Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hogendorp ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Rheinfels-Rotenburg hertigdömet Ratibor, hvarefter Chlodwig
af konungen af Preussen 1840 upphöjdes till prins
och Victor till hertig af Ratibor och Corvey. –
Af ättens medlemmar äro följande de märkligaste:
1. Friedrich Ludwig, furst von H.-Ingelfingen,
preussisk general, f. 1746, var 1788 öfverste och
anförde i 1792–93 års fälttåg mot Frankrike med
mycken framgång en division samt vann 1794 den
lysande segern vid Kaiserslautern. 1796 blef
han generallöjtnant och erhöll befälet öfver
neutralitetskordongen vid Ems. S. å. efterträdde
han sin fader såsom regerande furste af
H.-I. 1804 utnämndes han till guvernör i de
frankiska furstendömena. Han förde befälet
öfver den preussiska armékår, som d. 14 Okt.
1806 besegrades vid Jena. Sedan hertigen af
Braunschweig samma dag blifvit dödligt sårad
vid Auerstädt, öfvertog H. högsta befälet och
förde spillrorna af de båda preussiska härarna
till Oder, men nödgades d. 28 Okt. s. å. att
kapitulera med 17,000 man, vid Prenzlau. Då han ej
kunde rättfärdiga denna kapitulation, måste han
lemna den preussiska tjensten och bosätta sig i
Schlesien, men nödgades af fransmännen att flytta
till Frankrike, hvarifrån han dock 1813 återvände
till Tyskland. Död 1818.
2. Ludwig Aloysius, furst von
H.-Waldenburg-Bartenstein, marskalk och pär af
Frankrike, f. 1765, d. 1829, blef 1792 öfverste i
franska emigrant-armén och värfvade för densamma
ett regemente, men öfvergick i holländsk och
derefter i österrikisk tjenst samt gjorde fälttågen
mot Frankrike 1794–98 såsom öfverste och 1799 såsom
generalmajor. 1806 blef han fältmarskalkslöjtnant
och 1807 ståthållare i Galizien. Efter Napoleons
fall (1814) gick han i fransk tjenst samt blef
generallöjtnant och befälhafvare för ett af honom
sjelf värfvadt regemente, med hvilket han deltog
i 1823 års spanska fälttåg. H. blef derefter
naturaliserad fransk undersåte, marskalk och pär.
3. Chlodwig Karl Victor, furst von
H.-Waldenburg-Schillingsfürst, prins af
Ratibor och Corvey, tysk statsman, f. 1819, var
1842–45 i preussisk statstjenst, men öfvertog
s. å. förvaltningen af Schillingsfürst och blef
på samma gång medlem af bajerska landtdagens
första kammare (riksrådet), i hvilken han slöt sig
till det nationalliberala partiet. Han visade
prof på stora kunskaper och en fast karakter,
men spelade dock icke någon betydande politisk rol
förr än 1866, då han kraftigt uppträdde emot
utrikesministern von der Pfordtens österrikiska
politik. I Dec. s. å. kallades han till von der
Pfordtens efterträdare såsom utrikesminister,
minister för det kungliga huset och konseljpresident.
Såsom mål för sin utrikespolitik uppställde H.
de sydtyska staternas förening med de nordtyska
till ett statsförbund. Han sökte derför förmå
Würtemberg, Baden oeh Hessen att efter preussiskt
mönster omorganisera sitt militärväsende samt
genomdref i bajerska landtdagen 1868 en sådan
omorganisation af bajerska hären. Trots starkt
motstånd från partikularisternas sida lyckades
han 1867 bringa
till stånd en tullförening mellan Nordtyska
förbundet och de tyska sydstaterna samt blef den
förste vice-presidenten i "Tullparlamentet". H:s
inrikespolitik var utprägladt liberal, och ehuru
katolik sträfvade han efter att skilja skolan
från kyrkan samt förmå de katolska makterna
att gemensamt uppträda emot de ultramontanes
sträfvanden. Men ultramontanerna lyckades vid nya
val till deputeradekammaren flere gånger besegra
det ministeriella partiet, och H. nödgades i
Mars 1870 afgå från sin ministerpost. I riksrådet
röstade han s. å. för Bajerns deltagande i kriget
mot Frankrike och arbetade för Tysklands politiska
enhet. Han blef också efter Tyska rikets upprättande
(1871) medlem af tyska riksdagen och dess förste
vice-president. Sedan 1874, då han utnämndes till
H. von Arnims efterträdare, har han varit tyskt
sändebud i Paris.
Hohenmauth, stad i östra Böhmen, vid Elbes biflod
Lautschna. 7,019 innev. (1880).
Hohenschwangau, kungligt slott i bajerska
regeringsområdet Schwaben-Neuburg, 3 km. s. ö. från
Füssen. Slottet, bygdt 1538–47, var i början af
1800-talet nästan en ruin, men kronprins Maximilian
(sed. Maximilian II), som 1832 förvärfvade det,
lät fullständigt restaurera och på det praktfullaste
pryda det.
Hohenstaufen (Hoher Stauffen), en 683 m. hög,
brant bergkägla i würtembergska Donaukretsen,
nära Göppingen, med ruiner af den hohenstaufenska
kejsareslägtens stamborg, som uppfördes 1080 och
förstördes i bondekriget 1525.
Hohenstaufen (Staufer), tysk fursteätt,
som 1138–1208 och 1212–54 innehade tyska
konungatronen. Dess stamfader var Friedrich von Büren
(d. 1094), hvilkens son, Fredrik I (d. 1105), 1079
erhöll hertigdömet Schwaben i förläning. Denne byggde
borgen Stauffen l. Hohenstaufen, efter hvilken ätten
fick sitt namn. Fredrik
I hade två söner, af hvilka den äldre, Fredrik
II (1105–47), blef hertig af Schwaben, och
den yngre, Konrad III, af sin morbroder,
kejsar Henrik V, 1115 erhöll hertigdömet Fran-en.
Vid Henrik V:s död, 1125, gjorde Fredrik II anspråk på
tyska konungatronen, men hierarkien, som fruktade,
att han skulle fortsätta den saliska ättens mot
påfvemakten fientliga politik, genomdref Lothars
af Sachsen val till konung. En häftig och långvarig
strid utbröt då mellan de båda bröderna och Lothar,
hvilken sökte och vann understöd af welfiska ättens
hufvudman, hertig Henrik den stolte af Bajern,
som fick Sachsen i förläning. Den makttäflan,
som genom denna strid väcktes till lif mellan det
schwabiska och det sachsiska furstehuset, blef
en omedelbar orsak till den månghundraåriga kampen
mellan guelfer (welfer) och ghibelliner
(hohenstaufer). Konrad valdes i Mainz 1127
till motkonung, men de båda bröderna måste 1135
underkasta sig Lothar, hvilken lät dem behålla
sina besittningar. Då Lothar, 1137, afled,
blef Konrad, med förbigående af Henrik den
stolte, vald till tysk konung (1138), och
han efterträddes 1152 af sin brorson, den berömde
Fredrik I Barbarossa, hvilken i sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
