Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Haruggla ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och Juan de la viñas ("Tvertom", 1850). De flesta
af dessa stycken utmärka sig genom glödande fantasi,
kraftig diktion, välljudande versbyggnad samt sträfvan
att med afseende såväl på ämnet som på dess behandling
vara nationel. Bland hans öfriga arbeten märkas
Cuentos y fabulas (1861), Obras de encargo (1864) och
Obras escogidas (1865; 2:dra uppl. 1876). Derjrjämte
utgaf han kritiska upplagor af Molinas, Calderons,
Ruis de Alarcons och Lope de Vegas dramer. 1847 blef
han medlem af spanska akademien och 1862 direktör
för nationalbiblioteket i Madrid. Död 1880.
Haruggla. Se Kattuggla.
Harun-er-rasjid ("den rättrådige"), den mest bekante
af de abbasidiske kaliferna, född 763 l. 766, uppsteg
vid sin broder El Hádis död, 786, på tronen. I
sång och saga (t. ex. i "Tusen och en natt") har
han prisats såsom ett mönster af rättrådighet,
storsinthet, frikostighet och fromhet, men i
verkligheten förtjenar han snarare att "ställas vid
sidan af de största tyranner, som suttit på kalifernas
tron". Han var snillrik, tapper och frikostig,
men på samma gång i hög grad hämdgirig, skenhelig
och njutningslysten. Hans regering upptogs af inre
och yttre krig. Han kunde ej förhindra, att vestra
Afrika gjorde sig oberoende, och med kejsar Nikeforos
i Konstantinopel råkade han i strid. Deremot stod han
i det vänskapligaste förhållande till kejsar Karl den
store. I sin residensstad, Bagdad, samlade han omkring
sig de utmärktaste konstnärer och vetenskapsmän
och utvecklade den största yppighet och lyx. På ett
fälttåg till Korasan afled han i Tus, 809. – Om hans
uppförande mot barmakiderna, se d. o.
Haruspices (Lat. sing. haruspex, af haruga,
offervädur, och spicere, skåda), eg. offerskådare,
teckentydare, som i offerdjurens inelfvor (lefvern,
lungan, hjertat m. m.) läste gudarnas vilja. Konsten
härstammade från Etrurien och blef derifrån införd
till Rom, der den fann flitig användning. De romerska
haruspices voro, åtminstone under republikens
tider, i allmänhet etrusker. De bildade icke
något visst kollegium samt voro mindre ansedda
än de förnämare augurerna. Det var om haruspices
som Cato yttrade, att han undrade öfver att en
offerskådare icke log, då han träffade en annan
sådan. Haruspices hade för öfrigt att tyda järtecken,
i synnerhet utomordentliga naturföreteelser, att
gifva anvisning, till deras oskadliggörande och
att förrätta de heliga bruk, som i Rom aktades
nödiga, då blixten hade slagit ned någonstädes.
R. Tdh.
Harvard college [kålledj]. Se Cambridge 3.
Harvey [harvi], William, engelsk anatom och fysiolog,
blodomloppets upptäckare, född i Folkstone i Kent,
d. 1 April 1578, blef student 1597 och begaf sig då
till Padua för att idka medicinska studier. Derstädes
blef han 1602 medicine doktor och återvände kort
derefter till hemlandet samt lät i Cambridge å nyo
promovera sig till medicine doktor för att gifva
ett uttryck af sin vördnad för den högskola, der han
gjort sina första studier. Han egnade
sig nu åt medicinsk praktik i London och vann snart
stort anseende och vidsträckt klientel. 1609 utsågs
han till öfverläkare vid S:t Bartholomeus’ hospital,
valdes i början af 1620-talet till extra läkare
hos Jakob I samt antogs något senare af Karl I till
förste tjenstgörande lifmedikus. Såsom läkare var
H. mindre ensidig än de flesta af sina samtida;
han ansåg det sålunda icke under sin värdighet att,
när så behöfdes, utföra kirurgiska operationer,
ja t. o. m. förlossningar. – Det var dock ej såsom
praktiserande läkare H. vann odödlighet. 1615
fick han uppdrag att vid College of physicians
i London hålla föreläsningar öfver anatomi och
fysiologi. Dessa föreläsningar skulle blifva
epokgörande i naturforskningens historia. Redan
under sin första föreläsningskurs, som började
i April 1616, framlade han den lära om blodets
omlopp i djurkroppen, genom hvilken den första stora
segern inom de medicinska vetenskaperna vans i den
nya tiden. Först 1628 offentliggjorde han genom
trycket denna lära i skriften Exercitatio anatomica
de motu cordis et sanguinis in animalibus. Detta
arbete betecknar hvarken mer eller mindre än ett
nytt tidehvarf inom den medicinska forskningen:
det definitiva öfvergifvandet af auktoritetstron,
införandet af den induktiva metoden och qvantitativa
mätningar. Här finner man för första gången en
djupt i lifvets innersta ingripande förrättning
från början till slut belyst och utredd på den enda
sanna vägen, experimentets och iakttagelsens. Med
omfattande, vidt kringseende blick nöjer sig icke
H. med att blott hos ett inskränkt antal djurslag
studera blodomloppet, tvärtom från djur af alla
olika klasser hemtar han de grunder, på hvilka han
uppbygger sin lära; ej blott det fullt utbildade
djuret, äfven fostret och ägget tillvinna sig i
lika hög grad hans uppmärksamhet. Först sedan han
samlat ett det rikhaltigaste och dyrbaraste material
af försök och iakttagelser, som någon anatom eller
fysiolog haft till sitt förfogande, först då anser
han sig vara färdig, först då framlägger han sin
nya lära, som han med ens grundade så fast, att den
i allt väsentligt gäller lika väl i vår tid som för
tvåhundrafemtio år sedan. Såväl i framställningen af
sina nya idéer, som i granskningen af de före honom
gällande lärorna är H. mönstergill. Lika bindande som
hans bevisföring, lika dräpande som hans kritik af de
föregående åsigterna är, lika human och aktningsfull
är han mot dem, hvilkas läror han vederlägger. –
Sedan boken om blodomloppet utkommit, förgick icke
en dag, då H. icke hörde talas antingen godt eller
ondt om sin upptäckt. Sjelf brydde han sig icke på
länge om att uppträda emot angriparna: han hade i
sitt arbete hopat bevisningsgrunder i så riklig
mängd, att han ej ansåg sig sjelf behöfva uppträda
på stridsfältet, så mycket mer som småningom den ene
forskaren efter den andre tog ordet till hans försvar
emot angreppen. Slutligen fann H. dock skäl att ännu
en gång återkomma till frågan om blodomloppet. Detta
skedde med anledning af de angrepp Jean Riolan, en
af den tidens främsta auktoriteter, riktade mot hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
