Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hippel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dyrkan af två gudar). H. beskyllde åter sina motståndare
för patripassianism (antagandet att det var
fadern sjelf, som lidit i Kristus). Då Zephyrinus
efterträddes af Calixtus (217), valde det mindretal
inom romerska församlingen, som omfattade H:s åsigter,
den sistnämnde till motbiskop. Hans församling synes
hafva omfattat ett antal kristne både i sjelfva Rom
och i dess hamnstad Ostia. H. kallade sig efter den
mindre orten biskop i Portus (Ostia). Schismen fortfor
äfven efter Calixtus’ död. Den synes ej hafva upphört
förr än 235, då både H. och motpartiets biskop,
Pontianus, deporterades till de sardinska bergverken,
der H. kort derefter dog. Man tillskrifver honom
en "vederläggning af alla kätterier", hvilkens
första del varit känd under namn af Origenes’
"Philosophumena". Dessutom är han författare till en
mindre bok mot trettiotvå kätterier, af hvilken slutet
finnes qvar, samt flere exegetiska arbeten. H. egde
för sin tid betydande astronomiska kunskaper och
gjorde sig förtjent om påskcykelns och det kristna
kyrkoårets fastställande. På fotställningen till
hans år 1551 i närheten af Rom uppgräfda bildstod
finnes inristad en förteckning på hans många
skrifter. I 4:de årh. firades i Rom hans minne genom
en årlig fest. K. K. J. Bunsen har skildrat honom
i sitt arbete "Hippolytos und seine zeit" (1853).
1. A. M. A.
Hippoman (af Grek. hippos, häst, och mania, vurm),
person, som vurmar för hästar. – Hippomani, vurm
för hästar.
<b>Hippomane</B> L. bot., ett trädslägte, hörande till
nat. fam. Euphorbiaceae S:t Hil., kl., Monoecia L.,
illa beryktadt för sina giftiga egenskaper. Mest
bekant är det s. k. Manzanilla- (l. Mancenilj-)
trädet, H. Mancinella L., inhemskt i Vestindien,
hvars äppleliknande frukter och alla delar för öfrigt
innehålla en i högsta grad frätande mjölksaft,
som nyttjas till pilars förgiftning. Uppgifterna
om att utdunstningen, ja sjelfva skuggan af detta
träd är farlig, och att det är ännu farligare att
söka skydd under detsamma i regnväder äro i hög grad
öfverdrifna, såsom botanisten Jacquin visat. Denne
uppehöll sig med kroppen afklädd, utan att lida men,
under ett manzanillaträd i tre timmars tid under ett
ytterst häftigt regn. Kräftor och fiskar sägas förtära
frukterna utan fara, men blifva sjelfva derigenom
giftiga. Mjölksaften lärer användas någon gång såsom
frätmedel å vissa slags svullnader och extrakt af
bladen mot envisa hudsjukdomar. Det bästa motgift
mot förgiftning af manzanilla är saften ur barken
och bladen af Bignonia leucoxylon L., som vanligen
växer tillsammans med Manzanillaträdet. O. T. S.
Hippomanti (af Grek. hippos, häst, och manteia,
spådom), konsten att af hästars gnäggande förutsäga
tillkommande ting.
Hipponax, grekisk jambdiktare (jambograf) från Efesos,
omkr. år 540 f. Kr. Af envåldsherskarna Athenagoras
och Komas förjagad från sitt fädernesland, flydde han
till Klazomenai, der han medelst bittra smädedikter
hämnades det åtlöje, som hans vanskapliga figur ådrog
honom. H. intager ett betydande rum bland de grekiska
jambograferna. Den bitande och
ondskefulla tonen i hans dikter påminner om
Archilochos, med hvilken han dock icke kan mäta
sig i fantasirikedom och poetisk lyftning. Han
har äfven författat parodiska dikter i episkt
versmått. Ett eget versmått (metrum hipponacteum),
sammansatt af s. k. "haltande jamber" (choliamber,
skazontes), bär hans namn. Af hans dikter
återstå blott fragment, fullständigt utgifna
af Bergk i samlingen "Poetae lyrici graeci".
A. M. A.
Hippophaë L., bot., ett slägte af buskar eller
busklika träd, hörande till nat. fam. Elaeagnaceae
R. Br., kl. Dioecia L., som har hanblommornas
kalkblad likformiga, honkalken rörformig, upptill
klubblikt vidgad, med obetydligt tvåklufvet bräm,
efter blomningen köttig. H. rhamnoides L., Haftorn,
är en vid Bottniska vikens stränder förekommande
tämligen högväxt, tornväpnad buske, med hela, smala,
hvitfjälliga blad, små gulgröna blommor i bladvecken
och å nedersta delen af årsskotten; frukterna bärlika
(s. k. Finnbär), gula, mycket sura. H. odlas ofta i
trädgårdar på grund af sitt egendomliga utseende. Blad
och blommor användas i Norge mot gikt och reumatism.
O. T. S.
Hippopotam. Se Flodhästslägtet.
Hippopotamus (af Grek. hippos häst, och potamos,
flod). Se Flodhästslägtet.
Hippotigris l. Tigerhästarna, zool., är ett
underslägte inom familjen hästdjur (Equidae)
och ordningen hofdjur (Perissodactyla) bland
däggdjuren. Kroppen är kort, halsen stark,
hufvudet ett mellanting mellan hästens och åsnans,
öronen tämligen långa, men derjämte breda, manen
upprättstående, icke så styf och tjock som hos
hästen, dock mindre mjuk och böjlig än hos åsnan,
svansen, åtminstone mot spetsen, långhårig samt
fällen brokig, lifligt färgad och strimmig. Alla
lefva i större eller mindre hjordar, hafva skarpa
sinnen samt äro ovanligt snabba, skygga och vaksamma;
de skynda bort med vindens hastighet såväl öfver
slätter som i bergstrakter. De äro modiga och värja
sig tappert genom att bitas och slå bakut, då de
anfallas. Fångenskap uthärda de väl och fortplanta
sig derunder; åtskilliga försök att tämja tigerhästar
hafva gjorts med framgång. – Zebran, Equus zebra,
har mindre likhet med hästen än med åsnan; mest liknar
hon dsjiggetain. Hon bär på hvit eller ljusgul botten
band af glänsande svart eller rödbrun färg från nosen
till hofvarna. Långs ryggen löper ett mörkt brunsvart
streck. Svansen är blott mot spetsen försedd med
långa hår. Kroppsstorleken är ungefär densamma som
qvaggans. Zebran lefver i södra och östra Afrika,
från Kaplandet till Abessinien. Der förefinnes
hon uteslutande i bergstrakter samt föredrager
vilda och aflägsna ställen i dem. Grévys zebra,
Equus Grevyi, är en nyligen beskrifven art, hvaraf
endast ett exemplar ännu blifvit fördt till Europa,
nämligen till Jardin des plantes i Paris, från Schoa
i östra Afrika. Djuret, som ännu var ungt, hade samma
storlek som en fullvuxen zebra, men var smärtare i
sina former. Färgen är hvit, något stötande i grått,
med talrika, fina, skarpt framträdande, purpurbruna,
i svart stötande strimmor på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
