Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Herbeck ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bemärkelsen en objektiv betydelse, att de äro
grundade i väsendena sjelfva, ej i vårt subjektiva
och godtyckliga uppfattningssätt af dem. Då
H. vidare söker att mer i detalj förklara naturens
och menniskolifvets företeelser ur dessa ytterst
abstrakta principer, förfaller han ej sällan till
fantastisk och godtycklig konstruktion. Sin största
uppmärksamhet egnade H. åt psykologien. Själen, så
lärde han, är ett "reale" och såsom sådant enkel
och oförstörbar, hvadan han antog en individuel
odödlighet. Men hvad hon i öfrigt är, är oss
lika obekant, som hvad realia i öfrigt äro. Det
faktiskt förefintliga förnimmandet har sin grund i
de relationer, i hvilka detta "reale" står till andra
"realia", och hvarje förnimmelse är en i medvetandet
qvarblifvande bild af en sådan relation. Som vi nu,
enligt H., känna hvarken vårt "själsreale" eller
det, hvartill detta står i relation, så måste den
psykologiska analysen inskränka sig till en analys af
sjelfva relationen såsom sådan. Detta har till följd
att de psykologiska företeelserna af H. betraktas ur
en synnerligen abstrakt och mekanisk synpunkt. Med
tillhjelp af matematisk kalkyl söker han beräkna
perceptionernas styrka, deras kombinationer med
hvarandra, deras deraf beroende större eller mindre
varaktighet, o. s. v. – Bland de relationer menniskan
förnimmer finnas, så lär H. vidare, vissa, som medföra
behag eller obehag för henne. Stundom äro dessa
blott ögonblickliga, såsom fallet är med de sinliga
begären. I andra fall eger behaget eller obehaget
konstans och allmängiltighet. De förnimmelser, vid
hvilka det sistnämnda är fallet, göras af H. till
föremål för betraktelse i en särskild vetenskap,
estetiken, som jämväl innefattar hans praktiska
filosofi. De förhållanden, som framkalla dylika
förnimmelser, kunna dels vara våra förhållanden till
ting, dels personliga eller viljeförhållanden. I
förra fallet är välbehaget en förnimmelse af det
sköna, obehaget af det fula. I sin etik, den enda
delen af estetiken, som H. sjelf utfört, vänder han
sig polemiskt emot den läran att sedligheten vore
aktualiteten i och för den tillvarande menniskan
af hennes sanna väsende. Detta kan, anmärker han,
så mycket mindre vara händelsen, som detta väsende
är något för oss alldeles obekant. Hvad som behagar
eller misshagar oss är förhållanden fenomen emellan,
i detta fall viljans förhållanden. H. redogör derefter
för de viljeförhållanden, som ega ifrågavarande
karakter. Dessa förhållanden, anmärker han, äro att
hänföra till olika s. k. praktiska idéer, hvilka
icke kunna återföras till en enda idé, sedlighetens
(i hvilken de skulle utgöra organiska moment), utan
äro att fatta såsom oberoende af hvarandra. Man kan
t. ex. kränka en sedlig idé, under det att man på
samma gång respekterar de andra. De sedliga idéerna
äro till antalet fem: den inre frihetens, som kräfver
harmoni emellan individens vilja och hans sedliga
insigt, fullkomlighetens, som gifver den energiska
och innehållsrika viljan företräde framför den vilja,
som saknar dessa egenskaper, välviljans, som gillar
det oegennyttiga sträfvandet för andras väl,
rättens, som bjuder undvikandet af den strid, som
är möjlig, då tvänne viljor oafsigtligt komma i
beröring med hvarandra, samt slutligen billighetens
eller vedergällningens, som kräfver belöning för
det goda en vilja tillskyndat en annan vilja, straff
för motsatsen. Rättens egentliga innehåll är enligt
H. något rent konventionelt. Idén bjuder blott att
undvika strid – sättet, hvarpå detta skall ske, får
bero på öfverenskommelse. I stort skall
sedligheten förverkligas i och genom
det menskliga samhället, särskildt staten, som
visserligen har en naturlig sammanslutningstendens
hos menniskan till sitt underlag, men som först
blir en stat i sann mening, då den gör
sedlighetens förverkligande i stort till sitt
ändamål. H. vände sig i detta afseende polemiskt
emot Kants och i synnerhet d. ä. Fichtes lära
att statens ändamål vore blott rättssäkerheten.
Hvarje sannskyldigt menskligt intresse, lärde
han, skall staten i sitt ändamål upptaga. – Hvad
slutligen angår frågan om ett det högsta väsende,
lärde H., att den i naturen och vårt sedliga
lif förefintliga ändamålsenligheten leder oss fram
till tanken på ett sådant väsende, hvars antagande
ej häller strider mot principerna för hans ontologi.
Men någon egentlig kunskap om detsamma eger icke
menniskan. Hennes hufvudintresse i förevarande
afseende är det praktisk-religiösa, och hon må
derför göra det högsta väsendet till föremål för
sin tro, ej för sitt vetande. – Såsom pedagog är
H. att betrakta som en af Pestalozzis efterföljare.
Genom studiet af menniskan och lagarna för hennes
själslif skola principerna vinnas till en metodiskt
anlagd uppfostran. H:s mekaniska uppfattning
af menniskans själslif inverkar emellertid
menligt på utförandet af hans teorier i detta
hänseende.
– H:s skola har varit och är ännu ganska talrik.
I Sverige har hon egt få anhängare. Att H.
inverkat på Boström i åtskilliga formella
afseenden synes ej osannolikt. I Sveriges
filosofiska literatur har herbartianismen behandlats
hufvudsakligen af P. Leander: "Framställning och
granskning af Herbarts filosofiska ståndpunkt" (i
"Acta univ. Lund"., 1864, 1865), F. O. B. Swahn: "Om
betydelsen af Herbarts philosophiska ståndpunkt"
(1865), och J. J. Borelius: "Anmärkningar vid
Herbarts filosofiska system" (1866). Bidrag till
kännedomen om vissa sidor i densamma förefinnas
äfven i skrifterna: "Historisk och kritisk
öfversigt af Herbarts metafysik" (1857),
af E. Widmark, "Om det absolutas begrepp",
af S. Ribbing (i "Ups. univ:s årsskrift",
1861), och i senare uppl. af "Statsmaktens
grund och väsende" (1864), af A. Nyblaeus.
L. H. Å.
Herbeck, Johann, tysk musiker, f. 1831, blef 1852–54
"regens chori" vid Piaristenkirche i Wien, 1856
kormästare vid "Wiener männergesangverein", 1858
kormästare vid "Gesellschaft der musikfreunde" och
korsånglärare vid konservatoriet, 1866 förste
hofkapellmästare för kyrkomusiken och 1869 för hofoperan
samt 1870 direktör för nämnda opera, som han ryckte
upp och riktade med flere noviteter. Utsatt för
intriger fann han sig föranlåten att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
