Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henrik ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fly från Paris, omfattade å nyo protestantismen och
ställde sig i spetsen för hugenotterna. Vid Coutras
vann han en lysande seger öfver den katolska ligan
(1587). Då huset Valois 1589 utgick på svärdssidan
med Henrik III, utropades H. af sina anhängare till
Frankrikes konung, medan den katolska ligan hyllade
hans farbroder, den gamle kardinal Karl af Bourbon,
såsom konung ("Karl X"). I fem år måste H. strida för
vinnandet af sitt rike. Trots segrarna vid Arques
(1589) och Ivry (1590), hvilka förvärfvade honom
namn såsom en af sin tids utmärktaste fältherrar,
skulle han väl knappt hafva nått sitt mål, om han
ej genom att öfvergå till katolska läran (1593)
gjort det möjligt för de rojalistiske katolikerna
att sluta sig till honom. En mängd städer och
provinser underkastade sig nu, och sedan han d. 27
Febr. 1594 blifvit krönt i Chartres, öppnade Paris
utan strid sina portar (d. 22 Mars s. å.). Påfven
erkände honom (1595); ligans hufvudman, hertigen
af Mayenne, försonade sig med honom (1596), och
Spanien, som understödt ligan, slöt fred i Vervins
(1598). Genom det s. k. Nantesiska ediktet (d. 15
April 1598) erhöllo hugenotterna nästan fullständig
religionsfrihet och lika medborgerliga rättigheter
med katolikerna. Med outtröttlig ifver och skickligt
understödd af hertigen af Sully och af "franska
åkerbrukets fader", Olivier de Serres, arbetade
H. under den återstående delen af sitt lif på att läka
de sår, som nära fyrtio års inbördes krig tillfogat
landet, och att åter göra Frankrike enigt, rikt och
mäktigt. Han återupprättade en stark konungamakt,
höll den katolska kyrkan i beroende af kronan och
inskränkte den gamla bördsadelns (la noblesse d’épée)
makt, bl. a. genom att fråntaga den rätten att hålla
trupper. Mot erläggandet af en viss årlig afgift
(paulette) tillät han ämbetsmännen att göra sina
ämbeten ärftliga samt lade derigenom grunden till en
ärftlig tjenstemannaadel (la noblesse de robe). I
finansförvaltningen införde han sträng kontroll
och ökade derigenom statsinkomsterna. Skattebördan
minskades och fördelades jämnare. Statsskulden
reducerades, och en riksskatt samlades. Vägar och
kanaler anlades. Jordbruk, industri och handel
befordrades och nådde inom kort en hög grad af
blomstring; konst och vetenskap uppmuntrades. Midt
under denna omfattande verksamhet för förbättrandet
af rikets inre tillstånd följde H. uppmärksamt den
europeiska politiken. Målet för hans yttre politik
var att motarbeta det habsburgska husets planer på
en universalmonarki, och af denna orsak lofvade han
vid den Kleve-jülichska arfstridens utbrott, 1609, den
evangeliska unionen i Tyskland sitt understöd, ingick
förbund med England och Holland samt underhandlade
med Karl IX i Sverige. Den H. tillskrifna planen att
upprätta en kristen republik, bestående af 15 lika
stora stater med en gemensam centralregering, är en
af Sully uppfunnen dikt. I början af år 1610 stod
H. färdig att börja krig med habsburgska huset, då
en fanatiker, Ravaillac, med ett knifstyng tillfogade
honom döden, i Paris d. 14 Maj 1610. – H. lade genom
sin fältherre- och
statsmannaförmåga grunden till Frankrikes senare storhet. Han
var icke allenast den störste, utan ock den
populäraste af Frankrikes regenter. Hans ridderliga
uppträdande, hans kärlek till land och folk, hans
deltagande för lidandet och nöden, hans vänfasthet,
hjertlighet och glada lynne tillvunne honom folkets
tillgifvenhet och förskaffade honom namnet "den gode
H." (le bon Henri). I humanitet och fördragsamhet mot
olika tänkande stod han öfver sin samtid. Fläckar
på hans karakter voro spelsjuka och sinlighet. –
Sedan han 1599 blifvit skild från den lättfärdiga
Margareta af Valois, förmälde han sig 1600 med
Maria af Medici, med hvilken han hade sönerna
Ludvig (sedermera konung Ludvig XIII) och Gaston af
Orléans samt tre döttrar, af hvilka Elisabet blef
förmäld med Filip IV af Spanien och Henriette
Marie med Karl I af England. Den mest bekanta af
hans älskarinnor är Gabrielle d’Estrées; genom sin
förbindelse med henne blef han stamfader för huset
Vendôme. – H. är hjelten i Voltaires "Henriade". Jfr
Philippson: "Heinrich IV und Philipp III" (1871–76).
V. K-r.
Henrik (Enrique), konungar af Kastilien:
1. H. I., Alfons VIII:s son, f. 1203, blef konung
1214, men dog redan 1217 (dödad af ett nedfallande
taktegel).
2. H. II af Trastamara, den förste konungen af
huset Trastamara, oäkta son till Alfons XI och hans
älskarinna Eleonora de Guzman, f. 1333, måste
1350, vid sin faders död fly till Portugal, då hans
halfbroder, Peter den grymme, uppsteg på tronen.
Denne lät afrätta Eleonora och gjorde sig, genom
sin despotiska regering, inom kort så hatad,
att då H. 1354 återvände till Kastilien och höjde
upprorsfanan, en stor del af adeln slöt sig till
honom. Sedan H. 1365 till sitt bistånd erhållit
en fransk här under Bertrand du Guesclin, lyckades
han eröfra nästan hela riket och fördrifva Peter,
men denne återkom 1367 med en engelsk här, anförd af
Svarte prinsen, slog H. vid Navarrete och tvang
honom att fly till Frankrike. 1369 företog H. med
en fransk här ett nytt infall i Kastilien, slog och
tillfångatog Peter vid Montiel d. 14 Mars s. å. och
mördade honom den följande natten. H. hyllades i
hela landet såsom konung. Med kraft styrde han sitt
rike och höjde konungamakten på adelns bekostnad.
Mot Ferdinand I af Portugal, som gjorde anspråk på
Kastiliens krona samt i förbund med Aragonien och
England 1309 började krig med H., försvarade han
sig med framgång och tvang honom 1371 att sluta
fred på för honom ofördelaktiga vilkor. Död d. 30
Maj 1379, troligen af gift.
3. H. III den sjuklige (Sp. El doliente),
den föregåendes sonson, Johan I:s son, f. 1379, d.
1406, erhöll såsom tronföljare 1388 titeln
prins af Asturien och blef 1390 konung. Då riket
under hans förmyndare råkade i anarki, öfvertog
han med riksständernas bifall sjelf vid 14 års
ålder regeringen (1393). Med klokhet och energi
återställde han konungamakten i det inre och rikets
anseende hos främmande makter. H. var den förste,
som använde Madrid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
