Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hogendorp ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ordning 1190 följdes af Henrik VI. Denne var
förmäld med Konstantia, arfvinge till Sicilien och
Neapel, samt utvidgade 1194 det hohenstaufenska
husets besittningar med detta konungarike. Efter
hans död, 1197, ärfde hans treårige son, Fredrik
II. Sicilien, medan H:s broder, Filip af Schwaben, af
hohenstaufenska partiet valdes till tysk konung. Till
motkonung valde welferna Henrik Lejonets son, Otto
IV, och denne blef, sedan Filip 1208 mördats, ensam
konung och 1209 kejsare, men redan 1212 uppställde
påfven Innocentius III den unge Fredrik af Sicilien
såsom motkonung. 1220 kröntes denne såsom Fredrik
II till romersk kejsare och 1229 till konung af
Jerusalem. Vid hans död föll det hohenstaufenska huset
från den höga maktställning, som det i mer än hundra
år intagit. Visserligen efterträddes han 1250 såsom
tysk konung af sin son, Konrad IV, men denne blef
slagen af motkonungen Vilhelm af Holland och lemnade
derefter Tyskland för att söka åtminstone rädda sina
italienska besittningar. Knappt hade han lyckats
från dem fördrifva sina fiender, påfvens anhängare,
förrän han 1254 afled. Till hans efterträdare såsom
Siciliens konung valdes hans halfbroder, Manfred, men
denne stupade 1266 vid Benevento i strid mot den af
påfven inkallade Karl af Anjou, hvilken derefter tog
riket i besittning. Konrad IV:s son, Konradin,
gjorde 1267 ett försök att återtaga sitt
fädernerike, men blef 1268 slagen vid Tagliacossa och
s. å. afrättad. Med honom utslocknade hohenstaufenska
ättens legitima linie på svärdssidan. 1272 dog
kejsar Fredrik II:s naturlige son konung Enzio i
bolognesarnas fängelse, och först många år derefter
afledo Manfreds söner. Hohenstaufernas besittningar
tillföllo Baden, Bajern, och Würtemberg.
Hohenstein, stad i konungariket Sachsen, kretsen
Zwickau. 10,795 innev. (1880), jämte det med
H. sammanbyggda Ernstthal. Tillverkning af
bomulls-, ylle- och sidenvaror. Mineralbad och
kallvattenkuranstalt.
Hohenzollern. 1. H., fordom äfven Zollern,
det hohenzollernska furstehusets stamborg, är
beläget på det 776 m. höga berget H., 2 km. s. om
staden Hechingen, i det forna furstendömet
Hohenzollern-Hechingen. Borgen, som omnämnes i
urkunderna redan i slutet af 9:de årh., förstördes
1423 af de schwabiska riksstäderna, men 1454 började
slottets nybyggnad (af den ursprungliga byggnaden
qvarstår endast det s. k. Mikaelskapellet). Borgen,
hvilken sedermera nyttjades som fästning, befann sig i
förra hälften af 1800-talet i ett tämligen förfallet
skick, men restaurerades 1850–55 af preussiske
konungen Fredrik Vilhelm IV troget i det 14:de
årh:s stil. – 2. Två fordom suveräna furstendömen,
H.-Hechingen och H.-Sigmaringen, hvilka fingo sitt
namn efter borgen H. 1849 införlifvades de med
Preussen, kallas vanligen Hohenzollernska landen
l. provinsen Hohenzollcrn och bilda nu en lång,
smal landsträcka, som omgifves i ö., n. och v. af
Würtemberg, i v. och s. af Baden, samt 8 strödda
enklaver i angränsande land. Areal 1,142,83
qvkm. 67,624 innev. (1880), de flesta
katoliker. Provinsen, som till största delen är bergig
(Rauhe Alp och i n. Schwarzwald), vattnas i s. af
Donau och i n. af Neckar. Åkerbruk och boskapsskötsel
äro landets vigtigaste näringsgrenar I H. finnas
ett katolskt gymnasium, en högre borgareskola
och omkr. 110 folkskolor. Provinsen H. bildar
regeringsområdet Sigmaringen, som är deladt i
fyra amt: Sigmaringen (hufvudstad), Gamertingen,
Hechingen och Haigerloch. Amtet Hechingen omfattar
det forna furstendömet H.-Hechingen l. det gamla
grefskapet H. (236 qvkm.), de öfriga furstendömet
H.-Sigmaringen (906 qvkm), som utgjordes af två,
genom H.-Hechingen skilda delar, "Oberland" och
"Unterland". I judicielt hänseende lyder H. under
appellationsdomstolen i Arnsberg och i katolska
kyrkoärenden till ärkebiskopsstiftet Freiburg. –
3. Preussisk provins. Se ofvan.
Hohenzollern, tysk fursteätt, som har sitt
namn efter borgen Zollern l. Hohenzollern
(se föregående art.) och enligt traditionen
skall härstamma från hertig Tassilo af Bajern
(d. 794). Med visshet kan ätteledningen ej föras
längre tillbaka än till 11:te årh., då två män,
Burchard och Wezil (båda fallna i en strid 1061),
skrefvo sig till Zollern (Zolorin). Den förstnämndes
äldste sonson, Burchard, stiftade grefliga ätten
Hohenberg (utdöd 1486), men dennes yngre broder,
Fredrik I (d. omkr. 1115), blef innehafvare af
stamslottet och fortplantade hufvudlinien. Fredrik
I:s sonson Fredrik III (d. omkr. 1201) var förmäld
med borggrefve Konrad II:s af Nürnberg dotter Sofia
och blef efter sin svärfaders död af kejsar Henrik VI
belånad med borggrefskapet Nürnberg (mellan 1190 och
1192). Omkr. 1226 delade Fredrik III:s söner Konrad
och Fredrik IV (II) sina arfland så, att den förre
erhöll borggrefskapet Nürnberg och stiftade huset
H:s frankiska l. nürnbergska linie, samt att den
senare såsom grefskap behöll stamlandet Hohenzollern
och blef stamfader för huset H:s schwabiska linie.
A. Frankiska l. nürnbergska linien. Borggrefven
Konrad efterträddes 1261 af Fredrik III (d. 1297),
hvilken 1255 förvärfvat Baireuth. 1331 lade hans
yngre son, Fredrik IV (1300–32), Ansbach till sina
besittningar. Fredrik V (1357–98) upphöjdes 1363 i
riksfurstligt stånd. Dennes yngre son, Fredrik VI
(d. 1440), blef 1417 kurfurste af Brandenburg (såsom
sådan kallades han Fredrik I) och räknas derför såsom
den stora preussiska monarkiens grundläggare. Hans
tre sonsöner blefvo stamfäder för hvar sin gren
af ätten, nämligen Johan Cicero (1486–99) för den
brandenburgska (den nu regerande tyska kejserliga
grenen), Sigismund (1486–95) för den baireuthska
(utdöd med stiftaren, 1495) och Fredrik (1486–1515)
för den ansbachska. Fredrik af Ansbach, hvilken 1495
ärfde Baireuth, fördelade 1515 sina besittningar
mellan sina båda äldsta söner så, att Kasimir
(1515–27) erhöll Baireuth och Georg den fromme (1515
–43) Ansbach. Den yngste sonen, Albrekt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
