Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hildebrand ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
land, hvilka stationer insände sina rapporter
direkt till Upsala. De vunna resultaten bekräftades
ytterligare genom den bearbetning af detta stora
material, som utgafs med statsbidrag: Atlas des
mouvements supérieurs de l’atmosphére (1877). För
öfrigt har H. egnat sina krafter åt ordnandet af
den meteorologiska institutionen i Upsala, hvilken
numera kan anses jänmbördig med de förnämsta
dylika i utlandet. Utom ofvannämnda arbeten har
han författat Sur la classification des nuages
(med fotografier öfver molnformerna af H. Osti;
utg. 1879 på Letterstedtska föreningens bekostnad),
Några blad ur vår tids meteorologi (1881;
i serien "Ur vår tids forskning"), Observations
météorologiques faites par l’expédition de la Véga
(i "Vega-expeditionens vetenskapliga arbeten", 1882)
och ett stort antal i in- och utländska tidskrifter
offentliggjorda vetenskapliga afhandlingar i
meteorologi och fysik. – H. är, sedan 1876, ledamot
af Vetenskapssocieteten i Upsala och, sedan 1880,
hedersledamot af Meteorological society i London.
Hildebrandt, Georg Friedrich, tysk anatom, f. 1764,
d. 1816, blef 1783 med. doktor, sedan han utgifvit
en på egna undersökningar grundad afhandling,
De pulmonibus. 1786 nämndes han till professor i
anatomi i Braunschweig, kallades 1793 till professor
i medicin och kemi i Erlangen samt öfvertog några år
senare lärostolen i fysik dersammastädes. H:s skrifter
beröra anatomi, fysiologi, medicin och kemi. Bland
dem äro de vigtigaste: De motu iridis (1786),
Geschichte der unreinigkeiten im magen und den
gedärmen (1789–90), Lehrbuch der physiologie (1795;
5:te uppl. 1828), Encyclopädie der gesammten chemie
(1799–1818) samt Lehrbuch der anatomie des menschen
(1789–92; 4:de uppl. 1830–32), hans hufvudarbete,
som genom sin grundlighet, öfverskådlighet och
klarhet öfverträffar alla tidigare framställningar af
anatomien. R. T-dt.
Hildebrandt, Ferdinand Theodor, tysk målare, född i
Stettin 1804, död i Düsseldorf d. 29 Sept. 1874,
började sina konstnärliga studier i Berlin under
Schadow, hvilken han 1826 följde till Düsseldorf,
och blef en af den i sistnämnda stad grundade
skolans mest framstående lärjungar. 1825 framträdde
han med Faust och 1826 med Cordelia och kung Lear
samt förvärfvade 1828 stort beröm på utställningen i
Berlin för Tankred döpande Klorinda. Men ännu större
popularitet vann han 1835 för sin behandling af Mordet
på Edvards söner (efter Shakspeare), ett arbete,
som i Tyskland ställes vid sidan af Paul Delaroche’s
framställning af samma ämne. Bland hans egentliga
genrebilder har i synnerhet Krigaren och hans son
(graverad af M. Mandel) blifvit en älsklingsbild
för det tyska folket. H., som för öfrigt utmärkte
sig för sina illustrationer och porträtt, var
inom skolan målsman för en mera energisk, ehuru
något mildrad naturalism, hvilken dock icke höll
honom fri från den melodramatiska ton och det
sentimentalt vemodiga tycke, som tillhöra skolan,
bland hvars bästa kolorister han med skäl räknas.
C. R. N.
Hildebrandt, Eduard, tysk landskapsmålare,
f. 1817 i Danzig, d. 1868 i Berlin, utbildade sig
först under Eugène Isabey i Paris, der han 1843 erhöll
en medalj, och slog sig sedan ned i Berlin, der han
blef hofmålare. H. är i Tyskland målsmannen för den
rent naturalistiska riktningen i landskapet. Han
betraktas såsom en af de märkligaste färgvirtuoser
i nyare tider, och hans exotiska landskapsbilder
och gatuprospekter hafva ej blott i Tyskland,
utan äfven i andra land väckt förvåning. Men i
hela sin fantasiriktning beslägtad med den bekante
engelske målaren Turner, gick han till öfverdrift
i sitt sökande efter sällsamma pittoreska motiv med
skarpa ljuseffekter, som frambringade en dekorativ
verkan och voro i saknad af finare genombildning. –
H:s yngre broder, Fritz H. (f. 1819, d. 1855), var
marinmålare. C. R. N.
Hildegalt, Nord. mytol., namnet på en hjelm, som egdes
af Upsalakonungen Adils. Denna hjelm samt brynjan
Finnslef och ringen Sviagris voro konungens yppersta
klenoder, hvilka han lofvat skänka sin styfson Rolf
Krake för dennes hjelp i Adils’ strid mot norske
konungen Ale. Adils bröt likväl sitt löfte, och
Rolf måste med sina kämpar draga till Upsala för
att tvinga Adils att utlemna gåfvorna. Hjelmen
omtalas äfven under benämningen Hildesvin.
Th. W.
Hildegard, den heliga, tysk sierska, f. 1098,
uppfostrades i klostret Disibodenberg (vid
Kreuznach), der hon 1136 blef abbedissa. Ryktet om
hennes helighet ditlockade flere nunnor, än klostret
kunde emottaga, hvarför hon 1147 stiftade ett nytt,
Rupertsberg (vid Bingen), hvilket hon förestod
till sin död, d. 17 Sept. 1179. Hon hade syner och
uppenbarelser samt rådfrågades från när och fjärran
i både andliga och verldsliga angelägenheter. Äfven
den helige Bernhard och påfven Eugenius III trodde
på hennes gudomliga kallelse. Hon uppträdde kraftigt
emot presterskapets verldslighet och hierarkiens
öfvergrepp. Bland hennes många skrifter märkes
Scivias seu visionum et revelationum libri III
(1628), i hvilken hennes uppenbarelser beskrifvas.
Hildegard, Karl den stores andra gemål, härstammade på
mödernet från det schwabiska hertighuset och förmäldes
vid tretton års ålder, antagligen 771, med Karl, åt
hvilken hon födde nio barn, bland dem sönerna Karl,
Pippin och Ludvig (den fromme). Död 783 i Thionville
och begrafven i Metz.
Hilderik (Childerik). Se Merovinger.
Hildesheim. 1. Fordom tyskt biskopsstift och
furstendöme, grundlagdt af Karl den store. Den
mest berömde bland biskoparna var Bernward
(992–1022). Genom den s. k. hildesheimska stiftsfejden
(1519–23) förlorade biskopen större delen af stiftet
till hertigarna af Braunschweig-Wolfenbüttel,
men 1643 fick biskop Ferdinand, hertig af Bajern
(1612–50), tillbaka större delen af de förlorade
besittningarna. 1803 sekulariserades stiftet, och
dess besittningar förenades med Preussen, men lades
1807 till konungariket Westfalen. 1815 tillerkändes
de Hannover och kommo 1866 med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
