsman. Han var icke någon vän
af träget arbete. Såsom målare var han en ganska
framstående dilettant.
14. Horn, Fredrik, grefve af Åminne, krigare, son till
öfversten friherre Krister Horn af Åminne, härstammade
i 4:de led från H. 4 och föddes d. 29 Mars 1725 på
Husbygård i Södermanland. 1740 blef han volontär
vid Lifgardet och begaf sig 1743 till Frankrike,
hvarest han erhöll anställning såsom sekundlöjtnant
vid regementet "Royal Alsace". Han utmärkte sig
genom tapperhet och djerfhet i Frankrikes krig
med Österrike (1740–48) och blef efter fredsslutet
befordrad till öfverste (1749). Kort derefter lemnade
han Frankrike, till hvilket land han återvände först
vid det s. k. sjuåriga krigets utbrott (1756). Såsom
generaladjutant hos marskalk d’Estrées bevistade han
bl. a. slaget vid Hastenbeck 1757, der han, till och
med enligt franska författares uppgift, genom sin
oförskräckthet afgjorde slaget till fransmännens
fördel. 1760 utnämndes han till öfverste i svenska
armén, 1762 till löjtnant vid Lifdrabantkåren, 1763
till öfverste vid Östgöta kavalleriregemente samt 1770
till generalmajor. I politiken kämpade han – ensam
af sitt namn – på hattarnas sida, i hvilkas läger
han blifvit indragen genom sitt romantiska giftermål
med Anna Margareta Plomgren, brorsdotter till den
mäktige hattledaren Tomas Plomgren och kusin till den
bekante K. F. Pechlins hustru. Vid 1760 års riksdag
visade han sig vara en af de hetsigaste partimännen,
och en gång var det endast med största svårighet,
som man kunde hindra honom från att på riddarhuset
med värjan förfäkta sin mening. Under eller efter 1765
års riksdag slöt han sig jämte sina partivänner till
hofvet och blef en af kronprinsen Gustafs hängifnaste
beundrare. I förberedelserna till 1772 års revolution
tog H. en ej ovigtig del: genom honom gingo nämligen
underhandlingarna mellan J. K. Toll och konungen om
den första revolutionsplanen, hvilken af Toll skulle
förberedas i Norge. Då grefve F. V. von Hessenstein
revolutionsdagen (d. 19 Aug.) vägrade att emottaga
öfverbefalet i Stockholm, lemnade konungen det åt
H. Till belöning för sitt deltagande i revolutionen
befordrades denne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
