Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Herbeck ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
taga afsked 1875 och återvände då till "Gesellschaft
der musikfreunde". Han dog 1877. – H. var framför
allt en glänsande dirigenttalang och uppdref till
en betydande höjd de sällskap han hade under sin
ledning. Ehuru såsom tonsättare nästan fullständigt
autodidakt, vann han likväl anseende äfven för sina
kompositioner: mässor, symfonier, kammarmusik, sånger.
Mest bekanta äro en stråkqvartett och åtskilliga
körer. A. L.
Herbelin [erböläng], Jeanne Mathilde, född Habert,
fransk miniatyrmålarinna, f. 1820, studerade
måleri under sin onkel Belloc och egnade sig
snart uteslutande åt miniatyrmåleriet, hvari
hon sedan 1848, då hon erhöll en första klassens
medalj, arbetat med mycken framgång. Hon målar
mest porträtt och förminskade kopior af stora
mästares verk (Rembrandt, van Dyck, Velasquez),
men producerar äfven egna kompositioner, bestående af
små genrebilder. Den första miniatyrbild, som fick
plats i Luxembourg, är ett porträtt af hennes hand.
C. R. N.
Herberget, ett i Lund under de första årtiondena af
19:de årh. existerande sällskap, hvars blomstringstid
infaller på 1810–20-talen. Medlemmarna,
"herbergisterna", utgjordes hufvudsakligen af
akademiska lärare, men äfven af skollärare och
prester. Tegnér, hvilken utgjorde medelpunkten och
själen i sällskapet, säger, "att det var själssympati,
lefnadslust, ungdomlig verldsåsigt och literära
intressen, icke reglementariska föreskrifter och
statuter, som förenade dess ledamöter". Sällskapet
hade sina sammankomster hos professor B. M. Bolméer,
som var Herbergets "värd". Diskussionerna och
samtalen vände sig kring literära, sociala,
kyrkliga samt politiska ämnen, och dagens "on
dits" kommenterades qvickt och gladt. Åtskilliga
små satiriska versifikationer utgingo från Herberget
(bl. a. såg Tegnérs "Hammarspik" der dagen, 1815),
och roliga infall i mängd spridde sig derifrån
bland allmänheten. Bland Herbergets mera framstående
medlemmar voro, utom Tegnér, Heurlin, Agardh,
C. P. Hagberg och Ling.
Herberstein, Siegmund von, friherre, tysk statsman
och historieskrifvare, f. 1486, d. 1566, deltog
med utmärkelse i kriget mot Venezia 1509 och 1514
samt användes derefter af kejsarna Maximilian och
Karl V i en mängd diplomatiska uppdrag. Så sändes
han 1516 till Danmark för att söka åstadkomma ett
bättre förhållande mellan Kristian II och hans
gemål Elisabet. Tvänne gånger besökte han Ryssland
(1516–18 och 1526–27), och förnämsta frukten af dessa
resor blef verket Rerum moscoviticarum commentarii
(1549; senast utgifvet af Starczevski i "Scriptores
exteri saeculi XVI historiae ruthenicae", 1841–43),
hvilket innehåller vigtiga bidrag till Rysslands
historia. Hans sjelfbiografi (till 1553) är tryckt i
"Fontes rerum austriacarum".
Herbert, fransk konung. Se Charibert.
Herbert, Edward, Lord of Cherbury, engelsk filosof,
f. 1581, studerade i Oxford, reste 1608 till Paris,
der han gjorde bekantskap med H. Grotius, och tjenade
1609 såsom
frivillig under prins Moritz af Oranien i
Nederländerna samt i fälttågen 1614–15. Åren 1618
–25 var han engelsk ambassadör vid det franska
hofvet. 1631 erhöll han af Karl I peersvärdighet
samt titeln baron H. of Cherbury. I striden mellan
konungen och parlamentet stod han först på hofvets
sida, öfvergick sedan till parlamentet, men spelade
ingen framstående rol. Död d. 20 Aug. 1648. – Som
tänkare har H. sin egentliga betydelse derigenom
att han är grundläggare till den s. k. engelska
deismen. Den af Baco uppställda allmänna fordran
att i vetenskapen intet får intagas, som ej klart
inses och grundas på verkliga skäl, tillämpades af
H. på det religiösa området så, att han, oberoende
af hvarje genom uppenbarelse eller öfver hufvud på
historisk väg tillkommet religiöst föreställningssätt,
sökte utveckla en s. k. naturlig religionslära,
ett sträfvande, som på det rättsliga området
motsvaras af den vid samma tid framträdande
s. k. naturrätten. Religionen, lärde han, är
ursprungligen grundad i menniskans instinkt, den är
ett naturanlag hos henne och just det, hvarigenom hon
skiljer sig från djuren. Den naturliga religionen,
hvars grundtankar äro för alla religioner gemensamma
och derför det för religionen i det hela väsentliga,
sammanfattas af H. till sitt hufvudsakligaste innehåll
i följande fem satser: 1) det gifves en Gud; 2) vi
äro skyldiga honom vördnad; 3) vi ådagalägga denna
genom dygd och fromhet samt 4) genom ånger öfver
våra synder; 5) Gud är i detta och ett kommande lif
dygdens belönare och lastens straffare. – H. har sin
särskilda historiska märkvärdighet derigenom att han
bildar begynnelsen till nyare tiders s. k. fritänkeri
(se Fritänkare). De vigtigaste af hans filosofiska
skrifter äro: De veritate prout distinguitur a
revelatione, a verisimili, a possibili et a falso
(1624), De causis errorum och De religione gentilium
(1645). Efter hans död utkom The life and raigne
of king Henry VIII (1649), mera loftal än historia,
samt en sjelfbiografi, The life of Edward Lord
H. of Cherbury. Written by himself, först utgifven
af H. Walpole, 1764. L. H. Å.
Herbert, John Rogers, engelsk
historiemålare, f. 1810, inskrefs 1826 vid
akademien i London, men måste efter sin faders
död, 1828, upphöra med studierna och söka med
porträttmålning förvärfva sitt uppehälle, hvilket ock
lyckades honom, då han af den förnäma verlden upptogs
såsom dess porträttör. Derefter försökte han sig på
romantiska scener ur Byrons "Don Juan" och Shakspeares
"Othello", målade i prerafaeliternas manér, men vände
sig derjämte till religiösa ämnen, sedan han i Venezia
öfvergått till katolicismen. Under 1840-talet utförde
han sålunda en mängd bilder, bland hvilka Thomas
Morus och hans dotter vid fyra munkars afrättning
(1844) finnes i nationalgalleriet i London. På grund
af sin förmåga erhöll han uppdrag att måla flere
salar i det nya Parlamentshuset, der han utfört
scener ur Shakspeare och fresker med ämnen ur Gamla
testamentet. Bland dessa märkes Moses på Sinai,
om hvilken Estlander 1864 yttrade: "öfverspänningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
