Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hofmann ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Düsseldorf, under Th. Hildebrand och Schadow. Han
utbildade sig sedermera genom resor och en längre
vistelse i Rom, der umgänget med Cornelius på
honom utöfvade ett stort inflytande. H. är sedan
1870 professor vid konstakademien i Dresden. Han
har utom åtskilliga porträtt företrädesvis utfört
religiösa målningar och scener ur diktverk: Kristus
tillfångatages (i Darmstadt), Kristus och
äktenskapsbryterskan (i Dresden ), Kristus predikar
vid sjön Genesaret (i Berlins Nationalgalleri),
Romeo och Julia, Othello och Desdemona m. fl. –
2. Karl H., tysk statsman, den föregåendes broder,
f. 1827, blef 1857 anställd i hessen-darmstadtska
utrikesministeriet, ledsagade 1864 den sachsiske
ministern grefve Beust, Tyska förbundets fullmäktig,
till konferensen i London, deltog 1866 såsom hessiskt
ombud i fredsunderhandlingarna med Preussen samt
blef 1867 hessiskt sändebud i Berlin och medlem af
Nordtyska förbundsrådet. 1872 trädde han i spetsen
för en hessisk ministèr och reformerade hela
förvaltningen, ordnade förhållandet mellan stat
och kyrka, gaf den evangeliska landskyrkan en ny
författning m. m. I Juni 1876 öfvertog han efter
Delbrück presidiet i tyska rikskanslersämbetet och
blef 1879 derjämte preussisk minister för handel och
näringar efter att hafva tagit en framstående del
i förhandlingarna öfver skatte- och finansreformen
1878–79. Vid riksämbetenas omorganisation 1879
blef H. statssekreterare för inrikesärenden med
bibehållande af presidiet i Förbundsrådet. Ehuru han
i allmänhet visade stor undfallenhet för Bismarck,
råkade han icke dess mindre 1880 i tvist med honom,
särskildt angående hans socialist-politik, och afgick
från alla sina ämbeten s. å.
Hofmann, Heinrich, tysk tonsättare, f. i Berlin 1842,
studerade vid Kullaks konservatorium och var sedan
privatlärare till 1873, hvarefter han uteslutande
lefver för komposition. Af hans verk, som utveckla
ett ganska betydande innehåll inom klassisk form
samt särskildt utmärka sig för klangskönhet, må
framhållas hans fyrhändiga pianosaker, orkesterverken
Ungarische suite och Frithjofsymphonie, körsakerna
Champagnerlied, Die schöne Melusina och Aschenbrödel
samt operorna Cartouche (1869), Armin (1872) och
Annchen von Tharau (1878). A. L.
Hofmannswaldau, Christian Hofmann von, tysk skald, en
bland stiftarna af den andra schlesiska skaldeskolan,
f. i Breslau 1618, studerade juridik i Leiden och
erhöll efter vidlyftiga resor vid sin hemkomst en
rådsherrebeställning i sin fädernestad, ehuru han
ännu ej nått den erforderliga åldern. Senare utnämndes
han till kejserligt råd och dog såsom president
i rådskollegium i Breslau, 1679. H. var en man af
omfattande bildning och stor affärsskicklighet. Såsom
skald förgudades han af sina samtida, men efterverlden
förebrår honom med rätta att hafva infört de
italienska marinisternas svulst samt antites-
och bildprål i den tyska poesien. Hans sliskiga
sirlighet och sökta uttryck slogo ofta öfver i det
löjliga. Derjämte var han den förste, som i Tyskland
fullkomligt afsigtligt anslog en raffineradt sinlig
ton. Derom vittna i synnerhet hans Galante
gelegenheitsgedichte och hans till en del efter
Marini bildade "heroider", hvilka han utgaf under
titeln Kuriose heldenbriefe und andere herrliche
gedichte (1673; "Hjeltebref och någre andre sinrike
poetiske dikter", 1700). Han skref äfven Der sterbende
Sokrates, på blandad vers och prosa, samt öfversatte
Guarinis "Pastor fido". Hans samlade verk utkommo
1695–1727 (ny uppl. 1734). Ett urval af hans dikter
förekommer i "Bibliothek deutscher dichter des 17:ten
jahrhunderts" (1838).
Hofmantorp, socken i Kronobergs län,
Konga härad. Arealen 16,599 har. 2,126
innev. (1881). H. bildar med Furuby ett konsistorielt
pastorat af 2:dra kl., Vexiö stift, Konga kontrakt.
Hofmarskalk, ämbetsman, som har högsta inseendet
öfver ekonomien vid ett hof. Chefen för den inre
hushållningen vid konungens hof bär i Sverige
titel förste hofmarskalk och står i spetsen för
hofmarskalksämbetet, under hvilket lyda 1
hofkamrerare, 1 intendent för husgerådskammaren,
1 inventarieförvaltare, 1 ekonomiförvaltare, 1
köksmästare, 1 skafferibokhållare, hoffurirer och
åldfrun på Stockholms slott. Titeln af hofmarskalk
förlänas äfven, och det är det vanligaste, utan att
åtföljas af något ämbete.
Hofmeister, Wilhelm, tysk botanist, född i Leipzig
1824, blef 1863 professor i botanik i Heidelberg
och 1872 i Tübingen. Död 1877. H. blef 1869 ledamot
af svenska Vetenskapsakademien. Hans vetenskapliga
undersökningar rörde sig väsentligen om växternas
befruktning. I detta afseende var redan hans
första större arbete, Die entstehung des embryo der
phanerogamen (1849), af betydenhet. Sina studier
rörande växternas utvecklingshistoria nedlade
han i arbetet Vergleichende untersuchungen der
keimung, entfaltung und fruchtbildung höherer
kryptogamen und der samenbildung der coniferen
(1851). Vidare må framhållas hans undersökningar om
saftströmningen hos växterna, om växtdelars rörelser
och riktningsförändringar, om bladställningen och
om blommornas utvecklingshistoria m. m. I förening
med De Bary, Irmisch, Pringsheim och Sachs utgaf han
"Handbuch der physiologischen botanik", i hvilken
han sjelf skref första bandet: Die lehre von der
pflanzenzelle och Allgemeine morphologie der gewächse
(1867–68).
Hofmästare. 1. Förv. Se Rikshofmästare.
– 2. Tjenare, som har högsta uppsigten
öfver serveringen vid ett hof, i ett förnämt
hus, på ett hotell, i en klubb o. s. v. – 3. Den
eller de af manskapet på ett örlogsfartyg, som
hafva hand om chefens och officerarnas
proviant samt sköta serveringen.
3. R. N.
Hofnarr, ett slags tjenare hos furstar och
andra högt uppsatta personer, hvilken hade till
uppgift att roa sitt förnäma herskap, antingen
genom egna qvickheter och sarkasmer öfver
händelser och personer vid hofvet eller genom
dumhet, pedanteri och vanskapnad, som gjorde
honom till skottafla för andras puts och spe.
Redan hos forntidens greker och romare finner
man spår af dylika tjenare, dels såsom qvicka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
