Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Himalaja-cedern ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Himantopus l. Styltlöpareslägtet, zool., hör till
snäppfamiljen, Totanidae, bland vadarna och är hemma
i alla verldsdelar. Det har näbben två gånger så lång
som hufvudet, nästan rät och något litet uppåtböjd
mot den hvassa spetsen; vingarna äro mycket långa,
spetsiga, med den första pennan längst, stjerten
nästan tvär, benen ovanligt långa och smala, med
skenbenet naket till mer än halfva dess längd, samt
tårna tre, den yttre och mellersta vid basen förbundna
med hud. Kroppen är ovanligt liten i förhållande till
fogelns höjd. Styltlöparen, H. candidus, har rygg,
skuldror och vingar svartgröna samt stjerten grå och
är för öfrigt hvit, med svart näbb och mörkt rosenröda
ben. Han finnes flockvis vid sött och salt vatten i
södra och sydöstra Europa, mellersta Asien och norra
Afrika. C. R. S.
Himation (Grek.), ett slags mantel. Se Drägt,
sp. 1486.
Himera, forngrekisk stad på norra kusten af Sicilien
vid floden H., anlagd omkr. 650 f. Kr. af Joniska
greker från Zankle och dorer från Syrakusa. Dess
tyrann Therillos fördrefs af Theron i Agrigentum och
anhöll om kartaginensernas hjelp. Dessa skickade 480
f. Kr. en stor här under Hamilkar till Sicilien, men
Gelon i Syrakusa tillfogade denna här ett fullständigt
nederlag vid H. Sedan Therons son Thrasidaios
några år derefter fördrifvits af Hieron i Syrakusa,
njöt staden en längre tid stort välstånd. 408
f. Kr. förstördes den af kartaginenserna. I närheten
anlades sedan en ny stad, som fick namnet Thermae
Himerenses, nu Termini, med anledning af dess
varma källor.
Himeros (Grek.; "längtan"). Se Eros.
Himilkon, namn på flere kartaginensiska fältherrar,
bland hvilka särskildt kan nämnas H. Fameas, som i det
tredje puniska kriget (149–146 f. Kr.) oroade romarna
genom lyckliga ströftåg, men sedermera öfvergick på
deras sida. R. Tdh.
Himinbjörg, Nord. mytol., "himmelsbergen", hette
Hemdalls vid himlens ände belägna boning. I
senare folksägner har man sökt att sätta flere
ställen med namnet Himmelsberg, Himmelsberga
o. s. v. i samband med Hemdallsmyten.
Th. W.
Himjarer l. Himjariter, ett folk, som redan omkr. 700
år f. Kr. antagligen var det herskande i sydvestra
Arabien eller Jemen i vidsträcktare mening
(d. v. s. nuv. Jemen, jämte de öster derom liggande
kustlanden Hadramaut och Mahra). Enligt arabiska
källor utgjorde himjarerna den äldre grenen af de
jahtaniska sabeerna, emedan deras stamfader, Himjar
(af Arab. áhmar, röd; så kallad för sin kärlek till
röda kläder), var äldre son af Abd-sjems, benämnd
Saba. Den yngre sonen, Kahlân, grundlade en annan
gren. Bägge innefattas de egentligen under namnet
sabeer (ej att förvexla med sabier), men sedan
Hârit-er-râish, Himjars afkomling i 15:de ledet,
i 2:dra årh. f. Kr. gjort sig till obestridd herre
öfver Jemen, förekomma hos historiska författare båda
uttrycken, sabeer och himjarer, såsom fullkomligt
liktydiga namn på ett och samma
folk. I grekiska källor omtalas himjarerna under
namnen homeriter och sabeer. Att det himjariska
väldet under flere århundraden varit blomstrande
och egt en viss kultur derom vittna icke blott
de än i dag bestående fornlemningarna af slott,
dammar och andra byggnader, utan äfven den i
jämförelse med de arabiska stammarnas vanligtvis
nomadiserande lif karakteristiska indelningen i fasta
förvaltningskretsar, michlâf, samt slutligen äfven
de s. k. himjariska inskrifterna (se nedan). De
förnämsta städerna voro Marjab (Arab. Marib)
l. Saba, Safar och Sana, hvilka efter hvarandra
voro konungarnas, eller, som de från Harits tid
kallades, tubbas, residens. Enligt Philostorgius
(Hist. eccles. lib. III) skola himjarerna redan i
Konstantin II: s tid (337–361) af en inder Teofilos
omvändts till kristendomen, men enligt andra
berättelser skall detta hafva skett först under
Anastasius (491–518). Den siste och historiskt mest
bekante af de himjariska tubba, Du-nuâs, i grekiska
och syriska källor kallad Dimion, Dimnos (490–525),
förklarade sig straxt efter sin tronbestigning vara en
ifrig anhängare af de sedan lång tid i Jemen bofasta
judarnas läror och anställde bland de kristna ett
förfärligt blodbad, som blef upphofvet till det
himjariska väldets störtande. De kristna vände sig
nämligen med bön om hjelp till kejsar Justinus I
(518–527), och på dennes uppmaning företog den kristne
konungen i Axum (i Abessinien) Nedjasji eller,
enligt andra, hans efterträdare Adad ett härtåg mot
Jemen, hvilket slutade med landets fullkomliga
underkufvande. Omkr. 575 kallade de förtryckta
himjarerna perserkonungen Anusjirvan till hjelp,
och efter fleråriga strider lades Jemen, omkr. 597,
under det persiska riket. 629 inkräktades Jemen af de
islamitiske araberna. – De talrika inskrifterna äro de
enda lemningarna vi ega af himjarernas språk. Dessa
inskrifter blefvo först bekanta genom Seetzens och
Wellsteds resor, samlades af Arnaud, Fresnel, Miles,
Playfair och framförallt Halévy, som i trakten
af Sana kopierat omkr. 600 st., och tolkades af
Gesenius (försöksvis), Osiander, som uppvisade det
himjariska språkets väsende och betydelse, Halévy,
Mordtmann, Praetorius och D. Müller. Det himjariska
språket tillhör den södra grenen af den semitiska
språkstammen och är närmast beslägtadt med arabiskan
samt dernäst med etiopiskan. Från arabiskan skiljer
det sig hufvudsakligen genom saknaden af artikel,
flere för etiopiskan och himjariskan egna ordstammar
och slutligen äfven genom sitt alfabet, som till
tecknens antal och betydelse ej fullkomligt motsvarar
det arabiska. Från etiopiskan och arabiskan gemensamt
skiljer sig himjariskan genom följande karakteristiska
drag: imperfektets ändelse på -n, slutande -m såsom
kännetecken för substantivens obestämda form samt
ändelsen -s såsom suffix för 3 pers. sing. mask. Som
ättlingar af detta språk kunna anses de nu på
Arabiens södra kust talade munarterna hakili
och mehri, hvilka jämte några andra dithörande
språk pläga kallas himjaritiska l. himjariska språk.
H. A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
