Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hildebrand ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
detta till Preussen. – 2. Regeringsområde
(landdrostei) i preussiska prov. Hannover, består
af en nordlig hufvuddel (f. d. furstendömet H.),
en derifrån skild sydlig (f. d. furstendömena
Göttingen och Grubenhagen) samt en enklav
i prov. Sachsen. Areal 5,119 qvkm. 432,694
innev. (1880). Området är indeladt i 7 kretsar. –
3. Hufvudstad i nämnda regeringsområde, vid Innerste,
ett tillflöde till Leine. 25,887 innev. (1880), hvaraf
omkr. 1/3 katoliker. Staden bär en mycket ålderdomlig
prägel. H. är säte för en öfverdomstol och två
amtsdomstolar, en evangelisk superintendent och en
katolsk biskop. Stadens förnämsta kyrka, den katolska
katedralen (från senare hälften af 11:te årh.) är
anmärkningsvärd för den der befintliga samlingen af
antiqviteter och konstföremål, bl. a. biskop Bernwards
bronsdörrar, med reliefer framställande Adams och
Kristus’ historia. På platsen n. om kyrkan står den
under Bernwards ledning efter Trajanus’ kolonn bildade
s. k. Kristuskolonnen, som innehåller 28 reliefgrupper
ur Kristus’ historia, och utanför grafkapellet står
den ryktbara tusenåriga rosenbusken (10 m. hög och
10 m. i omkrets). Bland de andra kyrkorna förtjena
omnämnas S:t Godehardskyrkan (byggd 1133–72), ett
mästerverk i romansk stil, Mikaeliskyrkan (invigd
1033), en storartad basilika, med Bernwards graf, och
S:t Martinskyrkan (nu museum och bibliotek). Staden
har jerngjuterier och maskinverkstäder, klädes-,
linne-, tobaks- och parfymfabriker m. m. – H. är en
urgammal stad, som egentligen uppblomstrade efter
biskopssätets flyttning dit (822). I synnerhet
befordrades dess framåtskridande genom biskop
Bernward, hvilken bl. a. främjade guldsmedskonsten,
för hvilken staden sedan åtnjöt stort anseende ända
till medeltidens slut. I midten af 1200-talet slöt
staden sig till hansan. Med biskoparna låg den ofta
i fejd och ingick till skydd mot dom flere gånger
förbund med huset Braunschweig-Lüneburg. 1542
infördes reformationen i staden. Om det i H:s närhet
gjorda fyndet (hildesheimska fyndet) af dryckes-
och bordskärl se Guldsmedskonsten, sp. 229.
Hildesvin. Se Hildegalt.
Hildesvine, Nord. mytol., en gullborstig galt, som de
konsterfarne dvärgarna Dåen och Nabbe förfärdigade åt
Fröja. I eddasången Hyndluljoð skildras Fröja ridande
på H. Th. W.
Hildreth, Richard, amerikansk författare, f. 1807,
erhöll sin uppfostran vid Harvard college samt
egnade sig sedan åt advokatyrket, som han dock
snart öfvergaf för literära sysselsättningar. 1861
utnämndes han till konsul i Triest. Död i Florens
1865. Både såsom utgifvare af tidningar (han var en
följd af år medutgifvare af "New York tribune") och
såsom författare, t. ex. i romanen Archy Moore (1834;
ny uppl. 1852 under titeln The white slave, "Den hvita
slafven", 1853), kämpade han med ifver för slafveriets
afskaffande. Hans skriftställareskap ådagalade stora
insigter på flere vetandets områden. Hans förnämsta
verk är History of the United states (1849–55),
som utmärker sig genom en opartisk
framställning samt stor noggrannhet i uppgifter, ehuru
stilen saknar lif och färgrikhet. Bland hans
öfriga arbeten märkas Despotism in America (1840).
A. B. B.
Hildulf, Nord. mytol., en mytisk person, som omnämnes
i eddasången Harbarðsljóð. Den ene af de samtalande
i dikten, Harbard (se d. o.), säges vara färjekarl
hos den vise Hildulf i Rådsö-sund och af honom hafva
fått befallning att föra endast välfrejdade personer
öfver sundet. Om H. finnes ingen annan underrättelse.
Th. W.
Hilfeling, Karl Gustaf Gottfrid, antiqvitetstecknare,
föddes i Östergötland 1740. Han var son af
miniatyrmålarinnan Anna Maria H., född Lange (f. 1714
i Stockholm, d. 1783), och af sin moder erhöll han
tvifvelsutan undervisning i teckningskonsten. H.
idkade denna konst som yrke, först i egenskap af
ritlärare, sedan, genom rekommendationer hos Langebek,
såsom anställd i k. dansk tjenst för att afteckna
fornlemningar af alla slag, mest i Skåne och Bleking
(han nämnes 1779 uttryckligen som "kungl. dansk
antiqvitetsritmästare" samt fortfor med denna
syssla in på 1780-talet). Hans teckningar berömmas
för "mycken finhet och noggranhet samt en makalös
flit". De förvarades omkr. 1830 i danske konungens
handbibliotek. Med 1788 begynte H. företaga liknande
forskningsresor i Vestergötland, Småland, på Öland
och Gotland, på bekostnad af den ifrige fornforskaren
Tham på Dagsnäs. Frukterna af sina undersökningar
nedlade han i en följd dagböcker, hvilka numera till
största delen förvaras i k. biblioteket. De äro alla
rikt utrustade med för sin tid särdeles noggranna
och prydligt utförda teckningar samt af värde
genom tillvaratagandet i ord och bild af mycket,
som sedan dess gått under eller förderfvats. Hans
egna funderingar deremot i åtskilliga ämnen äro numera
föråldrade. Med år 1801 synes Thams nit hafva svalnat
och H:s anställning upphört. Sedan dess känner man
föga om honom. Han dog i Sköfde d. 22 Okt. 1823. -rn.
Hilgenfeld, Adolf Bernhard Christoph Christian,
tysk teolog, föddes d. 2 Juni 1823 i Stappenbeck
(preuss. prov. Sachsen) och studerade i Berlin
och Halle. Han blef 1847 privatdocent i Jena,
1850 e. o. professor derst. och 1869 professor
honorarius. H. är en af de snillrikaste, lärdaste
och grundligaste fortsättarna af den baurska skolans
(Tübingenskolans) arbeten. Hans forskningar gällde
urkristendomen och uppkomsten af Nya testamentets
skrifter. Hade F. Ch. Baur (se d. o.) vid sin
undersökning af desamma hufvudsakligen fäst sig vid
deras olika tendenser och derför vid bedömandet af
deras ursprung, ålder och tillförlitlighet väsentligen
hållit sig till de inre kännetecknen, så sökte H. i
dessa afseenden bringa till stånd en så vidt möjligt
fullständig historisk utredning. Sjelf betecknade han
sin metod såsom den literaturhistoriska kritikens
i motsats till Baurs "tendenskritik". Resultatet
af hans undersökningar blef i allt väsentligt
en bekräftelse på dennes uppfattning angående
läroskiljaktigheterna inom den äldsta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
