Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Helsingfors universitet l., såsom dess officiella benämning är, Kejserliga Alexandersuniversitetet - Helsingius, Daniel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inträde vid högskolan. Såsom naturvetenskapernas
grundläggare derstädes utöfvade läkaren
Tillandz och fysikern P. Hahn en minnesvärd
verksamhet. Inom de juridiska och historiska
vetenskaperna egde Abo universitet redan vid
sin stiftelse sådana män som J. Stiernhöök och
M. Wexionius(-Gyldenstolpe). Filologien betraktades
långa tider såsom en tjenarinna åt teologien;
först genom Gezelius d. ä., Fahlander-Tigerstedt,
Ch. Alander och T. Rudén fick dess studium en friskare
fläkt. Under "stora ofreden" flydde, med öfverhetens
tillstånd, universitetets lärare och tjenstemän
1713 till Sverige. 1722 öppnades universitetet å
nyo. I mångt och mycket märktes då en ny riktning
inom detsamma. De filosofiska studierna vände sig
öppet till det cartesianska systemet (J. Haartman),
som dock inom kort fick vika för det wolfska (Welin,
Mesterton), hvilket var rådande ända till århundradets
slut och emot de kantiska idéerna hårdnackadt
försvarades af Porthan och M. Calonius. Teologien
hade stelnat och fortfor att hålla fast vid
ett hufvudsakligen asketiskt syftemål, hvarvid
såsom literär angelägenhet förnämligast bedrefs
biblisk exegetik. Inom de filologiska vetenskaperna
åstadkommo H. Hassel, Juslenius m. fl. ett nytt,
friskt lif. Bäst kännetecknas tidehvarfvets anda
af den fart, hvarmed exakta naturvetenskapliga och
historiska forskningar började bedrifvas. Scarin,
Mennander och Bilmark inlade stora förtjenster om
Finlands historia och topografi; J. Brovallius, Jakob
Gadolin, Kalm, P. A. Gadd m. fl. förvärfvade sig såsom
naturforskare aktade namn långt utom fäderneslandets
gränser. Inom medicinen märkas de framstående
lärarna Spöring och Lecke. Under slutet af 1700-talet
nådde det vetenskapliga och literära lifvet vid Åbo
universitet sin höjd. Porthan gjorde genom djupgående
forskningar det finska folket bekant med dess egen
utveckling och dess odlings gamla inhemska grund.
Omedelbart trädde i hans fotspår J. Tengström,
F. M. Franzén och Calonius, medan naturforskningen
och matematiken i Johan Gadolin, Lexell och Hällström
erhöllo synnerligen framstående bearbetare. Juridiken
representerades på ett lysande sätt af Calonius,
och äfven inom de medicinska vetenskaperna egde
högskolan att uppvisa nitiska och framgångsrika
lärare. Kom så 1808 års krig och skilsmässan från
Sverige. De nya förhållandena tycktes i början och
icke utan orsak verka nedstämmande på sinnena, men
snart väcktes själens spänstighet åter till lif,
och med ny kraft börjades på nytt det vetenskapliga
arbetet. Genom 1811 års stat hade antalet professurer
ökats till 20 och adjunkturerna till 19. Till de från
den föregående tiden qvarstående kommo nya krafter
med historikerna W. G. Lagus och J. J. Tengström,
läkaren I. Hwasser. kemisten P. A. von Bonsdorff
m. fl. Akademien syntes sålunda åter gå en lycklig
framtid till möte, då den 4–5 Sept. 1827 Åbo stad
helt och hållet nedbrann. Genom en förordning af d. 21
Okt. s. å. flyttades universitetet till Helsingfors,
hvarjämte dess officiella titel ändrades till
"Kejserliga Alexanders-universitetet". Dess stat
upptog då
21 professurer och 16 adjunkturer. – Genom,
branden hade universitetets lifskraft icke gått
förlorad; tvärtom företedde sig efter flyttningen
till Helsingfors det andliga lifvet derstädes i allt
friskare gestaltning. J. L. Runebergs och E. Lönnrots
första skrifter sågo samtidigt dermed dagen och
gåfvo med ens den kraftigaste impuls till hängifvet,
oförtröttadt arbete i den fosterländska odlingens
tjenst. Uti G. Rein fick fosterlandets historia en
ny och lycklig bearbetare; filosofen J. V. Snellman
lät snart sin väldiga stämma ljuda, uppmanande till
ihärdigt arbete på nationel grund; M. A. Castrén
grundade den jämförande finska språkforskningen; i
Wallin fick högskolan en orientalist af första rang;
astronomen F. V. A. Argelander, fysikern Nervander,
zoologen Nordmann och anatomen E. J. Bonsdorff förde
hvar på sitt håll den finska naturforskningens talan
med ära. Dock hade universitetet att strida mot många
yttre svårigheter, vållade genom inskränkthet och
småsinne hos de styrande. Derigenom förlorade det den
utmärkte rättshistorikern J. J. Nordström, som helt
och hållet öfvergaf Finland. De nya statuten af 1852
indrogo bl. a. adjunkturerna och inskränkte sålunda
öfver höfvan de äfven dessutom små utsigterna för
dem, som ville egna sig åt vetenskapligt arbete. Det
ljusnade dock, sedan Alexander II uppstigit på
tronen. Universitetet hade aldrig förlorat sin
spänstighet äfven under de svåraste tiderna. Från
universitetet gjordes af F. L. Schauman det första
offentliga yrkandet på ständernas sammankallande. Från
denna tid företer universitetet en bild af ett
oupphörligt framåtskridande. Nya lärostolar hafva
instiftats, universitetets institutioner hafva på
mångfaldigt sätt utvidgats, docenternas ställning
har väsentligen förbättrats, och genom allt detta
har äfven det vetenskapliga lifvet börjat pulsera
allt friskare. Väl har den språkstrid, som under
flere år egt rum i Finland, mycket förbittrat
stämningen vid universitetet, väl hafva genom denna
strid äfven de rent vetenskapliga intressena lidit
afbräck och partihänsynen då och då öfvervunnit
den vetenskapliga, men i alla fall har universitetet
under de tre senaste årtiondena gjort mycket stora
framsteg. Bland de män, som under den senaste
perioden verkat vid universitetet, men numera äro
döde, må nämnas: skalden och vältalaren F. Cygnaeus,
historikern M. Akiander, exegeterna G. Geitlin och
Ingman, kirurgen J. Estlander, juristen Rosenborg,
språkforskarne E. J. V. af Brunér och Kellgren. Jfr
A. J. Lagus "Oratio panegyrica 17 Juli 1811";
J. J. Tengström "Chronologiska förteckningar
och anteckningar öfver det finska universitetets
forna prokanslerer samt fakulternas medlemmar"
(1836); R. A. Renvall, "Biografiska anteckningar
öfver det finska universitetets lärare" (1869).
R. T-dt.
Helsingius, Daniel, skriftställare, född i Finland
1717, blef student i Åbo 1732 och i Upsala 1734, der
han aflade filos. kandidatexamen. Han befordrades
sedermera till notarie i k. borgrätten i Stockholm
samt slutligen till assessor i antiqvitetsarkivet,
med k. bibliotekaries
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
