Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hippel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hufvud, hals, kropp och ben. Långs ryggen går ett
purpursvart band, som bakåt på hvardera sidan
begränsas af ett hvitt band och fortsättes på svansen,
hvilken i spetsen bär en tofs af långa, svarta och
hvita hår. Om denna arts utbredning och lefnadssätt
känner man ingenting. Qvaggan, Equus quagga, närmar
sig till sin gestalt mera hästen än åsnan. Grundfärgen
är brun, på hufvudet mörkare; buken, lårens inre
sida och svanshåren äro rent hvita. Hufvudet till
hela sin längd och kroppen ända till korsryggen äro
försedda med tvärställda, gråaktigt hvita, i rödaktigt
skiftande strimmor; utefter ryggen sträcker sig ett
svartbrunt, af rödgrått begränsadt band. Svansen
är hel och hållen beklädd med långa hår. Kroppens
längd stiger till 2 m., dess höjd öfver bogarna till
1,3 m. och svanslängden till 60 cm. Qvaggan tillhör
endast södra Afrika till Vaalfloden och träffas hälst
på slätter. Tigerhästen l. Dauwen, Equus burchelli,
liknar mest af alla arterna inom detta slägte hästen
(se Dauwen). C. R. S.
Hippotragus (af Grek. hippos häst, och tragos,
bock) l. Hästantilopslägtet, zool., hör till familjen
antiloper, Antilopidae, inom ordningen boskapsdjur,
Pecora. Det har erhållit sitt namn af den stora nack-
och halsman, hvarmed arterna äro utrustade. Hornen,
hvilka hos ena arten tillkomma båda könen, men
hos den andra blott bockarna, böja sig i en enkel
båge bakåt och äro nästan ända till den släta
spetsen försedda med skarpa ringar. Öronen likna
åsnans; halsen är kort och tjock, bålen högre öfver
bogarna än öfver länden och svansen lång med tjock
hårtofs. – Skimmelantilopen l. Bastardgemsbocken,
H. leucophaeus, blir nära 2,25 m. lång och 1,6
m. hög öfver bogarna samt är till färgen gulaktigt
hvit, med rostfärgad skiftning. Enstaka djur äro
isabellgula, med dragning i roströdt eller blekgrått;
andra äro färgade som åsnan. Honan saknar horn,
men har samma färg som hannen. Sannolikt var den i
äldre resebeskrifningar från södra Afrika omnämnda
"blåbocken" endast en lifligt färgad hanne af denna
art. En annan till samma slägte hörande, knappt mindre
art är Svarta hästantilopen. H. niger, hvilken är till
färgen glänsande svart, här och der skimrande i mörkt
rödbrunt. – Det inre Afrika norr om Kapkolonien är
hästantilopernas egentliga hemland; i nordöst räcker
deras utbredningsområde till Atbara, i nordvest till
Senegal och Gambia. De bebo bergstrakter och lefva
i små flockar. C. R. S.
Hippuris L. (Grek. hippos, häst, och ura, svans),
bot., örtslägte, hörande till nat. fam. Halorageae
R. Br., kl. Monandria L., har otydligt foderbräm,
bildande en låg sammanhängande kant kring öfre delen
af fruktämnet; kronblad saknas. Blommorna hafva 1
ståndare och smalt syllikt märke. H. vulgaris L.,
hästsvans, är en i grundare vattensamlingar
ofta förekommande ört, med upprätt stjelk och
kranssittande, smala, jämnbreda blad; blommorna
sitta ensamma i bladvecken. Örten kallas äfven
vattengran, emedan hon ger bilden af en gran, men i
mycket liten skala. O. T. S.
Hippurites, paleont., fossilt slägte af musslor,
tillhörande familjen Rudistae, förekommer i
kritsystemet. Särskildt inom detsammas sydliga
provins bilda dithörande former ofta (kring
Medelhafskusterna) så godt som ensamma hela mäktiga
kalkstenslager, som då kallats hippuritkalk.
B. L-n.
Hippuritkalk. Se Hippurites.
Hippursyra (af Grek. hippos, häst, och uron, urin),
kem., ett af Fourcroy och Vauquelin 1799 upptäckt
ämne, som förekommer företrädesvis i gräsätande
djurs urin. Det bildar långa och genomskinliga eller
mjölkhvita prismer, som hafva sur reaktion och äro
svårlösliga i kallt vatten, men lättare lösliga i
hett vatten. Sammansättningen är C H2 (N H C6 H5. CO)
COOH, benzoylamidoättiksyra. Hippursyra förekommer
rikligast i häst-, ko-, kamel- och elefant-urin,
obetydligt i hundens och menniskans urin. Hon uppstår
i urin efter förtäring af benzoesyra och, enligt
försök af Bunge och Schmiedeberg, vid blodets lopp
genom njurarna. P. T. C.
Hiram. 1. H., konung i Tyrus (1023–990, enl. andra
980–947 f. Kr.), vän och bundsförvandt till David
och Salomo. Med den sistnämnde afslöt han fördrag om
levererande af ceder- och cypressträ från Libanon samt
anskaffande af byggmästare och arbetare för byggandet
af templet i Jerusalem. Tillsammans med Salomo öppnade
han en sjöfartsförbindelse med landet Ofir. – 2. H.,
en tyrisk konstnär, som arbetade i malmgjutning och
förfärdigade kärlen och redskapen i Jerusalems tempel
(1 Kon. bok 1: 40–45; 2 Krön. bok 4: 11–16).
Hird, nämndes ett krigarefölje, som i det gamla Norge
stod i konungens omedelbara tjenst samt utgjorde
hans lifvakt och kärntruppen i hans här. I äldre
tider kallades hirden konungens huskarlar, hvilken
benämning visar, att deras herre var för dem icke
blott konung, utan ock husbonde. Inträdet i denna
tjenst skedde under iakttagande af vissa bruk, såsom
genom vidrörande af konungens svärd, genom att lägga
sina händer i konungens och genom att svärja en
särskild trohetsed. Till följd deraf kallas hirden
äfven konungens svärdtagare samt hans handgångne
och edsvurne män. Från Olof den heliges tid omtalas
hirdmän, gäster och huskarlar såsom tre särskilda
afdelningar af hirden. Hirdmännen bildade konungens
egentliga lifvakt och ständiga omgifning; de bodde i
konungens gård, åto vid hans bord och voro i ledung på
konungens eget skepp. De voro skiftevis vakthafvande
hos konungen, sex till tolf i sänder. De förnämste
af hirdmännen voro bordsvennerna (skutilsveinar),
hvilka gjorde tjenst vid konungens bord samt ordnade
vakthållningen och hade tillsyn öfver densamma. De
ringaste af hirdmännen voro de s. k. kertisveinar,
ett slags pager, som vid högtidliga tillfällen
stodo framför konungens bord med brinnande ljus i
händerna. Dessa pager, ynglingar af de förnämsta
ätterna, voro konungens handgångne män, men blefvo
hans svärdtagare och edsvurne först när de upptogos
till egentlige hirdmän. Ett sådant upptagande skedde
med mycken högtidlighet, och konungen kunde endast
med de förutvarande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
