Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Herse ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men under det deras undersökningar buro en
hufvudsakligen spekulativ prägel och saknade det
nödiga underlaget af empiriska rön, gjorde H. det
till sin uppgift att genom anställande af noggranna
iakttagelser lägga en säker grund för vår kunskap om
verldsbyggnaden. Hvad först angår dubbelstjernorna,
uppgå de i H:s kataloger upptagna stjernparen till ett
antal af 846, af hvilka han sjelf upptäckt de allra
flesta, enär blott omkr. 80 voro kända förut. Genom
upprepade mikrometriska bestämningar kunde han (1803)
hos omkr. 50 stjernpar uppvisa en relativ rörelse,
som på det tydligaste ådagalade tillvaron af ett
fysiskt samband mellan komponenterna och definitivt
afgjorde tvistefrågan om de fysiska dubbelstjernornas
existens. H. har upptäckt, beskrifvit och
katalogiserat 2,500 nebulosor och stjerngrupper
(omkr. 100 voro kända förut) och derigenom
lemnat det mest storartade material till framtida
undersökningar öfver rörelserna och förändringarna i
dessa aflägsna delar af rymden. Till H:s märkligaste
undersökningar hör bestämningen af den riktning,
i hvilken solsystemet fortskrider i rymden. Ehuru
åtskilliga senare undersökningar öfver samma ämne
stödja sig på långt flere och bättre data, hafva de
dock ej i nämnvärd grad förändrat H:s resultat. Dels
genom de nämnda arbetena, dels ock genom en
ny observationsmetod, kallad "star-gauging" (på
Sv. möjligen "stjernlodning"), kom H. till åtskilliga
resultat, på hvilka han kunde uppbygga sina storslagna
hypoteser om "verldsbyggnaden" ("construction of
the heavens"). En utmärkt redogörelse för dessa har
den berömde astronomen W. Struve lemnat ("Études
d’astronomie stellaire", 1847), och han yttrar
deri: "Säkert är, att det är omöjligt att göra
några framsteg inom stellar-astronomien utan ett
ihärdigt och djupgående studium af H:s arbeten". – I
fysikens historia måste H. ihågkommas såsom den
der upptäckt de mörka värmestrålarna och bestämt
deras läge i spektrum. – 2. Caroline Lucretia H.,
engelsk astronom, den föregåendes syster, född
i Hannover 1750, flyttade 1772 till sin broder i
Bath och biträdde honom under hela hans lif med den
största hängifvenhet, dels i hans musikaliska, dels
och framförallt i hans astronomiska arbeten, i det
hon hjelpte honom vid byggandet af teleskop, förde
observationsjournalerna, gjorde reduktionsräkningar,
utskref hans afhandlingar och verksamt deltog i
uppgörandet af hans kataloger. 1786–97 upptäckte
hon 8 kometer, och för 5 af dessa tillhör henne
prioriteten. Dessutom utgaf hon en förbättrad upplaga
af Flamsteeds "Historia coelestis". Efter broderns död
flyttade hon åter till Hannover och biträdde tidtals
sin brorson, den yngre H., vid hans räkningar öfver
dubbelstjernor. Död 1848. – 3. Sir John Frederick
William H., engelsk astronom, son till H. 1., f. 1792,
verkade redan som student i Cambridge ifrigt för en
reformation af de matematiska studierna i England,
der man på grund af ensidig beundran för Newton nästan
alldeles försummat att taga kännedom om de framsteg,
som matematiken efter hans tid gjort på
kontinenten. Efter att (sedan 1821) hafva fortsatt
faderns undersökningar öfver nebulosor och
dubbelstjernor på norra himmelen (sjelf upptäckte
han mer än 500 nebulosor och många dubbelstjernor)
vistades han 1834–38 på Goda Hoppsudden i
ändamål att utsträcka sin faders och sina egna
stellar-astronomiska forskningar äfven till södra
himmelen. Resultaten offentliggjordes 1847. 1850
blef H. myntmästare och ledde sitt ämbetsverks
omorganisation, men måste af helsoskäl redan efter 5
år afgå. 1864 offentliggjorde han ett af sina mest
bekanta arbeten, nämligen en fullständig katalog
öfver alla då kända nebulosor. Han dog 1871 och ligger
begrafven i Westminster Abbey, bredvid Newton. A. L-n.
Herse kallades i Norge under äldsta tider den,
som både i verldsligt och presterligt hänseende var
ärftlig höfding för sitt härads bönder. Han var deras
anförare i krig, stod i spetsen för rättsskipningen
och ledde förhandlingarna vid tinget, liksom han
äfven var föreståndare för häradets tempel och
för de der anställda offringar. I förhållande
till fylkeskonungen var hersen sjelfständig;
han betalade ej konungen någon skatt och mottog
ej af honom sin värdighet, utan innehade denna
till följd af arfsrätt. Han var ej häller skyldig
att på konungens uppbud göra krigstjenst, såvida
det ej gällde fylkets försvar mot ett befaradt
anfall. Sådan var, i allmänhet fattad, hersarnas
ställning före Harald Hårfagres tid (senare hälften
af 800-talet). Med de af honom införda förändringarna
i samfundsordningen blef äfven hersarnas ställning
en annan; de blefvo nu konungens handgångne och
edsvurne män samt underordnades konungens jarlar. De
jordagods, som de innehade, ansågos de numera hafva
tagit i förläning af konungen och kallades derför
hans länstagare (lendir menn). Med kristendomens
införande upphörde naturligtvis hersarnas presterliga
funktioner. Slutligen fingo dessa hersar eller "lendir
menn" äfven ett annat namn, då konung Magnus Lagaböte
år 1277 förlänade dem titel af baroner. Under de
föregående inre oroligheterna i landet hade emellertid
hersarnas eller länstagarnas makt förlorat det
väsentligaste af sin betydelse, och slutligen blef
genom en kungl. förordning år 1308 denna värdighet
för framtiden alldeles afskaffad. Th. W.
Hersek. Se Drepanon 2 och Herzegovina.
Hersent [ärsang], Louis, fransk historiemålare,
f. 1777, d. 1860, lärjunge af Regnault, följde
i. början Davids och Girodets fotspår samt tog
sina motiv än från den grekiska myten, än från
Chateaubriands "Atala". Följande sin tids riktning,
kom han dock snart in på nya banor, i det han dels
framställde nakna figurer, med en viss bismak af
sinlighet, som blef begärlig under bourbonerna,
t. ex. i Dafnis, som drager törntaggen ur Chloës
fot (1817; ur Longos’ grekiska roman "Dafnis och
Chloë"), ibland äfven i bibliska ämnen med samma
tillsats, t. ex. i Ruth och Boas (1822), dels ock
målade historiska bilder, utmärkta för en viss enkel
verklighetssträfvan och klarhet i kompositionen. En
sådan var uppgiften att måla Ludvig XVI, som under
vintern 1788 egenhändigt utdelar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
