Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hippel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han att gifva akt på den lefvande menniskan och
huru kroppsförrättningarna under helsan gestalta
sig. Helsan blef sålunda den måttstock, efter
hvilken sjukdomens farlighet bedömdes. Beträffande
sjukdomen vände sig H. med större uppmärksamhet
åt det allmänna tillståndet än åt det lidande
organet i och för sig. Han uppfattade sjukdomen
såsom ett helt, hvilket, oberoende af det organ
den angripit, har sin gång, sin utveckling och
sitt slut, hvaremot han ansåg, att dess form och
säte i kroppen voro något mera tillfälligt och
underordnadt. Derför studerade han också de tecken,
som antydde utvecklingen af sjukdomstillståndet
med synnerlig noggranhet. Under det att H. i de
sjukdomshistorier han meddelar utelemnat allt,
som kan hänföras till lesion af något visst organ,
har han deremot med största omsorg antecknat
patientens sedvanliga diet, de afvikelser derifrån,
som föregått sjukdomen, uttömningarnas beskaffenhet,
respirationens tillstånd o. s. v. Sjukdomarnas orsaker
såg H. dels i inflytandet af klimat, ålder, årstider
och i synnerhet epidemiska omständigheter, dels i
dietiska förhållanden. Om blandningen (krasis) af
kroppens vätskor genom dessa inflytelser förändrades,
så uppstod sjukdom; så länge vätskornas blandning
var normal, var individen vid helsa. Under sjukdomens
förlopp iakttogos vissa märkbara förändringar hos
sjelfva vätskorna. Sålunda voro vid lunginflammation
de upphostade ämnena i början rostfärgade och tunna,
men blefvo, då sjukdomen nalkades sin lyckliga utgång,
tjocka och skummiga. Denna vätskornas förändring under
sjukdomen kallade H. bildlikt "kokning"; då vätskan
ännu var tunn och skarp, var sjukdomen på sin höjd,
men förbättring inträdde i samma mån den genom "den
inneboende värmen" blef kokt. Genom kokningen kunna de
sjuka vätskorna afskiljas från kroppen; de vanligaste
utvägarna härtill äro svetten, urinen, kräkningar,
o. s. v. Den ansträngning kroppen derunder gör kallade
H. kris (krisis). Vidare fann han, att krisen icke kom
när som hälst, utan på vissa tider; detta ledde till
läran om de kritiska dagarna, hvilka för bedömande
af sjukdomens utgång för H. voro af största vigt. –
Läkarens skyldighet gent emot den sjuke är att
intränga i hans föregående, närvarande och blifvande
tillstånd, att fullständiga det, som patienten i
sin beskrifning sjelf uteglömt, och att med sin
aktivt ingripande verksamhet icke afse annat än att
understödja naturen. Ty sjukdomens verklige läkare
är naturen; det är hon, som framkallar kriserna,
som förändrar och aflägsnar sjukdomsämnena. Läkarens
åtgärd bör framförallt riktas på att uppehålla den
sjukes krafter, en något för riklig diet är mindre
skadlig än fullkomlig fasta. Också utgör dietetiken
medelpunkten i hela den hippokratiska terapien. –
Af H:s skrifter har ett mycket stort antal upplagor
utkommit. Den bästa är den, som utgifvits af Littré,
med åtföljande öfversättning till franskan ("Oeuvres
complètes. Traduction nouvelle avec le texte grec en
regard, suivie d’une table générale des matières",
1839–61).
1. G. E. 2. R. T-dt.
Hippokrates’ halfmånar (Lat. lunulae
Hippocratis), matem., kallas vissa halfmånformiga
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
