Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Himalaja-cedern ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ligga: Gaurisankar, jordens hittills kända högsta
berg, 8,839 m., Dhavalagiri, 8,176 m., Narajani,
7,759 m., Barathoi, 7,943 m., och Nandadebi, 7,821
m.; i vestra H.: Gya 7,613 m., och Nanga, nära Indus,
8,116 m.; i östra delen: Kunsjindjinga, 8,581 m.,
och Djamalari, 7,298 m. H:s oerhörda snömassor
gifva upphof åt ett stort antal väldiga strömmar,
hvilka till största delen gå mot s., och af hvilka
må nämnas de på H:s norra sida upprinnande Indus,
Satledj och Brahmaputra, hvilka måste genombryta
bergskedjorna, de mellan norra och södra kedjan
upprinnande Djamna, Ganges, Kurnaili, Gandaki
i mellersta H., Tjinab och Djeilum i vestra H.,
samt Kosji och Tista i östra H., jämte ett stort
antal, som upprinner på de södra förbergen. –
I geologiskt hänseende har H. det gemensamt med
Schweiz-alperna och flere andra större bergskedjor att
det t. o. m. i sina högre delar innehåller förstenade
lemningar af djur, som en gång lefvat i hafvet
och der blifvit inbäddade i sedimentlagren. Utom af
sådana försteningsförande bergarter, tillhörande
siluriska och tertiärformationen, består H. af såväl
plutoniska som metamorfiska stenarter, t. ex. gneis,
glimmerskiffer o. s. v. Glacierer finnas, mest
mellan de båda hufvudkedjorna, så lågt som till 3,500
m., i Tibet vanligen på 4,500–5,000 m. höjd. – På
ädla metaller är H. fattigt; i Kaschmir finnes guld i
ringa mängd; rikare äro jern- och koppartillgångarna
i Kaschmir och Nepal. Varma källor förekomma i stort
antal och äro föremål för vidskeplig dyrkan. – H:s
klimat är i allmänhet kontinentalt. Lufttemperaturens
aftagande med höjden utgör i medeltal 0,6° C. på
100 m. På en höjd af 2,750 m. är medeltemperaturen
under den kallaste månaden 0°, på 4,600–5,000
m. höjd faller termometern under fryspunkten nästan
hvarje natt året om, på en höjd af 5,500 m. töar det
endast på eftermiddagarna i Juli och Aug., och på
6,000 m. höjd står termometern sannolikt ständigt
under fryspunkten, ehuru i solen luftens värmegrad
utan tvifvel är öfver fryspunkten på mycket större
höjd. På östra H. faller snö ej lägre än på 1,800 m.,
i v. på 1,500 m. höjd; gränsen för den eviga snön
ligger på södra sidan af H. på 4,500–4,900 m. höjd
och på den norra sidan på 6,000 m. höjd, en följd
deraf att der faller mycket mindre snö. – I politiskt
hänseende lyder en del af H:s område omedelbart under
Storbritannien, såsom Pisjavar, Garhwal, Kamaon,
Dardjiling och Duars; en annan del bildar britiska
vasallstater, deribland ett stort antal i vestra H.,
hvilka räknas till Pandjab, och det öfriga utgöres af
oberoende stater, Kaschmir, Nepal, Butan och södra
Tibet. – Innevånarnas antal uppskattas till omkr. 7
mill. Se Himalajafolken. – H. har varit och är af
stor betydelse för Indien. Liksom det genom sina
befruktande floder, genom de från hafvet uppstigande
molnen, som qvarhållas af H. och utgjuta sig öfver
landet, genom afvärjandet af de kalla nordanvindarna
är af oändligt inflytande på Indiens odling, så har
det fordom spelat en väsentlig rol i bildningen af
de indiska folkens mytologi och diktning. Det var,
med sina i fjärran glänsande snöspetsar, ett föremål
för deras dyrkan, de saliga gudarnas boning. I den
historiska tiden var H. ett säkert skyddsvärn för
Indien mot Central-Asiens stammar, hvilka först sent
på omväg genom Afganistan funno vägen till Indien,
och har derigenom blifvit orsaken till att den ariska
kulturen kunnat utveckla sig uti Indien på sitt
egendomliga sätt. De på H:s södra sluttning boende
himalajafolken hafva utvecklat många egendomligheter,
men varit för svaga att öfva något större inflytande
på den indisk-ariska utvecklingen i dess helhet. Under
loppet af 19:de årh. hafva engelsmännen utsträckt
sitt välde äfven dit och bemödat sig att genom
vetenskapliga forskningar utvidga kännedomen om H.,
göra dess folk delaktiga af den europeiska odlingen
och i dess pass skapa vägar för handelssamfärdseln
mellan Central-Asien och Indien.
Himalaja-cedern. Se Ceder.
Himalaja-folken är en af Fr. Müller förordad
gemensam benämning på de stammar, som bebo de
bägge nedersta regionerna af Himalajabergens
södra sluttningar: Terai (från slättlandet till
1,200 m. höjd) och Khas-Des (till 3,000 m.). Den
öfversta regionen, Hjundes (till 4,750 m.),
bebos af tibetaner. Till dessa ansluta sig
etnologiskt närmast äfven Himalajafolken. De
stå alla på ganska låg utvecklingsgrad, lefva
af boskapsskötsel och hafva till största delen
fasthållit vid urasiatisk vidskepelse (sjamanism),
utan att, som tibetanerna, låta omvända sig till
buddhaismen. Emedan denna infördes i Tibet i 7:de
årh. e. Kr., kan man antaga, att Himalajafolken
före denna tid skilt sig från sina nordliga stamfränder.
De vigtigaste af dessa folk äro, räknadt från
öster till vester: Leptja (Lepcha), i öfre Tistas
flodområde, vestra Butan, Sikkim och östra Nepal;
Kiranti och Limbu i öfre Kosjis flodområde i
Nepal; Murmi och Nevar i bergsbygden mellan Kosji
och Gandaki; Gurung, Magar och Sunvar i Gandakis
flodområde. Alla dessa stammar äro bosatta i mellersta
eller Khas-des-regionen. Nedanom dem, i Terais moras
och djungler, bor en mängd stammar, mer eller mindre
uppblandade med indiskt blod. De vigtigaste af dessa
äro: Kitjak l. Kivat, Tharu, Denvar, Boksar, Haju
(Vaju), Tjepang, Kusunda, Durre och Bramhu. Jfr
Dalton, "Ethnography of Bengal" (1872), och Cust,
"A sketch of the modern languages of the East Indies"
(1878). H. A.
Himanko, finsk socken vid Bottniska viken, i
Pedersöre härad och Gamla Karleby domsaga, Vasa län,
Finland. Areal 274 qvkm. 2,378 innev. (1880). H. utgör
i kyrkligt afseende ett kapell under Lohteå pastorat
af Gamla Karleby prosteri och Åbo ärkestift, hvars
nordligaste församling H. är. – På genomresa år 1752
rastade konung Adolf Fredrik och intog middag under
en gran vid vägen nära Parkki gård, några km. norr om
H. kyrka. På platsen restes derefter af socknemännen
en 2,3 m. hög vård af granit "till minnelse af denna
stora, men sällsynta lycka", enligt den gyllene
inskriften. O. I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
