Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henrik ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
regentanlag, men hängaf sig åt nöjen och utsväfningar
samt lät sig styras af gunstlingar och qvinnor, bland
hvilka Diana af Poitiers är den mest bekanta. I
förbindelse med hertig Moritz af Sachsen och andra
protestantiska furstar bekämpade H. kejsar Karl V
och vann af denne, genom stilleståndet i Vaucelles
(Febr. 1556) Metz, Toul och Verdun. Påfven förmådde
H. inom kort att bryta fördraget och börja krig med
Karl V:s son Filip II af Spanien, som dock lyckades
besegra fransmännen vid S:t Quentin (Aug. 1557) och
Gravelingen (Juli 1558) samt nödgade dem att sluta
fred i Cateau-Cambresis (April 1559), i hvilken
H. fick åtnöja sig med de lothringska fästningarna
och Calais, taget från Spaniens bundsförvandt,
England. Medan H. med sina härar understödde de
tyske protestanterna i deras strid mot katolicismen,
utfärdade han mot de franske hugenotterna de stränga
edikten i Chateaubriant (1551) oeh Ecouen (1553),
genom hvilka de vid dödsstraff förbjödos att utöfva
sin religion. H. dog d. 10 Juli 1559 af ett sår, som
en grefve Montgomery af våda tillfogat honom under en
tornering. Han var förmäld med Katarina af Medici
och hade med henne 10 barn, af hvilka tre, Frans II,
Karl IX och Henrik III, efter hvarandra uppstego
på Frankrikes tron. Af hans döttrar blef Margareta
förmäld med den franske konungen Henrik IV.
3. H. III, den föregåendes tredje son, konung af Polen
och Frankrike, född d. 19 Sept. 1551 i Fontainebleau,
förde till en början titeln hertig af Anjou. Han var
ganska rikt utrustad, men hans goda anlag förderfvades
i grund genom den dåliga uppfostran han erhöll af sin
moder, Katarina af Medici, hvilkens älsklingsbarn han
var. 1569 erhöll han befälet öfver den kungliga hären,
som skulle kämpa mot hugenotterna, och vann sina
första segrar vid Jarnac (Mars s. å.) och Montcontour
(Okt. s. å.), men fläckade sin ära genom att deltaga
i Bartholomeinattens våldsgerningar (1572). Den
franske statsmannen Charles Dancay underhandlade 1572
med Charles de Mornay och några missnöjde svenskar
om att uppsätta H. på Sveriges tron, men denna plan
förföll, då det lyckats Katarina af Medici att genom
sina intriger åt sin son förvärfva Polens krona
(1573). Knappt hade H. (d. 15 Febr. 1574) blifvit
krönt i Krakov, förrän han vid underrättelsen om sin
broders, Karl IX:s, död d. 18 Juni s. å. i hemlighet
öfvergaf sitt nyförvärfvade rike för att taga
Frankrikes ledigblifna krona i besittning. H. blef
en af Frankrikes ömkligaste regenter. Försjunken i
laster och njutningar, hyste han intresse endast för
sina apor och papegojor, sina gunstlingar ("mignons")
och älskarinnor samt lemnade regeringen vind för
våg, ehuru landet sönderslets af inbördes strider
mellan ultrakatoliker å ena sidan, hugenotter och
"politiker" eller moderate katoliker å den andra. Då
H. genom fördraget i Beaulieu (Maj 1576) tillerkände
hugenotterna fri religionsutöfning och vissa politiska
friheter, bildade ärkekatolikerna med hertigarna
af Guise i spetsen den s. k. ligan, hvars mål var
protestantismens utrotande i
Frankrike samt troligen äfven H:s störtande. Förgäfves
sökte denne genom att förklara sig för ligans
öfverhufvud försona sig med katolikerna;
den eftergifvenhet, som han fortfarande visade
hugenotterna, i förening med hans oduglighet och
osedlighet, gaf näring åt hatet och oviljan. När H:s
broder och presumtive arftagare, hertigen af Alençon
1584 afled, och hugenotternas ledare, konung Henrik
af Navarra, blef den närmaste tronarfvingen, uppbjöd
ligan hela sin styrka för att öfverflytta tronföljden
på kardinal Karl af Bourbon. Den afslöt för detta
ändamål fördrag med Spanien (Jan. 1585) samt började
öppet krig. Saknande vilja eller mod att försvara
sig mot ligans anfall, ingick H. i stället med
henne fördraget i Nemours (Juli s. å.) och utfärdade
ett strängt edikt mot hugenotterna, men framkallade
derigenom ett nytt religionskrig, det efter anförarna
kallade "tre Henrikarnas krig". Då emellertid
konungen vägrade att helt och hållet omfatta ligans
sak, tillställdes i Paris ett folkupplopp (La journée
des barricades, "barrikadernas dag") d. 12 Maj
1588, hvarefter H. nödgades erkänna Karl af Bourbon
såsom tronföljare samt utnämna Henrik af Guise till
befälhafvare öfver armén. Nu fann dock H. måttet af
sina förödmjukelser rågadt: genom lönmord befriade
han sig från hertig Henrik och hans broder, kardinal
Ludvig (Dec. s. å.). Långt ifrån att förbättra H:s
ställning bragte dessa illgerningar hela det katolska
Frankrike i uppror, och H. måste söka skydd och hjelp
hos sin gamle fiende, konung Henrik af Navarra (April
1589), samt försona sig med hugenotterna. I spetsen
för en hugenott-här ryckte H. mot Paris, ligans
högqvarter, men blef under belägringen dödligt sårad,
d. 1 Aug. 1589, af en fanatisk munk, Jacques Clément,
och afled dagen derefter. Han var den siste konungen
af huset Valois.
4. H. IV, konung af Frankrike och Navarra,
den förste franske konungen af huset Bourbon,
föddes d. 13 Dec. 1553 i Pau och var son till
Anton af Bourbon och Johanna af Navarra samt egde
såsom ättling i rätt nedstigande led af Ludvig den
heliges sjette son, Robert af Clermont, efter huset
Valois arfsrätt till franska tronen. Af sin utmärkta
moder uppfostrades han i den protestantiska läran,
och i sitt fäderneslands inbördes krig lärde han
krigskonsten under sin farbroders, prinsens af
Condé, ledning. Vid Condés död (1569) blef han de
för sin tro kämpande hugenotternas öfverhufvud,
och efter sin moder (d. 1572) fick han konungariket
Navarra i arf. För att befästa den genom freden i
S:t Germain en Laye 1570 verkställda försoningen
mellan katoliker och hugenotter ingick han äktenskap
med franske konungen Karl IX:s syster, Margareta af
Valois (d. 18 Aug. 1572). Brölloppshögtidligheterna
erhöllo en sorglig afslutning i den fasansfulla
Bartolomeinatten (se d. o.) eller "parisiska
blodsbrölloppet" (d. 23–24 Aug.), och H. sjelf kunde
endast genom att afsvärja sin protestantiska tro
rädda lifvet. De följande åren tillbragte han under
allsköns utsväfningar vid det franska hofvet, der
han var tvungen att vistas. I Febr. 1576 lyckades han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
