Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hauk Erlendssön ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Haukadal (nära Geysir) och 1090 ärfde gården efter
sin fosterfader. Genom flere slägtled fortfor
Haukadal att vara en eftersökt uppfostringsort för
ynglingar och hemvist för en af kristendomsifver och
kyrkohistoriskt intresse färgad lärdom. Teits sonson
Gissur Hallsson, lögsöguman (d. 1206), hör till
slägtens mest framstående män (se Gissur 3). Hans
son Thorvald var fader till 1) Björn, som dräptes
af Oddverjarna (1221), och hvilkens enka, Hallveig
Ormsdatter, blef gift med Snorre Sturlasson, samt 2)
Gissur, som blef Snorre Sturlassons baneman (1241)
och af konung Håkan i Norge gjordes till jarl öfver
Island (1258). Gissur Thorvaldsson var slägtens sista
och mest betydande man. Han dog 1268 (se Gissar 4).
C. R.
Hauk Erlendssön, en mäktig och högättad norsk man
i början af 14:de årh., var son till herr Erlend
Olafssön den starke eller digre, lagman och sysselman
på Island (d. omkr. 1312). På mödernet var han af
isländsk härkomst. 1295 blef han lagman på Island
och kom sedermera (omkr. 1299) till Norge, hvarest
han beklädde lagmansämbetet än i Gulathingslagen, än
i Oslo. Efter 1303 namnes han som medlem af konungens
råd, blef året derefter riddare och drog flere gånger
till Island i konung Håkans ärenden. 1319 var han en
af de norske herrar, som afslutade överenskommelsen
mellan Norge och Sverige, då Magnus Eriksson blef
konung öfver de bägge rikena. Död 1334, sannolikt i
Bergen. – H. inlade stora förtjenster om den äldre
norröna literaturen, i synnerhet genom de utmärkta,
om en skarp kritisk blick vittnande afskrifter,
som han lät taga af norska lagböcker och sagor, och
hvilka ännu äro delvis bevarade i den s. k.
Hauksboken, som finnes i Arnemagneanska samlingen
i Köpenhamns universitetsbibliotek. Denna bok
innehåller bl. a. Landnamabok. Kristnisaga,
Thormod Kolbrunarskalds och Thorgeirs saga,
berättelsen om Thorfinn Karlsefnes seglats till
Vinland, stycken af Skjöldungasagan, Trojamanna
saga och en norsk bearbetning af Merlins profetior.
O. A. Ö.
Haukipudas, kapellförsamling i Finland, vid Bottniska
viken och Kiiminki elf, hörande till Kiiminki
socken och pastorat af Uleå härad och Kemi domsaga,
Uleåborgs län, Kuopio stift. Areal 357,5 qvkm. 3,054
innev. (1880). O. I.
Hau-koin, "berg-damara"-folkets inhemska
namn. Jfr. Herero.
Haulder. Se Bonde, sp. 860.
Haupt, Moritz, tysk språkforskare, f. 1808, studerade
i Leipzig under G. Hermann och var en framstående
medlem af dervarande "Griechische societät". 1837
blef han privatdocent, 1838 professor i filosofi samt
1843 i tyska språket och literaturen vid universitetet
i Leipzig. Efter majuppträdena 1848 blef han ställd
inför rätta, men frikändes, ehuru han afsattes
såsom universitetslärare. 1853 utnämndes han till
professor i romerska literaturen vid universitetet
i Berlin. Död derstädes 1874. Bland hans skrifter
märkas kommenterade upplagor af åtskilliga romerske
författare äfvensom af äldre tyska skalder, såsom
Konrad von Würzburgs
"Engelhard", Walther von Vogelweides dikter
m. fl. Tillsammans med Hoffman von Fallersleben utgaf
han "Altdeutsche blätter" (1836–40); 1841 grundade han
"Zeitschrift fur deutsches alterthum."
Hauptmann (T., af haupt, hufvud; jfr Sv. höfvitsman),
krigsv., kallas i Tyskland officer af samma grad
som kapten i svenska armén och chef för kompani
eller batteri. Under medeltiden var hauptmann titel
på en sjelfständig befälhafvare öfver en större
truppstyrka, och ända till senare hälften af 16:de
årh. hade kommenderande generalen titeln "Oberste
feldhauptmann". Äfven i Sverige förekom benämningen
H. under 1500- och 1600-talen. H. W. W.
Hauptmann, Moritz, tysk musikteoretiker och
tonsättare, född 1792, var bestämd till arkitekt,
men visade snart större håg för musik, i hvilken
han erhöll grundlig undervisning af Scholz, Grosse,
Morlacchi och slutligen Spohr. 1812 inträdde han
som violinist vid hof kapellet i Dresden. 1815
följde han såsom privatmusiklärare furst Repnin
till Ryssland, 1822 anställdes han i hofkapellet i
Kassel, och 1842 blef han på Spohrs och Mendelssohns
särskilda rekommendation kantor i Thomasskolan i
Leipzig samt straxt derefter lärare i teori vid
konservatoriet i samma stad, hvarest han dog 1868. –
Som lärare hade H. anseende för att vara den främste
på sin tid, och bland hans elever nämnas David,
Kiel, Joachim, Bülow m. fl. I hans tonsättningar
röjer sig, kan man säga, arkitekten jämte musikern:
de utmärkas af ovanligt jämnmått, renhet i satsen
och stämmornas sångbarhet. Utom en opera (Mathilde)
och diverse instrumentalmusik skref han utmärkta
motetter, kanon, mässor, duetter m. m. Sin förnämsta
betydelse eger H. likväl såsom teoretiker, och hans
hufvudarbete, Die natur der harmonik und metrik
(1853), är ett epokgörande försök till en rationel
harmonilära. En grundtanke hos H. är att "hvarje
förståndig formation beror ursprungligen på en
gifven motsats". Vid framställningen af motsatserna
och deras förmedling råkar han emellertid in i den
hegelska dialektiska metodens irrgångar, hvarigenom
arbetet förlorat i konkret tillämplighet, hvad det
vunnit i abstrakt djupsinnighet. En stor förtjenst har
H. inlagt genom sina analyser öfver fugan, hvarvid kom
honom väl till pass hans sinnrika bokstafsbeteckning
(grund- och qvinttoner == stora, terstoner == små
bokstäfver, t. ex. för C-dur: F a C e G h D eller i
skalordning: C D e F G a h). Efter hans död utgåfvos
(af O. Paul) Die lehre von der harmonik (1868),
(af A. Schöne) Briefe an Franz Hauser (1871),
(af H:s son) Opuscula (1874) och (af F. Hiller)
Briefe an Ludwig Spohr (1876). A. L.
Hauran (forntidens Auranitls, Bibelns Basan), högslätt
af vulkaniskt ursprung i Syrien, ö. om Jordan,
i medeltal af 500–600 m. höjd. I dess östra del
reser sig Djebel H., ett helt och hållet af hård,
föga vittrad basalt bestående berg, hvars högsta
toppar, El Djueilil och Tell Djeine, nå omkr. 1,800
m. höjd. Landskapet, som förr delvis hade vackra
ekskogar, är nu nästan kalt, men, åtminstone i regniga
år, mycket fruktbart.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
