Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Herakleios ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
reorganisation blef han kommissarie i
kassationsdomstolen, och 1791 valdes han till medlem
af lagstiftande församlingen samt 1792 af konventet. I
början hörde han till girondistpartiet, men slöt
sig sedan till bergpartiet och understödde detsamma
i striden mot girondisterna. Han var konventets
president d. 2 Juni 1793, då girondisterna häktades,
och fick derefter säte i välfärdsutskottet. Den
nya författning, som antogs d. 25 Juni s. å., var
förnämligast hans verk. Efter återkomsten från en resa
till departementen vid öfre Rhen, som han företagit i
ändamål att organisera skräcksystemet derstädes, slöt
han sig till dantonisternas hofsamma parti. Några
dagar före Danton häktades han och dömdes af
revolutionstribunalet till döden. Den 5 April 1794
afrättades han. Han har bl. a. författat Éloge de Suger
(1779), Visite à Buffon (1785; ny uppl. 1802, under
titel Voyage à Montbard) och Théorie de l’ambition
(1802).
Herba, Lat., ört, betecknar inom farmakognosien
den särskilda drogform, som består af det torkade
örtståndet eller stjelkar, blad och blommor, mer
eller mindre blandade med hvarandra. Åtskilliga
sådana "herbae" äro upptagna i Phannacopoea suecica,
t. ex. Herba absinthii (malört), Herba cerefolii
(spansk körfvel), Herba conii (odört), Herba
hyssopi (isop), Herba ledi (getpors), Herba melissae
(citronmeliss), Herba menthae crispae och piperitae
(krus- och pepparmynta) m. fl. Dessa herbae användas
till beredning af tinkturer, teer, kryddor o. s. v.
O. T. S.
Herbarium (af Lat. herba, ört), en samling pressade
och torkade växter, vanligen uppfästa på (eller
liggande lösa mellan) papper och ordnade enligt
något "naturligt" system eller efter Linnés
s. k. "artificiella" sexualsystem. O. T. S.
Herbart, Johann Friedrich, tysk filosof och
pedagog, född i Oldenburg d. 4 Maj 1776, studerade
i Jena under Fichte, blef 1805 e. o. professor i
filosofi i Göttingen och 1809 ordinarie professor
i Königsberg. Då hans önskan att efter Hegels
död blifva kallad till Berlin ej uppfylldes,
återvände han 1833 till Göttingen, der han dog
d. 14 Aug. 1841. H. var en synnerligen produktiv
skriftställare och egde en klar stil. De för
kännedomen om hans allmänna verldsåsigt vigtigaste
af hans arbeten äro: Lehrbuch zur einleitung in
die philosophie (1815; 5:te uppl. 1850), Psychologie
als wissenschaft, neu gegründet auf erfahung,
metaphysik und mathematik (1824–25), Allgemeine
metaphysik nebst den anfängen der philosophischen
naturlehre (1828–29) och Encyklopädie der philosophie
aus praktischen gesichtspunkten (1831; 2:dra
uppl. 1841). Hans "Sämmtliche werke" utgåfvos
af Hartenstein (1850–52) och af Kehrbach (1882)
samt hans "Pädagogische schriften" af Willmann
(1874–75). – H. är grundläggare af en från den
fichte-schelling-hegelska filosofien afvikande och
mot densamma i bestämd opposition stående riktning
inom den efter-kantiska spekulationen. Under det att
målsmännen för denna förstnämnda riktning fattade det
absoluta såsom en sida hos den sinliga verkligheten
och ur denna sida sökte förklara denna,
hvarvid man fortgick till ett alltmer idealistiskt
resultat, blef deremot uppgiften för H. att, med
anledning af den sinliga erfarenhetens motsägelser,
gå tillbaka till ett osinligt såsom grund för denna
erfarenhet, hvarvid han stannade vid ett i viss mån
realistiskt resultat. Dessa den sinliga erfarenhetens
motsägelser visa sig, så lärde H., först och främst
deri att hvarje sinligt ting har en mångfald af
qvaliteter, hvilka, redan derför att de äro flere,
upphäfva hvarandra, och af hvilka ingen är identisk
med tinget sjelf. Vidare, fortfar han, innebär äfven
förändringen en hänvisning på en orsak, som i sin
ordning hänvisar på en ny o. s. v. i oändlighet. Det
försök Fichte d. ä. gjort, att fatta "jaget" såsom
väsendet i allt, blir äfven otillfredsställande,
ty det verkliga "jaget" är, äfven det, en summa
af vexlande bestämningar, och det "rena" eller
"abstrakta" jaget (d. ä. jaget såsom förnimmande
sig sjelf) förutsätter just sig sjelf, såsom sin
förnimmelses objekt. Men om sinneverlden sålunda
upplöser sig i idel relationer, så är det gifvet,
att hon, för sig tagen, eller fattad som en sann
och sjelfständig verklighet, blir motsägande. Det
tillkommer nu vetenskapen att lösa eller, som
H. uttrycker sig, "bortskaffa" dessa motsägelser,
ej att, med Hegel, låta dem qvarstå i sjelfva
principen. I det relativas tillvaro ega vi en
borgen för tillvaron af något, som är väsende i
egentlig bemärkelse. Vore icke detta fallet, så
vore sjelfva skenet omöjligt. Hvad vi hos tingen
fatta är dock ett något, ett "das", och vetenskapens
uppgift är att söka ett "was", som med detta "das"
sammanfaller, m. a. o. något, som är väsentligt
och nödvändigt bestämdt. Detta, det sannt varande,
måste fattas såsom fritt från alla negativa och
relativa bestämningar. Det kan till följd deraf
ej häller betraktas såsom en sida hos ett annat,
utan måste vara fullt individuelt (mot Hegel). Men
vidare innebär ock hvarje mångfald af bestämningar
hos ett föremål likasom hvarje dess qvantitativa
bestämdhet relativitet. Rent enkelt och qvalitativt
bestämdt måste följaktligen väsendet vara. Slutligen
är det, för att förklara den i erfarenheten faktiskt
förefintliga mångfalden, nödvändigt att antaga en
flerhet af sådana väsenden eller, som H. kallar dem,
"realia". Dessa få dock ej tänkas inverka på eller
bestämma hvarandra. Mer än dessa allmänna bestämningar
kunna vi emellertid om den sanna verkligheten ej
veta. I öfrigt är vår synkrets inskränkt till den
fenomenella och relativa verkligheten. Förklaringen
af denna verklighet ur nu angifna principer kan,
anmärker H., omöjligen tillgå så, att man fattar
det fenomenella och relativa såsom något, som
skulle tillkomma "realia" såsom sådana. Detta vore
en uppenbar motsägelse. Endast ur dessa "realias"
förhållanden till hvarandra, deras vara "zusammen",
kan en sådan förklaring sökas. Mångfalden kan ej
förklaras ur det enkla såsom enkelt, blott ur samvaron
af flere enkla. De härigenom uppkomna företeelserna
äro visserligen i den bemärkelsen skenbara, att de
ej äro ett uttryck för hvad det varande i sig sjelf
är. Men å andra sidan hafva de dock i den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
