Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Haruggla ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lära. Svaren trycktes i Cambridge 1649 i form af
tvänne bref till motståndaren, i hvilka han med den
utsöktaste artighet ådagalägger falskheten af dennes
åsigter. Snart började för H:s lära ett verkligt
segerlopp, och han fick sålunda redan under sin
lifstid se sitt epokgörande verk erkändt af alla,
hvilkas erkännande hade något att betyda. Nära
fäst vid Karl I, delade han under flere år dennes
vexlande öden under stridigheterna med skottarna och
med parlamentet samt irrade med honom från det ena
stället till det andra, alltefter som krigslyckan
vexlade. 1646 tog han afsked ur konungens tjenst
och fann för sina återstående dagar en fristad hos
sina bröder, med hvilka han var förbunden med den
innerligaste vänskap. – Befattningen hos Karl I hade
icke inkräktat på H:s vetenskapliga forskningar:
tvärtom hade han af konungen erhållit ett mycket
kraftigt understöd, i det till hans förfogande
stälts djuren i Windsors park. Redan i boken om
blodomloppet egnade H. mycken uppmärksamhet åt frågan
om djurens utveckling, och sina arbeten åt detta
håll fortsatte han ända till sin lefnads slut. På sin
vän Ents enträgna uppmaningar lemnade han 1651 sina
iakttagelser till offentligheten (Exercitationes de
generatione animalium). Bland de många beaktansvärda
saker detta verk innehåller må endast framhållas,
att der första gången är uttaladt det ryktbara ordet
omne vivum ex ovo, (ägget allt lefvandes ursprung),
i och med hvilket H. i läran om den organiska naturen
införde första tanken på en enda gemensam, hela
naturen genomgående utvecklingsprincip. Vidare lärde
H. att djurkroppen icke, såsom före honom antogs,
med ens uppstår fullfärdig i alla sina delar, utan
att den utvecklas, så att efter hand och småningom
den ena delen efter den andra bildas och lagras
vid de förr uppkomna (epigenesis). – Men äfven åt
andra håll af de medicinska vetenskaperna vände
H. sin forskning. Hans anmärkningar om hjertats
och blodkärlens jämförande anatomi (i boken om
blodomloppet) ställa honom i främsta ledet bland den
jämförande anatomiens grundläggare. Hans uttalanden
i brefven till Riolan om den patologiska anatomiens
uppgift och nytta uppställa ett fullständigt program
för denna vetenskap, såsom hvars grundläggare han
otvifvelaktigt skulle hafva helsats, så framt den
patologiska anatomi, om hvilken han på nyssnämnda
ställe talar, verkligen hade kommit till stånd. –
1652 lät han åt College of physicians, i hvars
krets han utfört sin stora lifsgerning, uppföra
en ståtlig byggnad i romansk stil. Af tacksamhet
derför lät kollegiet i sin stora sal uppställa H:s
bröstbild i marmor. 1656 skänkte H. ytterligare en
betydlig penningesumma till kollegiet. Han qvarstod
vid kollegiet som professor till 1655. Död d. 3 Juni
1657. – H:s skrifter utgåfvos samlade 1766 af College
of physicians. Till engelskan öfversattes de af
Willis och utgåfvos af Sydenham society 1847. Boken
om blodomloppet är dessutom öfversatt till tyska
(1878) och franska (1879). R. T-dt.
Harvey [harvi], Sir George, skotsk målare,
f. 1806, visade tidiga anlag för teckning. Då
han sattes i bokhandel i Edinburgh, fick han i
början endast tillfälle att öfva sig på egen hand;
men snart började han verkliga studier och gjorde
då så raska framsteg, att han efter tvänne år
kunde taga del i en utställning i landsorten. Då
de skotska målarna 1826 grundade ett samfund efter
förebilden af Royal academy i London, blef H. ledamot
af detsamma. Han målade historietaflor, genre-
och landskapsbilder. Bland de först nämnda märkas
flere religiösa scener, som blifvit populära bland
Skotlands puritaner. Af hans genrebilder, i hvilka han
anses hafva lyckats bäst, äro flere berömda, och hans
landskap, som skildra melankoliska vyer i Skotlands
bergstrakter äro äfven anmärkningsvärda. H. dog i
Edinburgh 1876. C. R. N.
Harwich [haridsj], stad i engelska grefskapet Essex,
på en smal landtunga, s. om Stours mynning. 7,810
innev. (1881). Tillverkning af cement samt
artificiella gödningsämnen. Hafsbad. Hamnen är en af
de bättre på östra kusten, men inloppet är farligt.
Harz l. Harzgebirge (ursprungl. Hart, "skog"),
den nordligaste leden i Tysklands bergssystem,
isolerad och skarpt afsöndrad från den omgifvande
slätten, ligger mellan floderna Leine och Saale
samt har en areal af 2,045 qvkm., hvaraf 738,5
qvkm. tillhöra Braunschweig, 683 qvkm. preussiska
prov. Hannover, 497 qvkm. preuss. prov. Sachsen och
126,5 qvkm. Anhalt. Största längden, från Seesen
i v. till Hettstädt i ö., är omkr. 90 km., största
bredden, mellan Blankenberg i n. och Walkenried i
s., omkr. 30 km. Bergets stigning är brantast i n.,
der det med sina högsta delar uppstiger omedelbart
från slätten; äfven i v. sluttar det tämligen skarpt
mot Seesen-dalen, hvaremot det långsamt sänker sig i
ö. och s. Berggruppen består af en oregelbunden serie
platåer, som här och der höja sig i rundade toppar,
och genomskäres i olika riktningar af smala, djupa
dalar. Den nordöstra, högre delen af berget kallas
Oberharz, den sydöstra, lägre och vidsträcktare delen
Unterharz, under det de nordvestra och sydvestra
sluttningarna benämnas Vorharz. Brockengruppen, som
skiljer Ober- och Unterharz, räknas i allmänhet till
det förra. De högsta topparna i Oberharz äro: Brocken
(1,140 m.), Heinrichshöhe (1,037 m.), Grosse och
Kleine Königsberg (1,029 och 1,027 m.) och Wormberg
(971 m.) samt i Unterharz Auersberg (570 m.) och
Victorshöhe (537 m.). Den öfre geologiska formationen
i berget är öfvervägande gråvacka och lerskiffer,
genom hvilka granit här och der skjuter fram. H.
är synnerligen rikt på malmer: silfver, guld, jern,
bly och koppar m. m., och står i mineralrikedom näst
efter Erzgebirge bland Tysklands berg. Dessutom brytas
marmor, granit, alabaster m. m. och vid östra foten
finnas flere gifvande saltkällor. De stora skogar,
som betäcka bergssidorna (i Oberharz mest barrskog,
i Unterharz öfvervägande löfskog), gifva upphof till
en ansenlig trävaruexport. Jämte hufvudnäringarna:
bergsbruk, skogs- och boskapsskötsel samt (väsentligen
i Unterharz) åkerbruk, utgöra insamling af skogsbär,
träsnideri, spetsknyppling och handel med sångfoglar
vigtiga binäringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
