Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Heine, Heinrich - Heine, Johann Georg - Heine, Bernhard - Heine, Jacob von - Heine, Karl Wilhelm von - Heinefetter, Sabine - Heinemann, Wilhelm - Heinesen, Magnus - Heinichen, Johann David
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han afled i Paris d. 17 Febr. 1856. Under
dessa lidandets år vårdades han af sin hustru,
Mathilde Crescence Mirat, ursprungligen en fattig
Parisgrisett, med hvilken han efter en längre
sammanlefnad gifte sig 1851. Då han några timmar före
sin död af en vän tillspordes huru han hade det med
Gud, gaf H. det för honom karakteristiska svaret: "Han
kommer nog att förlåta mig, det är ju hans yrke". –
H. var utan gensägelse en af det 19:de årh:s högst
begåfvade skalder; men andligen fridlös och utan
någon religiös eller sedlig hållpunkt kastades han
omkring i tvifvel och trots mot det, hvarefter han i
sina bättre ögonblick kände saknad och längtan, men
hvaraf han stöttes tillbaka, då dess karikatyrer i
lifvet, för hvilka han egde en så skarp blick, gjorde
anspråk på att vara sanningen sjelf. Men äfven der
han låter satyrmasken grina allra mest hånande, och
der ironien tyckes vara allra kallast, röjes dock ett
smärtsamt sönderslitet, varmt klappande hjerta. Han
kan anses för en hållningslös personlighet, som
bestämdes af en nyckfull och öfverdådig subjektivitets
vexlande stämningar och derför i ena ögonblicket kunde
fräckt bespotta hvad han i det andra satte högst och
heligast, men en personlighet var han dock, icke en
hel, utan en bruten, och all hans diktning afspeglar
alltid på ett troget sätt något stycke af densamma. –
H:s samlade dikter och uppsatser utgåfvos (1861–66)
af H. Strodtmann, som äfven författat en förträfflig
lefnadsteckning öfver honom ("H:s leben und werke",
1867). H:s dikter hafva öfversatts på flere språk
(på svenska finnas i urval öfversättningar af
bl. a. D. A. Kruhs, 1877). A. F.
Heine. 1. Johann Georg H., tysk ortoped,f.
1770, d. 1838, vann såsom kirurgisk
instrumentmakare vid universitetet i Würzburg (sedan 1798)
stort erkännande genom sina förträffliga bandage af
alla slag och upprättade sedermera ett
ortopediskt institut, hvilket snart erhöll stort
anseende. För sina förtjenster om ortopedien
i Tyskland utnämndes H. 1824 till
demonstrator i ortopedi och assessor vid medicinska
fakulteten i Würzburg. 1829 inrättade H. i Haag
ett ortopediskt institut i förening med sjöbad; men
hans insigter i inre sjukdomars behandling voro icke
stora, och hela anstalten råkade i misskredit. –
2. Bernhard H., tysk kirurg, den förres brorson,
f. 1800, öfvertog 1829 ledningen af farbroderns
ortopediska anstalt, som genom H:s djupa insigter i
kirurgi vann ytterligare anseende. 1830 framlade han
for medicinska fakulteten i Würzburg sitt osteotom
(ett instrument afsedt för öppnande af ryggraden och
i allmänhet för alla operationer å ben), hvilket
vann det allmännaste erkännande öfver hela Europa
och förvärfvade H. det montyonska priset (1835). I
anslutning till de operationer H. med detta instrument
utförde anställde han försök på lefvande djur öfver
benbildningens beroende af benhinnan, hvilka försök
såväl för fysiologien som för hela den operativa
kirurgien varit af den största betydelse. För
dessa arbeten erhöll han 1838 åter det montyonska
priset. 1833 kallades han till honorarie professor
och utnämndes några år senare till ordinarie professor i
experimental-fysiologi vid universitetet i
Würzburg. Död 1846. – 3. Jacob von H., tysk ortoped,
den förres kusin, f. 1800, studerade ortopedi hos
farbrodern, blef 1827 medicine doktor och öppnade
1829 i Kannstadt en ortopedisk anstalt, hvilken
inom kort vann stort anseende. Derjämte uppträdde
H. såsom vetenskaplig författare; bl. a. meddelade
han närmare kännedom om den spinala förlamningen
hos barn: Beobachtungen über lähmungszustände der
unteren extremitäten (1840; 2:dra uppl. Spinale
kinderlähmung, 1860), samt om vissa slag af
luxationer: Ueber spontane und congenitale
luxationen (1842). 1865 afgick H. från ledningen af
sin kuranstalt. Död 1879. – 4. Karl Wilhelm von H., tysk
kirurg, den förres son, f. 1838, blef 1861 medicine
doktor, deltog såsom frivillig läkare i dansk-tyska
kriget (1864) samt kallades 1865 till assistent och
docent vid universitetet i Heidelberg, hvarest han
1868 blef e. o. professor. 1869 utnämndes han till
professor i kirurgi vid universitetet i Innsbruck. En
frukt af hans verksamhet derstädes är hans utmärkta
arbete öfver hospitalsbranden. Såsom frivillig
läkare deltog H. i fransk-tyska kriget 1870–71 och
öfvertog 1873 ledningen af en kirurgisk klinik i Prag,
hvarest han genom sin stränga tillämpning af den
antiseptiska sårbehandlingen kan sägas hafva bildat
en vändpunkt. Död 1877. R. T-dt.
Heinefetter, Sabine, tysk sångerska, f. 1809, död
vansinnig 1872, var i början en fattig harpspelerska,
debuterade 1825 i Frankfurt am Main, studerade under
Spohr och Tadolini samt uppträdde med glänsande
framgång i Paris, Berlin, Dresden o. s. v. 1842
lemnade hon scenen. A. L.
Heinemann, Wilhelm, tysk porslinsmålare, bosatte sig i
Stockholm omkr. 1830 och utförde der en mängd särdeles
utmärkta prydnadsmålningar på s. k. paradkoppar, dels
porträtt, dels landskap och utsigter, i hvilka han
ypperligt kopierade Fahlcrantz m. fl. Hans arbeten
voro och äro ännu mycket eftersökta. H. lemnade
Stockholm omkr. 1841.-rn.
Heinesen, Magnus, färöisk sjöman, tjenade en tid
under främmande flagga och fick under Fredrik II:s
af Danmark regering (1559–88) i uppdrag att rensa
Nordsjön från sjöröfvare. I ersättning förlänades
honom inkomsterna af Färöarna. Snart spred sig ryktet
att H. sjelf dref sjöröfveri och utarmade bönderna
samt gjorde sig skyldig till många våldsgerningar,
såsom qvinnorof o. d. Slutligen blef han åtalad, dömd
till döden och halshuggen i Bergen (1589). Längre fram
upptogs hans sak å nyo samt undersöktes närmare, och
på grund deraf återgafs honom hans ära. Det är dock
icke ännu fullt klart huru han bör uppskattas, men
på Färöarna lefver hans hjelteminne i saga och sång.
C. R.
Heinichen, Johann David, tysk musiker, f. 1683,
d. 1729, erhöll sin utbildning i Thomasskolan i
Leipzig, var en tid advokat, men debuterade snart
såsom operakompositör och författare till Neu
erfundene und gründliche anweisung zur erlernung
des generalbasses (1711), ett verk som väckte sådant
uppseende, att H. på enskild mans bekostnad fick
1713–18 uppehålla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
