Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hasledsgalla ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är fäst vid änden af en kring valsen i flere hvarf
löpande lina, af hvilken en allt större längd
upplindas, ju högre lasten lyftes. – Vid en annan
haspel, äfven afsedd för uppfordring, användas
två handvefvar, på hvilka kraften verkar. –
Å pappersmaskiner, för tillverkning af papper i
långa banor, är haspeln en roterande cylinder,
kring hvilken papperet, sedan det genomgått
torkcylindrarna, upplindas. – I spinnerier nyttjas
hasplar eller härflar, med hvilkas tillhjelp det från
spinnmaskinerna kommande garnet bildas till härfvor
af bestämd längd. Äfven i repslagerier gör man bruk
af haspeln. G. R. D.
Haspinger, Joachim, tyrolsk patriot, f. 1776,
kämpade 1796–97 samt 1799–1801 med stor utmärkelse
i den tyrolska landtstormen mot fransmännen. 1802
ingick han i kapucinorden, tog en framstående del
i Tyrolens frihetskamp 1809 och bidrog särskildt i
väsentlig mån till segern vid Isel. 1810 förklarades
han i akt af bajrarna och begaf sig då, midt igenom
franska armén, till Wien. 1815 blef han kyrkoherde
i Traunfeld i Nedre Österrike. Död 1858.
Hassagaj l. Assagaj, de sydafrikanska folkstammarnas
förnämsta vapen. Det består af en 16–48 cm. lång,
tve-eggad, vanligtvis förgiftad spjutspets af
jern eller något hårdt träslag, fäst på ett
1,25–2 m. långt, tämligen smalt, träskaft.
H. W. W.
Hassan Ibn Sabah. Se Assasiner.
Hasse, Johann Adolf, tysk tonsättare, född d. 25
Mars 1699 i Bergedorf vid Hamburg, började sin bana
såsom operasångare i Hamburg (1718) och Braunschweig
(1722) samt uppträdde 1723 med sin första opera,
Antigonus. Oaktadt denna operas framgång insåg
H., att han ännu saknade insigt i kompositionen,
hvarför han 1724 reste till Neapel och studerade
der under Porpora och Alessandro Scarlatti. 1726
ernådde han med Sesostrate en triumf, som utbredde
hans rykte öfver hela Italien, hvarest han snart
allmänt fick tillnamnet "il caro sassone" (den
käre sachsaren). 1730 gifte han sig med den berömda
sångerskan Faustina Bordoni (se nedan), för hvilken
han sedermera alltid skref prima-donna-partierna i
sina operor. Båda blefvo 1731 mot lysande vilkor
anställda vid hofoperan i Dresden, H. såsom,
kapellmästare, hans maka såsom sångerska. Men då den
sistnämnda blott alltför mycket vann hofvets ynnest,
ej blott genom sin röst, utan äfven genom sina behag,
fann man för godt att hålla H. mestadels aflägsnad,
hvarför han oupphörligt under allahanda förevändningar
skickades bort, hvartill äfven bidrog den i Dresden
bosatte Porporas hat. H. vistades således, åtminstone
före 1740, mest i Italien, der han skref en mängd
operor och fullständigt beherskade scenen. En gång
kallades han äfven till London för att på scenen
uppsätta sin Artaserse och göra opposition mot Händel,
men vek snart ur vägen för denne. 1763 blef han,
jämte Faustina, af sparsamhetsskäl pensionerad. Han
reste då först till Wien, der han ännu komponerade
för hofoperan, och slutligen till Venezia, der han
dog d. 16 Dec. 1783. – H. skref öfver 100 operor,
10 oratorier, 5 tedeum,
flere mässor, ett reqviem, vidare diverse
misereren, litanior, motetter, psalmer, kantater,
klaverkonserter och sonater, flöjtkonserter m. m. Han
satte i musik nästan alla Metastasios libretter,
flere af dem tre eller fyra gånger. Få kompositörer
hafva under sin lifstid erhållit en sådan ryktbarhet
som H.; af dessa få har knappt någon efteråt blifvit
i samma grad förgäten. Orsaken var, att H. skref
uteslutande för sin tids behof; men dessa visste
han ock att i ovanlig grad tillfredsställa. H. och
Faustina kunna sägas, i komposition och exekution,
tillsammans bilda sjelfva den typiska spetsen af den
italienska operans smakriktning, mot hvilken Gluck
straxt derefter riktade sitt anfall. Ändlösa och
tallösa arior, alla skurna efter samma snitt och
beräknade mindre för den dramatiska situationen än
för sångarens strupskicklighet; simpla och monotona
modulationer, obetecknande instrumentering,
men å andra sidan elegant flytande, sinligt
tjusande melodi, innerligt anslutande sig till
röstens fordringar. Såsom konsertstycken lefva en
del af H:s arior ännu i dag. – Faustina H., född
Bordoni 1700 i Venezia, var af ädel familj, fick
sin utbildning af Gasparini, debuterade 1716 med
utomordentlig framgång och var snart en af Italiens
ryktbaraste sångerskor. Engagerad 1724 i Wien med
15,000 floriners lön, blef hon straxt derefter af
Händel fäst i London och rivaliserade der segerrikt
med Cuzzoni, ehuru båda af inbördes afund råkade i
slagsmål på öppen scen. Återkommen till Venezia, blef
hon gift med H. och jämte honom anställd i Dresden
(se ofvan). Pensionerad 1763, följde hon sin man till
Wien. Hennes dödsår är obekant. Hennes seder voro
icke de bästa. "En makalös lätthet och snabbhet i
exekutionen, skicklighet i andhemtning, utsökt drill,
nya och briljanta utsmyckningspassager sam t en mängd
andra egenskaper bidrogo att inskrifva hennes namn
bland de första sångvirtuoser i Europa" (Arteaga).
A. L.
Hasse, Karl Ewald, tysk läkare, f. 1810, blef 1833
medicine doktor, 1836 docent och 1839 e. o. professor
i Leipzig. 1844 utnämndes han till professor
i medicinsk klinik i Zürich samt förflyttades
1852 till Heidelberg och 1856 till Göttingen. H:s
hufvudarbeten äro: Anatomische beschreibung der
krankheiten der cirkulations- und respirations-organe
(1841) och Die krankheiten des nervenapparats (1855;
2:dra uppl. 1868). Derjämte har han i vetenskapliga
tidskrifter och i Wagners "Handwörterbuch der
physiologie" skrifvit många afhandlingar.
Hassel, Corylus Tourn., bot., ett till
nat. fam. Capuliferae L., kl. Monoecia L., hörande
slägte af tämligen högväxta buskar, hvaraf tre arter
finnas i Europa. Den mest utbredda arten är den
vanliga hasseln, C. avellana L., som har hanhängena
utdragna, cylindriska, af tättsittande, mot spetsen
bredare, dubbla fjäll; ståndarna äro 4 (skenbarligen
8), fästa nästan midt under fjället. Honhängena
äro mycket små, upprätta, knapplika med högröda
märken. Frukten är en nöt, 3–4 sammansittande, hvarje
inom ett eget, oskaftadt, s. k. bägarefoder (cupula),
bildadt genom sammanväxning af honhängets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
