Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Horn ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till generallöjtnant och upphöjdes s. å. jämte
sin äldre broder, Gustaf Adolf H. (f. 1721,
president i Krigskollegium 1770–92, d. 1793), i
grefligt stånd. Han anhöll dervid att fa kalla sig
"Gustafsvän". Gustaf III vägrade detta, men tillät
honom i stället att i vapnet insätta konungens
krönta namnchiffer och en vase. 1774 utnämndes
han till öfverste vid Lifregementet och 1778 till
kavallerigeneral, hvaremot han 1780 måste afstå sin
öfverstebeställning åt hertig Karl. Med åren svalnade
H:s beundran för Gustaf III, och vid 1789 års riksdag
uppträdde han i oppositionspartiets främsta led. Han
var ock en af de 19 herrar, som d. 20 Febr. s. å. på
konungens befallning arresterades. Hans ende son, Klas
Fredrik H. (se H. 16), gjorde sig t. o. m. skyldig
till delaktighet i mordet på Gustaf III. Död i
Stockholm d. 1 Jan. 1796. – En syster till H.,
Katarina Ebba, född d. 27 Maj 1720, efterträdde
1745 grefvinnan Hedvig von Hessenstein, mot löfte
om hederligt apanage och ett slags erkännande efter
franskt mönster, såsom Fredrik I:s älskarinna. 1746
utverkade konungen, att hon blef upphöjd till romersk
riksgrefvinna. Förbindelsen, som icke blef af politisk
betydelse, enär grefvinnan ej lyckades utöfva något
större inflytande på konungen, upplöstes efter tre
års förlopp. 1762 blef riksgrefvinnan H. gift med
riksrådet grefve Ulrik Barck. Hon dog d. 12 Sept. 1781
på Jakobsberg i Jerfälla socken, Stockholms län.
15. Horn, Katarina Ebba. Se under H. 14.
16. Horn, Klas Fredrik, grefve af Åminne,
deltagare i sammansvärjningen mot Gustaf III, son
till H. 14, född i Stockholm d. 18 Maj 1763,
blef 1783 kammarherre och major vid fortifikationen,
men lemnade 1789 (ej 1785) sistnämnda tjenst, emedan
han råkat i tvist med generalmajor Gustafssköld
angående fästningsarbetena i Kristianstad.
Faderns ovilja mot Gustaf III meddelade sig
åt sonen, hvilken blindt följde de ingifvelser,
som ett nyfödt hat mot konungen och en svärmisk
beundran för franska revolutionens frihetsidéer
ingåfvo honom. Vid julen 1791 blef han bekant med
J. J. Anckarström, hvilken lät honom förstå, att han
vore beredd att mörda konungen. H. ansåg dock,
att man borde försöka att på annat sätt än genom
mord "slippa konungen", men han öfvergaf snart
denna mildare tanke. På H:s gård Hufvudsta vid
Stockholm uppgjordes af honom, Anckarström och
A. L. Ribbing mordplanerna. Efter konungamordet
blef H. en af de förste, som arresterades; och
liksom en annan af de sammansvurne, K. P. Lilliehorn,
bekände han ej blott sin egen delaktighet i brottet,
utan angaf äfven en mängd medbrottslingar för att
sålunda göra sig förtjent af nåd. Af Svea hofrätt
dömdes han d. 24 Maj 1792 till förlust af adelskap,
lif, ära och gods, en dom, som mildrades af hertig
Karl d. 15 Aug. s. å. till ständig landsflykt
med förlust af adelskap och alla medborgerliga
rättigheter. Under namnet Fredrik Claesson begaf sig
H. till Danmark, der han köpte egendomen Skovlunde
(i närheten af slottet Hirschholm). Af danske
ministern A. P. Bernstorff behandlades han med
välvilja, och då engelska flottan 1800 hotade Danmark,
erhöll han i uppdrag att deltaga i ordnandet af
det danska kustförsvaret. Men när Gustaf IV Adolf
vid underhandlingarna mellan Sverige och Danmark
s. å. lät förstå, att detta förtroende för en
svensk konungamördare förefölle honom misstänkt,
blef H. genast uppmanad att lemna Danmark. Han
begaf sig med sin familj till Lybeck, der han
efter stadens eröfring af fransmännen på Napoleons
befallning arresterades; men sedan hans papper blifvit
undersökta, frigafs han af marskalk Davout. 1804
erhöll han dansk medborgarerätt, och 1813 bosatte
han sig under sitt familjenamn i Köpenhamn. Under
de senare åren af sitt lif sysselsatte han sig med
skriftställeri: han var medarbetare i de danska
tidningarna "Charis" och "Dagen" samt utgaf 1816 Små
skaldestycken. Död i Köpenhamn d. 23 Maj 1823.
17. Horn, Klas Fredrik, grefve af Åminne,
ämbetsman, den föregåendes son, född på Hufvudsta
d. 11 Mars (10 Aug.?) 1791, erhöll, trots sin
faders förvisning, sin uppfostran i Sverige och
blef 1809 adjutant vid Lifregementets husarkår,
hvilken då utgjorde en del af den på norska gränsen
förlagda Vestra armén. Han åtföljde Adlersparre på
dennes tåg till Stockholm och blef 1812 befordrad
till löjtnant. Äfven i 1814 års norska fälttåg
deltog han samt utnämndes 1815 till ryttmästare
och adjutant vid 1:sta kavalleri-inspektionen,
men lemnade 1822 krigstjensten. Såsom hufvudman för
sin ätt bevistade han riksdagarna 1818, 1823, 1828,
1834 och 1840 samt gjorde sig vid dessa känd såsom
framstående oppositionsman. Vid sistnämnda riksdag
blef han medlem af statsutskottet, men råkade der i
meningsskiljaktighet med sina gamla politiska vänner
i en af riksdagens vigtigaste frågor: betäckandet af
bristen i kabinettskassan. Han reserverade sig mot
utskottets beslut i denna fråga (1841) och bröt från
denna stund fullständigt med oppositionen. 1842 blef
han tillförordnad landshöfding i Stockholms län och
1843 landshöfding derstädes. Från denna post tog han
1849 afsked. Död d. 8 April 1865.
Horn (af Rantzien), svensk adlig ätt, härstammar
från Tyskland och kallar sig efter Rantzien (ett
gods i Pommern, Rantziens socken, emellan städerna
Greifswald och Anklam). Karl XII:s tappre general
Henning Rudolf H. af Rantzien (se nedan) blef friherre
1701 och grefve 1719, och från honom härstammar den
ännu lefvande grefliga ätten H. af Rantzien. En annan
gren af ätten blef 1719 friherrlig, men utdog redan
1775. En tredje gren, härstammande från Jakob Fredrik
H. af Rantzien, hvilken 1751 blef svensk adelsman och
1763 friherre, utdog som friherrlig 1782, men på dess
adliga nummer adopterades 1778 hans syskonbarn Samuel
Henrik H. af Rantzien, hvars ätt upphöjdes 1797 till
kommendörsätt samt ännu fortlefver. I Skåne lefver
en på riddarhuset ej introducerad gren af ätten H. af
Rantzien B. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
