Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hildebrand ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
talangfull bildhuggare, som fått sin utbildning uti
Italien genom studiet af de gamle mästarna. Han är
sedan 1874 bosatt i Florens.
Hildebrand, Heinrich Rudolf, tysk språkforskare,
f. 1824, biträdde bröderna Grimm vid utarbetandet
af "Deutsches wörterbuch" och öfvertog tillsammans
med professor Weigand i Giessen 1864 redaktionen af
detta nationalverk. 1873 fullbordade han 5:te bandet
af detta arbete. 1869 blef han e. o. professor
i Leipzig. Han har utgifvit: Vom deutschen
sprachunterricht in der schule (1865), Über
Grimms wörterbuch in seiner wissenschaftlichen und
nationalen bedeutung (1869) m. m. samt ombesörjt en
utmärkt bearbetning af Soltaus "Deutsche historische
volkslieder. Zweites hundert" (1856).
Hildebrand, Karl, tysk språkforskare, f. 1846,
studerade historia och filologi i Leipzig,
promoverades till filos. doktor 1871 och blef
docent i germansk filologi vid universitetet i
Halle 1873. Död 1875. H. egnade sig hufvudsakligen
åt den nordiska filologien. Som doktorsafhandling
utgaf han en skrift Über die conditionalsätze
und ihre conjunctionen in der ältern Edda, hvilken
snart följdes af den värdefulla afhandlingen Die
versteilung in den Eddaliedern. Af denna utkom
först en del som docentspecimen 1873, hvarefter
den i sin helhet offentliggjordes i Höpfners och
Zachers "Zeitschrift für deutsche philologie"
(tilläggsband 1874). En kritisk textupplaga af den
poetiska eddan var till största delen utarbetad af
H. och hade redan börjat tryckas, då han dog. Arbetet
har sedan afslutats och utgifvits af Th. Möbius
under titeln Die lieder der älteren Edda (Sæmundar
Edda) herausgegeben von Karl Hildebrand (1876). Denna
eddaupplaga utmärker sig för en god rättskrifning,
en efter vetenskapliga grunder ordnad versindelning,
ett noggrant angifvande af alla läsarter och af
föregående utgifvares läsningsförslag samt ett
lyckligt tillgodogörande af de dittills gjorda
textkritiska forskningarna, hvartill H. ej sällan
lagt nya af honom sjelf vunna forskningsresultat.
Fr. L-r.
Hildebrandslied [-lid] 1. sången om Hildebrand och
Hadubrand, det äldsta befintliga fragment af den
tyska hjeltesagan, från slutet af 700-talet, skildrar
i allitererad versform tvekampen mellan den åldrige
Hildebrand och hans son Hadubrand. Se Hildebrand,
Nord. mytol., och Fornhögtyska, sp. 43. Hildebrandslied
har utgifvits af W. Grimm ("De Hildebrando,
antiquissimi carminis teutonici fragmentum", 1830),
Sievers (fotografiskt facsimile) m. fl.
1. Hildebrandsson, Hildebrand, musikalisk
skriftställare, broder till riksantikvarien
B. E. Hildebrand (se Hildebrand 1), f. 1791 på
Flerohopps bruk i Kalmar län, tog hofrättsexamen
i Upsala 1811 samt blef 1814 fänrik och sedermera
kapten vid Värmlands regemente. 1819–48 var han
adjutant hos kronprinsen, sedermera konung Oskar
I. Död 1858. H. utgaf "Läsning uti musikaliska ämnen"
(1827–29) och skref Om kyrkomusiken i Sverige (1857)
äfvensom flere uppsatser i "Ny tidning för musik"
(1853–57). Åtskilliga sånger af honom
lära finnas i manuskript. 1851 vann H. Svenska
akademiens 2:dra pris för svar på frågan: "Är icke
känslan af det sköna till sin grund religiös?"
A. L.
2. Hildebrandsson, Hugo Hildebrand,
universitetslärare, meteorolog, den föregåendes son,
föddes i Stockholm d. 19 Aug. 1838, blef student i
Upsala 1858, studerade fysik under A. J. Ångström
och var 1865–69 amanuens vid Fysiska kabinettet. 1866
blef han filos. doktor och docent i fysik, föreläste
1868–77 detta läroämne vid Ultuna landtbruksinstitut
och utnämndes 1874 till e. o. adjunkt i meteorologi
och chef för observatoriets meteorologiska
afdelning samt 1878 till e. o. professor och
föreståndare för det nyupprättade meteorologiska
observatoriet. – Redan 1865 hade H. deltagit
i det då af R. Rubenson påbegynta ordnandet
af den meteorologiska verksamheten vid Upsala
observatorium, och 1869 företog han en resa till
Tyskland, Österrike, Schweiz, Frankrike, England
och Norge för att studera organisationen af den
meteorologiska verksamheten. Reseberättelsen, Om
organisationen af den meteorologiska verksamheten i
utlandet, samt förslag till dess ordnande i Sverige
(Ups. univ:s årsskr., 1870), lades till grund för
upprättandet af det meteorologiska institutet i
Köpenhamn (1871), och äfven den meteorologiska
centralanstalten i Stockholm inrättades (1872) i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med detta förslag. I
Frankrike (sedan 1864) och i Norge (sedan 1867)
studerades åskvädren på ett stort antal stationer
enligt af Le Verrier fastställda formulär. 1870
väckte H. i länens hushållningssällskap förslag om
upprättandet af dylika stationer i Sverige, hvarvid
äfven de för detta land lika vigtiga frostnätterna
samt isförhållandena i sjöar och strömmar skulle
iakttagas. Inom tre månader voro omkr. 400 stationer i
hela landet anordnade, och iakttagelserna infördes
på kringsända formulärblanketter, hvilka på bestämda
tider åter inskickades ifyllda till Upsala. Detta
observationssystem upprätthölls af H. under
elfva år, till dess arbetet med början af 1882
enligt öfverenskommelse öfvertogs och fortsattes
af meteorologiska centralanstalten i Stockholm. De
insända iakttagelserna hafva bearbetats och utgifvits
i ett stort antal afhandlingar, författade dels
af H. sjelf, dels af andra personer, enligt hans
anvisningar. Separataftryck af dessa afhandlingar
hafva på observatoriets bekostnad utdelats till
observatörerna samt bidragit till spridande af
kännedom om och intresse för den meteorologiska
forskningen hos allmänheten. 1873 ordnade H. ännu
ett observationssystem, för undersökningen af de
öfre luftströmmarnas rörelser, hvilka bestämmas
genom iakttagelser af fjädermolnens gång på ett
antal stationer i olika delar af landet. Resultaten,
som voro af vigt för studiet af stormarnas natur,
offentliggjordes i Essai sur les courants supérieurs
de l’atmosphère dans leur relation aux lignes
isobarométriques (Acta soc. reg. Ups., 1874). Detta
arbete vann så stort erkännande, att redan samma
år stationer för dylika iakttagelser upprättades i
nästan alla europeiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
