Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Heimskringla är den åt Snorre Sturlassons norska konungasagor vanligen tilldelade benämningen - Hein (l. Hien), Peter (Piet) - Heinafylke kallades i medeltiden ett norskt landskap - Heine, Salomon - Heine, Heinrich
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
femtio år efter Snorres död. Andra forskare, såsom
Munch, Keyser, Petersen, hafva dock med framgång
häfdat Snorres ära såsom historisk författare, och
särskildt har G. Storm i sitt prisbelönta arbete
om "Snorre Sturlassons historieskrivning" (1873)
ovedersägligen visat, att icke blott de särskilda
sagorna, utan äfven deras samling till ett större helt
måste tillskrifvas Snorre. – Heimskringla utgafs först
af svensken Peringsköld (Stockholm 1697) i både urtext
och öfversättning. Sedan utkom en stor folioupplaga
i Köpenhamn (1777–83), försedd med latinsk och dansk
öfversättning, af G. Schöning och S. Thorlacius. Den
nyaste och bästa upplagan är ombesörjd af norrmannen
C. R. Unger (1868). – Bland öfversättningar märkas
norska af J. Aall (1838) och P. A. Munch (1859),
en dansk af N. F. S. Grundtvig (1818), tyska af
F. Wachter och G. Mohnike, en engelsk af S. Laing
samt svenska af J. G. Richert m. fl. (1816–29)
och H. O. Hildebrand (1869). Th. W.
Hein (l. Hien), Peter (Piet), holländsk amiral,
f. 1578, började sin bana såsom skeppsgosse och rönte
under sina yngre år många gånger stridslyckans
vexlingar. Sålunda var han en tid i spansk
fångenskap och måste, fästkedjad vid en åra, ro på
en galer. 1627 slog han, såsom chef för Vestindiska
kompaniets flotta, spaniorerna och tog 23 rikt lastade
skepp såsom byte samt utnämndes för sin bragd till
amiral vid samma flotta. Sedan han 1628 eröfrat
den stora spanska silfverflottan i Matanzasviken på
Cuba, blef han holländsk amiral. Han stupade d. 20
Juni 1629 i en strid mot kapare från Dunkerque.
L. H.
Heinafylke kallades i medeltiden ett norskt landskap,
som motsvarade det nuvarande Hedemarken i samt Vardal
och Birid. Det hade sitt namn efter innebyggarna
(heinar) och hörde till Eidsivatingslaget.
O. A. Ö.
Heine. 1. Salomon H., tysk bankir, f. 1767,
d. 1844, erhöll 1784 plats i en vexelaffär i
Hamburg, började derstädes 1797, tillsammans med
Heckscher, bankirrörelse och upprättade 1818 en
egen affär. H. var ifrån början en fattig man, men
samlade en betydande förmögenhet samt vann genom
redbarhet och sitt affärshufvud europeiskt rykte. Han
utöfvade äfven en storartad välgörenhet, särdeles mot
sina trosförvandter, judarna. Så t. ex. ställde han
efter den stora branden i Hamburg (Maj 1842) en half
mill. mark till statens förfogande. – 2. Heinrich H.,
tysk romantisk skald, den föregåendes brorson, föddes
af judiska föräldrar i Düsseldorf d. 13 Dec. 1799
(ej d. 31 Dec. 1799 eller d. 1 Jan. 1800, såsom ofta
uppgifves) och började sin bana på sin farbroders
kontor i Hamburg. Han passade emellertid ej till
affärsman, utan egnade sig åt juridiska studier vid
universiteten i Bonn, Berlin och Göttingen samt blef
vid det sistnämnda juris doktor 1825. S. å. öfvergick
han till kristendomen, hvarvid han antog namnet
Heinrich (han hette förut Harry), och egnade sig icke
långt derefter helt och hållet åt författarebanan,
som han redan förut beträdt. Hans första poetiska
arbeten: Gedichte (1822), dramerna Almansor och
Ratclitf samt Lyrisches intermezzo, ådrogo
sig ingen större uppmärksamhet; men hans Reisebilder
(1826–27; 5:te uppl. 1856) och i ännu högre grad
hans Buch der lieder (1827: 32:dra uppl. 1872) gjorde
honom till en berömd man. Redan i de förra visade
sig de drag, som sedan blefvo så karakteristiska
för H:s manér: en romantik i dess högsta potens,
som plötsligen aflöses af en stundom banal, stundom
rent af cynisk nykterhet. Denna blandning af innerlig
lyrik och hänsynslöst gyckel och hån utöfvade en
stark dragningskraft på både ung och gammal, så att
hans läsekrets växte i samma mån, som hans cynism och
förakt för allt slags auktoritet framkallade hårda
omdömen öfver honom. Hans stil och uttryckssätt voro
alldeles nya, på samma gång behagfullt intagande och
i hög grad pikanta. 1830 bosatte H. sig i Paris,
som sedan blef hans hemvist. Der blef han föremål
för både tyskars och fransmäns uppmärksamhet, emedan
han alltid förstod att hålla sig i händelsernas
förgrund, såväl på det politiska som på det literära
området. Hans Kahldorf über den adel (bref till
grefve M. von Moltke, 1831), Beiträge zur geschichte
der neuen schönen literatur in Deutschland (1833),
Französische zustände (samlade korrespondenser
till "Augsb. allg. zeitung", s. å.) samt Der
salon (1835–40) väckte allmän beundran, som
bl. a. framkallade en svärm af, mestadels olycklige,
efterhärmare (det s. k. "unga Tyskland"). Då vid
förbundsdagens sessioner 1835 H:s skrifter förbjödos,
gjorde detta författaren ännu mera populär, på samma
gång hans skrifsätt blef ännu mera hänsynslöst
och bitande, såsomj t. ex. i skriften Über den
denuncianten (1837). Bland hans öfriga skrifter från
slutet af 1830- och 1840-talet märkas: Die romantische
schule (1836), Shakespeares mädchen und frauen
(1839), Heine über Börne (1840, ett bittert svar på
dennes anfall mot H.) och Neue gedichte (1844; 10:de
uppl. 1872), hvilka kunna betraktas såsom en andra del
af "Buch der lieder", dock med den skilnaden, att i
dessa senare moment af ett vexlingsrikt lif mera träda
i dagen. 1844 gjorde H. sin sista utflykt från Paris
till Tyskland och skildrade denna i Deutschland,
ein wintermärchen (1844), en af qvickhet sprudlande
satir öfver dåvarande förhållanden i Tyskland. Hans
allegoriska epos Atta Troll, ein sommernachtstraum
(1847) är riktadt mot den filosofiska radikalismens
och den politiska lyrikens utsväfningar. 1851
utkom diktsamlingen Romanzero (6:te uppl. 1872),
innehållande åtskilliga af hans originellaste dikter,
både i den gratiösa och den cyniska riktningen,
med ett djupsinnigt företal, hvari han förklarar,
att han återvändt till den personlige Guden, liksom
den förlorade sonen, efter att länge hafva vaktat
svin hos hegelianerna – en bekännelse, som knappast
torde få uppfattas annorlunda än såsom framkallad
af en öfvergående stämning. 1845 angreps H. af ett
ryggmärgslidande, som alltmer tilltog och från 1848
till hans död höll honom fjättrad vid sängen. På
sistone vardt han äfven blind, i det ögonlocken
föllo ihop och icke kunde öppnas af sig sjelfva. Dock
bibehöll han sin tankekraft oförminskad, och då han
slutligen ej sjelf kunde skrifva, dikterade han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
