Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hedlinger, Johan Karl - Hedlund, Sven Adolf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stor medalj öfver Karl XII:s död, som genast väckte
allmänt bifall. Sedan följde i ständig vexling
en mängd arbeten af allt högre ordning, i hvilka
H. småningom afkastar den samtida medaljkonstens
onaturliga anordningar, bullrande mytologiska apparat
och allmänna förkonstling för att, ledd och närd af
de gamles konst, skapa enklare, värdigare och mer
konstnärligt sanna former. Genom denna sin verksamhet,
som höjde den svenska medaljkonsten till samtidens
förnämsta, kan H. anses hafva gått i spetsen för den
pånyttfödelse inom skulpturen, som några årtionden
längre fram tog sin början på fullt allvar. Utan
tvifvel var det, enligt hans eget erkännande, umgänget
med den klassiskt bildade Keder, som i väsentlig
mån inverkade på denna hans nya riktning. Äfven
andra framstående konstkännare, en K. G. Tessin,
en Hårleman, en Berch, hade sin andel i H:s rika
konstnärsutveckling. Denna sökte och fann han dessutom
på flere resor. 1726 anträdde han med regeringens
understöd en resa till Italien öfver Tyskland, Holland
och Schweiz. I Rom uppehöll han sig länge och erhöll
der af såväl tyske kejsaren som påfven utmärkelser
för öfver dem slagna skådepenningar. Återkommen
efter halftannat år, begynte han sin berömda svenska
konungalängd, som sedan utfördes dels af honom sjelf,
dels af D. Fehrman. Ständigt hade han att afslå
anbud från utlandets regenter: så från tsar Peter,
från konung August i Polen, från kejsarinnan Anna
o. s. v. Emellertid utförde han med vederbörligt
tillstånd flere arbeten för utlandet och gjorde äfven
resor för samma ändamål. 1736 besökte han Köpenhamn
och vistades sedan två år i S:t Petersburg. Derefter
företog han en resa åt södern för sin helsas skull. På
återfärden från Schweiz öfverfölls han å nyo i Berlin
af hemsjuka och måste vända om. Han bosatte sig då i
Freiburg im Uechtland. Ännu en gång, 1744, återkom han
till Stockholm och åtnjöt der stora hedersbevisningar,
blef ledamot af Vetenskapsakademien och nämndes till
hofintendent. Han hade emellertid fattat sitt beslut
att för alltid bosätta sig i sitt hemland. D. Fehrman
öfvertog med kungligt tillstånd medaljörsbefattningen
och erhöll en del af lönen. Mot slutet af 1745 lemnade
H. för sista gången Sverige. Han begaf sig då tillbaka
till Freiburg, men bosatte sig året derefter i Schwyz,
som han sedan ej lemnade. Der arbetade han fortfarande
i sin konst, hedrad af landsmän och främlingar,
i brefvexling med sina vänner, äfven dem i hans
adoptivfosterland, samt i åtnjutande af krafter ända
till sena ålderdomen. Han afled d. 14 Mars 1771. Några
år efter hans död utgaf Chr. v. Mechel en samling
i koppar graverade afbildningar af hans medaljer,
"Oeuvre du chevalier Hedlinger" (1776); en snarlik,
något fullständigare samling såg dagen 1782, utgifven
af J. K. Füssli och J. E. Haid.
H:s medaljer för Sverige uppgå till ett stort antal,
och de flesta äro af framstående slag. I de tidigare,
t. ex. de öfver Karl XII:s död (1719), Arvid Horn
(1720), Nystadska freden (1721), befinner han sig
ännu väsentligen på
det 17:de seklets ståndpunkt, ehuru sträfvan efter
en mjukare formgifning och en ädel enkelhet är
omisskänlig. Det är dock först efter återkomsten från
sin italienska resa, som H. afgjordt bryter med det
gamla och djerft träder i antikens fotspår. Hufvuden
uppfattas kraftigare och mer karakteristiskt, utan
att skönhetens fordringar förbises; behandlingen
af hår, drägter och dyl. vårdas flitigt, utan att
förfalla till småaktighet, och frånsidorna få nästan
alltid symboler af mycken elegans och träffande
klarhet, i stället för de allegoriska figurerna och
scenerna. Endast sällan, såsom i skådepenningen öfver
E. Benzelius (1737), der frånsidan framställer en
hel liten relieftafla, kan man märka ett vacklande
i de grundsatser konstnären vanligen följer. Såsom
mästerstycken af första rangen, såväl hvad porträtt
som sinnrika frånsidor vidkommer, kunna anföras
medaljerna öfver N. Tessin (1728), G. Cronhielm (med
år 1731; slagen 1734), C. E. Lewenhaupt (1734),
Ständernas endrägt ("Concordia felix", 1739),
K. G. Tessin (s. å.), Ulrika Eleonoras död (1741),
Lovisa Ulrikas ankomst (1744) och Konstnärens egen
bild, frånsidan prydd med Minervas uggla och hans
valspråk "lagom" i grekiska bokstäfver. I denna
sistnämnda skådepenning lemnade H. kanske det yppersta
profvet af den med antiken befryndade ädelhet och
den finhet, som utgöra de mest betecknande dragen
i hans konst. – I sin egenskap af lärare för en
mängd unge medaljörer verkade H. medelbart på hela
det nordliga Europas konst. Den ypperste af hans
svenska lärjungar var D. Fehrman, som i sin ordning
fortplantade de goda traditioner mästaren qvarlemnat
i Sverige. -rn.
Hedlund, Sven Adolf, publicist, riksdagsman, född
d. 24 Febr. 1821 å ön Eldgarn i Mälaren (Färentuna
socken, Stockholms län), blef student i Upsala
1839 och 1845 filos. kandidat. 1847 ingick han i
ecklesiastikdepartementet och k. biblioteket samt i
ett par af de kollegiala ämbetsverken. S. å. blef
han medarbetare först i tidningen "Hermoder" och
sedermera i "Dagligt Allehanda". Såsom denna tidnings
korrespondent vistades han under revolutionsåret
1848 några månader i Paris. 1849 blef han redaktör
för "Örebro tidning" och var sekreterare vid
det i Örebro 1850 hållna reformmötet äfvensom i
reformbestyrelsen. 1851 inträdde han i "Aftonbladets"
redaktion och anställdes 1852 som hufvudredaktör för
"Göteborgs handels- och sjöfartstidning". I detta
organ har han verkat för representationsreformens
genomförande, för trosfrihet, för folkbildningens
höjande, för svenska språkets rensande, för allmän
värnepligt efter mönstret af det schweiziska
milissystemet m. m. Alltsedan 1862 har H. tillhört
Göteborgs kommunalrepresentation, och han har tagit
initiativet till åtskilliga vigtiga angelägenheter
(t. ex. stiftandet af Göteborgs museum och Göteborgs
konstförening, inrättandet af praktiska hushållsskolan
för flickor, omordnandet af stadens folkskoleväsende
m. m.). Under riksdagsperioden 1867–69 var han ledamot
af riksdagens andra kammare, der han 1867 och 1869
invaldes i de då tillsatta särskilda försvarsutskotten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
