Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henrik ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
såsom residensstad (från 1405). Han förmäldes 1393
med Katarina af Lancaster.
4. H. IV den vanmäktige (Sp. El impotente), den
föregåendes sonson, son af Johan II och Maria af
Aragonien, f. 1425, blef konung 1454. Han var en i hög
grad utsväfvande och oduglig furste, under hvilkens
regering den adliga anarkien tog öfverhand. Då hans
gemål, Johanna af Portugal, 1462 födde en dotter,
Johanna, drogs dennas legitimitet på det starkaste i
tvifvel, och deraf begagnade sig den missnöjda adeln
för att 1465 utropa H:s broder Alfons till konung. Ett
inbördes krig utbröt, och först efter Alfons’ död
(1468) kom H. i oqvald besittning af sin krona, sedan
han genom fördraget i Toro (d. 5 Sept. s. å.) med
förbigående af Johanna utnämnt sin syster Isabella
till tronarfvinge. Död d. 12 Dec. 1474.
Henrik I (Port. Henrique), konung af Portugal, tredje
son af konung Emanuel den lycklige, född i Lissabon
d. 31 Jan. 1512, bestämdes för andliga ståndet (1532
blef han ärkebiskop i Braga och 1542 kardinal), men
kom helt oväntadt, efter sin brors sonson Sebastians
död, att såsom den ende qvarlefvande mansättlingen af
konungahuset bestiga tronen, 1578. Han var en from,
enkel och bildad man, men för svag att styra ett
rike. Med honom utslocknade 1580 det burgundiska
huset i Portugal.
Henrik, konung af Jerusalem, var bördig från Champagne
och född omkr. 1150. Han utmärkte sig i det 3:dje
korståget (1189–92) och valdes, efter sitt giftermål
med konung Konrads af Jerusalem enka, Elisabet,
1192 till konung Död 1197.
Henrik, kejsare i Konstantinopel, grefve af Flandern
och Hainaut, kejsar Balduin I:s yngre broder, f. 1174,
åtföljde sin broder på det s. k. fjerde korståget till
Konstantinopel (1203–04) och blef efter dennes död
först regent (1205) och sedan kejsare (1206). Han
förvärfvade sig genom mildhet och försonlighet
grekernas tillgifvenhet, på samma gång som han med
framgång bekämpade rikets fiender. I ett krig mot
furstarna i Epirus stupade han 1216.
Henrik (Heinrich), hertigar af Bajern och Sachsen.
1. H. den stolte (T. Der stolze), hertig af Bajern
och Sachsen, Henrik den svartes af Bajern son, född
omkr. 1108, blef 1126 hertig af Bajern och förmälde
sig 1127 med tyske konungen Lothars (1125–37) dotter
Gertrud. H:s makt ökades genom nya förläningar, och
då Lothar (antagligen 1137) gaf honom hertigdömet
Sachsen, var han obestridligen Tysklands mäktigaste
furste. Af sin svärfaders välvilja hade han också
gjort sig väl förtjent genom att troget bistå honom i
striden mot Hohenstauferna. Vid Lothars död, 1137,
gjorde H. anspråk på tyska konungakronan, men af
fruktan för hans stora makt förbigingo furstarna
honom och valde i stället Konrad af Hohenstaufen
(1138). Denne förklarade det olagligt, att en person
innehade tvänne hertigdömen, och då H. vägrade att
lemna ifrån sig Sachsen, fråndömde Konrad honom
både Sachsen och Bajern (s. å.). Dermed började den
långvariga striden
mellan hohenstaufer (ghibelliner) och welfer
(guelfer), hvilken under århundraden störde Tysklands
och Italiens lugn. H. dog plötsligt 1139.
2. H. Lejonet (T. Der löwe), hertig af Sachsen
och Bajern, den föregåendes son, f. 1129, kom
genom freden i Frankfurt a. M med Konrad II (1142)
i besittning af sitt arfland Sachsen, hvaremot
han erkände Henrik af Österrike såsom hertig i
Bajern, hvilket liksom Sachsen blifvit fråndömdt H:s
fader. Hunnen till myndig ålder, gjorde H. anspråk
äfven på Bajern, men lyckades ej vinna detsamma,
förr än hans kusin konung Fredrik Barbarossa, hvilken
han 1154 understödt på hans tåg till Italien, 1156
belänade honom dermed. Under de närmast följande åren
var H. sysselsatt med eröfrings- och omvändelsetåg
mot slaverna i Mecklenburg, hvilkas land han 1164
införlifvade med Sachsen. Vid samma tid, som han
genom anläggning af kyrkor, kloster och tyska
kolonier sökte kristna och förtyska Mecklenburg,
underkufvade han en del af Pommern. Han utrustade
med stora privilegier det kort förut anlagda Lybeck
och afslöt för dess räkning handelsfördrag med
bl. a. svenske konungen Knut Eriksson (den första
kända svensk-tyska traktat). Hans sträfvan att öka
sin myndighet inom Sachsen dref detta lands andliga
och verldsliga stormän, ärkebiskoparna af Magdeburg
och Bremen, Albrekt Björnen m. fl., 1166 till ett
förbund mot honom, men han bestod lyckligt striden
och vann under kejsarens bemedling en gynsam fred
(1169). Svårigheten för honom att med anledning af det
i Sachsen rådande missnöjet draga sina trupper från
detta land, föranledde honom att vägra kejsaren sin
hjelp, då denne efter 1174 års olyckliga italienska
fälttåg begärde den. Detta gjorde dock icke slut
på vänskapen mellan H. och Fredrik, hvilken tvärtom
åtog sig att medla fred mellan H. och de sachsiske
furstarna, som å nyo upptagit striden med H. Men
när H. fyra gånger å rad vägrade att inställa sig
vid de af kejsaren med anledning af striden utlysta
riksdagarna, måste denne, efter fursterättens dom,
förklara honom i akt och fråndöma honom alla hans
län (1180) samt, då H. likväl med framgång fortsatte
striden (han segrade vid Weissensee i Maj 1180 och
vid Hallerfeld i Aug. s. å.), med vapenmakt eröfra
Sachsen. På riksdagen i Erfurt s. å. bad H. på
sina knän Fredrik om till gift och fick verkligen
behålla en liten del af sitt forna område, nämligen
Braunschweig och Lüneburg. H. gick i landsflykt
till Normandie och England, hvarest hans svärfader,
Henrik II, regerade, men återvände 1185 med kejsarens
tillstånd. 1189, då Fredrik anträdde sitt korståg,
måste H. å nyo lemna Tyskland, emedan man fruktade
hans restaurationsplaner, men han återkom s. å.,
eröfrade en stor del af Holstein och förstörde staden
Bardewick, hvarefter Lybeck för honom öppnade sina
portar. Fredriks son, konung Henrik VI, tvang honom
väl till fred 1190, men först 1194 kom en varaktig
förlikning till stånd. Död i Braunschweig 1195. –
H. förvärfvade sig ett lysande namn genom sin
tapperhet och sin verksamhet för handelns,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
