Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henrik ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slog Richard III vid Bosworth (d. 22 Aug. 1485)
och utropades på sjelfva slagfältet till
konung. Parlamentet erkände honom såsom sådan och han
förmälde sig med Elisabet. Han fick dock icke styra
sitt rike i fred. Lambert Simnel, en bagareson, som
utgaf sig för grefven af Warwick, son till hertigen
af Clarence, samlade huset Yorks anhängare omkring
sig och landsteg, understödd af en skara irländare,
i England, men blef slagen och tillfångatagen vid
Stoke, i grefskapet Stafford (Juni 1487). Dernäst
uppträdde Perkin Warbeck, en flamländare, som utgaf
sig för att vara en af Edvard IV:s mördade söner,
mottogs och erkändes såsom sådan både af franske
och skotske konungen samt erhöll mycket understöd i
England. Skotske konungen Jakob IV inföll äfven för
att hjelpa honom 1495 med en här i England, men slöt
1497 fred och öfverlät Perkin åt hans öde. Då denne
vågade landstiga i Cornwall, blef han tillfångatagen
och slutligen afrättad, 1499. År 1492 gjorde H. en
kort expedition till Boulogne, men lät förmå sig till
fred mot utbetalningen af stora penningsummor. H. var
en sparsam och beräknande herskare, men hans girighet
förledde honom till orättvisa utpressningar. Hans
dotter Margaretas giftermål med Jakob IV af
Skotland (1503) åstadkom ett århundrade senare de
bägge kronornas förening. H. dog d. 22 April 1509.
A. B. B.
8. H. VIII, den föregåendes och Elisabets af York
son, föddes d. 28 Juni 1491 och uppsteg 1509
på tronen. H. var kroppsligt och andligt rikt
utrustad och erhöll en förträfflig, t. o. m. lärd,
uppfostran. Hans teologiska insigter satte honom i
stånd att med framgång upptaga stridshandsken äfven
med en sådan motståndare som Luther. Han gynnade
lärdomen och dess idkare; hans glada lynne och öppna
sätt vunno allas tillgifvenhet. Hans fåfänga och
ärelystnad drefvo honom att söka återvinna Englands
gamla eröfringar i Frankrike, och han höjde verkligen
England från en makt af tredje rangen till en lika
inflytelserik ställning, som de största stater den
tiden intogo. Men hans utrikes politik var på det
hela hållningslös och vacklande. Såsom medlem af
den heliga ligan bekrigade han 1512–14 Frankrike
och dess bundsförvandt Skotland; och ehuru han
sjelf vann en seger öfver fransmännen vid Guinegate
(1513) och hans general grefven af Surrey slog Jakob
IV vid Flodden (s. å.), vann han genom detta krig
inga verkliga fördelar. H. hade kunnat iakttaga en
hedrande neutralitet och handla som skiljedomare i
tvisterna mellan kejsar Karl V och konung Frans I,
men i stället invecklade han sig i deras krig, i hopp
om landvinningar i Frankrike. I deras första krig
(1521–26) stod han på kejsarens sida, i det andra
(1527–29) på Frans I:s, i det fjerde (1542–44) åter
på kejsarens. De enda följderna af dessa krig blefvo
tryckande skatter och utpressningar. En vändpunkt i
H:s från början omtyckta regering bildades af hans
skilsmässa från hans första gemål. Han hade 1509
förmält sig med sin äldre broder Arturs enka, Katarina
af Aragonien. Leda vid den sex år äldre makan,
upplågande kärlek till den sköna Anna Boleyn,
möjligen ock politiska skäl (H. hade med Katarina
ingen manlig arfvinge), slutligen tvifvel rörande
lagligheten af hans äktenskap framkallade beslutet om
skilsmässa. Då konungens gunstling, kardinal Wolsey,
icke af påfven kunde utverka äktenskapsskilnad (1529),
blef han störtad. Presterskapet tvangs (1531) att
erkänna konungen såsom kyrkans öfverhufvud, och 1533
äktade H. Anna Boleyn, sedan den nye ärkebiskopen,
Thomas Cranmer, förklarat äktenskapet med Katarina
för ogiltigt. Då påfven hotade med exkommunikation,
upphäfdes 1534 den påfliga myndigheten i England,
och genom en parlamentsakt icke endast infördes
en ed, som skulle fastställa tronföljden hos
arfvingarna af konungens andra äktenskap, utan det
blef ansedt för högförräderi att förneka konungens
andliga supremati. Såsom offer för denna suprematsakt
föllo biskop Fisher och sir Thomas More, de ädlaste
kämparna för den gamla tron (om reformationens
vidare utveckling under H:s regering se England,
sp. 550). Konungen ledsnade snart vid Anna Boleyn,
som anklagades för otrohet och afrättades d. 19
Maj 1536, hvarefter H. gifte sig med Johanna
Seymour. Parlamentet utgaf en ny successionsakt,
som gjorde den af det andra äktenskapet födda
prinsessan Elisabet arflös och tilldelade konungen
rätt att i brist på afkomma af hans tredje
äktenskap sjelf förfoga öfver tronföljden. Johanna
Seymour dog efter att hafva gifvit lifvet åt en
son, prins Edvard, d. 12 Okt. 1537, och för att
vinna Tysklands protestantiska furstar förmälde
H. sig 1540 med Anna af Kleve. Men detta äktenskap
upplöstes snart, och Cromwell, som tillställt
detsamma, störtades. H. ingick derefter, 1540,
ett femte äktenskap, med Katarina Howard, hvilken,
med rätta anklagad för otrohet, afrättades 1542. Han
äktade året derefter Katarina Parr, enka efter lord
Latimer, som genom förstånd och saktmod lyckades
bibehålla hans förtroende. Under konungens sista år
lutade maktens ledning åt reformpartiets ledare,
erkebiskop Cranmer och earl Hertford. 1542 blef
H. invecklad i ett krig med Skotland, hvars konung,
Jakob V, ej ville förena sig i hans reformatoriska
sträfvanden. H. dog d. 28 Jan. 1547. Han var
egensinnig till öfverdrift, nyckfull, sinlig och
grym. Genom sin brytning med påfven och feodaladelns
qväsande förberedde han emellertid en ny sakernas
ordning i England. H. är hjelten i Shakspeares
skådespel "Konung Henrik VIII". A. B. B.
Henrik (Henri), franska konungar:
1. H. I., konung Roberts son och Hugo Capets sonson,
f. omkr. 1005, efterträdde sin fader 1031.
Hans regering upptogs af ständiga strider med adeln
och prelaterna. Död 1060. Han var förmäld med den
ryske storfursten Jaroslavs dotter Anna, dotterdotter
till Olof Skötkonung i Sverige.
2. H. II, son till Frans I, född d. 31 Mars 1518 i
S:t Germain en Laye, efterträdde sin fader 1547
på en tid, då det habsburgska husets stigande makt
i det yttre och de kyrkliga reformationsrörelserna i
det inre hotade Frankrike med stora faror. H.
saknade icke goda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
