Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Horn ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfvervinna ett ganska envist motstånd, som desse gjorde, och
att å andra sidan vid förbundets afslutande (d. 22
Febr. 1724) gå Rysslands fordringar till mötes,
utan att alltför mycket binda Sveriges händer. För
att emellertid icke en ensidig förbindelse med
segraren skulle förlama Sveriges sjelfständighet
närmade H. sig redan i slutet af 1725 Frankrike
och England, hvilka önskade Sveriges anslutning
till den s. k. hannoverska alliansen, som var riktad
mot Österrike och Spanien, med hvilka Ryssland snart
förenade sig. Men det holsteinska partiet satte sig på
det ifrigaste emot ett närmande till vestmakterna,
och då detta parti visade sig ega pluralitet bland
riksråden, tog H., ehuru hans mening, tack vare
konungens röster, blef regeringens beslut, det till
sina konseqvenser farliga steget att underställa
regeringens beslut ständernas pröfning. 1726–27 års
urtima riksdag, då H. åter valdes till landtmarskalk,
gaf honom rätt, och d. 17 Mars 1727 undertecknades
allianstraktaten med Frankrike och England.
Denna vändning i Sveriges utrikespolitik, genom
hvilken det undgick faran att blifva ett "bihang till
Ryssland", medförde det holsteinska partiets fall och
gjorde H. till Sveriges mäktigaste man; och med rätta
hafva de närmast följande åren i Sveriges historia
blifvit kallade "Arvid Horns tidehvarf". Det var ett
skede af jämförelsevis stort inre och yttre lugn,
under hvilket landet fick hemta sig efter den långa
ofreden, och på hvilket man sedan med saknad tänkte
tillbaka såsom en lyckotid. H:s utrikes politik under
denna liksom den föregående tiden hvilade på hans
grundsats "att man ej mera måtte binda sig med den
ene än med den andre". Sina störtade motståndare af
det holsteinska partiet behandlade han med en för hans
samtida nästan obegriplig försonlighet. Var det hans
afsigt att derigenom smeka partilidelserna till sömns,
så misstog han sig. Ty drifna af en futtig lystnad
efter egen makt, utan några stora mål i sigte, började
flere af det fallna partiets män, en K. Gyllenborg,
en D. N. von Höpken m. fl., arbeta på att störta
H., och deras bemödanden blefvo för denne så mycket
farligare, som de funno medhåll hos konung Fredrik
hvilken de förr dock så ifrigt motverkat, och hvilken
hade framförallt H. att tacka för sin krona. De
befordrade och drogo nytta af konungens förbindelse
med fröken H. Taube, en förbindelse, öfver hvilken
H. med sina höga begrepp om värdighet och yttre
anständighet uttalade sin förkastelsedom. Närmast till
följd deraf uppstod en brytning mellan konungen och
H. vid tiden för 1731 års riksdag, vid hvilken H. för
tredje gången var landtmarskalk. H. begärde afsked
från kanslipresidentsämbetet; konungen gaf honom det,
men anmodades af ständerna att ytterligare söka förmå
honom qvarstanna. Det var en ny seger för H. Han hade
ännu den allmänna opinionen för sig. Snart skulle
äfven hon bearbetas emot honom. Då efter polske
konungen August II:s död (1733) Frankrike föreslog
Sverige ett gemensamt uppträdande för att
återskaffa Stanislaus tronen, mötte detta förbundsanbud
stora sympatier i Sverige, så mycket mer som
i detsamma ingick planen till ett angrepp på
Ryssland. Detta rike understödde nämligen en annan
kandidat till polska kronan, och man hoppades omsider
få hämd på Ryssland. Äfven H. lät sig ett ögonblick
hänföras. Men då det visade sig, att Frankrike i
sjelfva verket icke hade lust eller förmåga att hjelpa
Stanislaus, utan till och med bakom Sveriges rygg
trefvade efter Rysslands hand, och då de ryska vapnen
efter en kort tid voro segrande öfverallt i Polen,
så drog sig H. tillbaka för en fransk förbindelse. Men
icke så de sangviniske. De hade öfvervigten vid 1734
års riksdag. Visserligen misslyckades H:s personliga
motståndare i sina småaktiga försök att der sätta
honom på de anklagades bänk, och visserligen fick
han sjelf ett ytterligare bevis på sitt anseende,
då han ombads att taga tillbaka sin förnyade
afskedsansökan. Men han tvangs af den lidelsefulla
allmänna meningens tryck att (d. 14 Juni 1735)
sluta en allians med Frankrike. Ehuru denna var långt
oskadligare än den först föreslagna, sökte han förtaga
de möjligen äfventyrliga verkningarna af densamma
genom att på Rysslands anmodan förnya 1724 års allians
med denna makt. Fastän han genom sin tillstyrkan till
ett d. 24 Sept. 1734 med Danmark, hufvudsakligen med
fäst afseende på Ryssland, ingånget försvarsförbund –
ett stycke framtidsskandinavisk politik – dessförinnan
visat sig ingalunda vilja gå i ryskt ledband, blef
han nu i det franska partiets pamfletter ett mål
för alla slags beskyllningar och inför allmänheten
utmålad såsom en dålig patriot, den der försvurit
sig åt Ryssland. Vid 1738 års riksdag fick han höra,
att det vore "slut med nesligt stillasittande och
blygsam ro". Det franska partiet, eller, som det vid
den tiden började kallas, hattpartiet, var riksdagens
herre; sekreta utskottet ingrep i utrikesärendena,
och bakom H:s rygg underhandlade man med franske
ministern. När slutligen (d. 10 Nov. 1738) med
Frankrike en konvention ingicks, hvarigenom Sverige
beröfvades sin handlingsfrihet, hvilken alltid
utgjort ögonmärket för H:s statskonst, fick hans
politiska system dödsstöten. Endast vördnaden för
hans af lysande minnen omstrålade personlighet
hejdade hans motståndare från att hårdhandskadt
störta honom sjelf. Märkvärdigt nog skyndade han ej
denna gång att af egen drift, såsom fordom under
sin makts dagar, begära sitt entledigande. Först
efter ganska ifriga bearbetningar beqvämade han
sig till detta steg (d. 18 Dec. 1738). Under stora
hedersbetygelser beviljade ständerna honom hans
afsked. Hans meningsfränder i rådet, mössorna,
aflägsnades sedan utan vidare. H. drog sig undan
till sitt gods Ekebyholm, der han afled d. 17 April
1742. Fyra månader derefter kapitulerade i Helsingfors
den armé, med hvilken hattpartiet trott sig kunna
återvinna hvad Karl XII förlorat och taga revanche
för H:s "nattmösspolitik".
Vid sidan af sin politiska verksamhet utöfvade
H. befattningar såsom kansler vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
