Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hannäs ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bibelöfversättning och i fornhögtyskan i bet. af skara, hop,
särskildt krigarefölje, och i angelsachsiskan,
under formen hôs, i bet. af sluten förening. I
Syd-Tyskland träffas formerna hans, hanse redan
år 799 i bet. af förening af köpmän, gille,
hvaraf hansgraf, handelsgrefve, och hanshus, som
i förra hälften af 12:te årh. användes i England
i bet. gille. Hansa hetecknar äfven afgift för
handel och enskildes penningebidrag för delaktighet
i en köpmansförening. Men ordets verldshistoriska
betydelse är den af politisk förening mellan nordtyska
köpstäder med ändamål att skydda deras handel hemma
och borta, att upprätthålla handelsfrihet och, om
möjligt, monopol företrädesvis i Europas norra stater,
England, Skandinavien, Ryssland, samt på fredlig väg
bilägga inbördes tvister.
Man har velat se hansans första rot i ett förbund
mellan Hamburg och Lybeck (1241) med ändamål att
hålla öppen och säker handelsväg genom Holstein
samt bestraffa fredsbrott inom deras respektive
områden, men liknande fördrag hade redan förut
ingåtts mellan tyska städer, som sedan upptagits
i hansan. Kort derefter slöt Lybeck förbund med
de vendiska städerna för att stäfja sjöröfveriet,
och ungefär samtidigt slöto sig de vestfaliska
städerna tillsammans i liknande syfte. Under 14:de
årh. slöto sig såväl dessa som de sachsiska,
preussiska, livländska och holländska städerna
närmare till det vendiska förbundet, som derefter kom
att omfatta alla nordtyska handelsstäder af någon
betydenhet. Hansans utveckling återspeglas klart i
handelsfördragen. Före 13:de årh., då Visby var den
förnämsta staden i Östersjön, var det denna svenska
stad, som fick sig handelsrättigheter meddelade
i Tyskland, England och Ryssland. Under 13:de
årh. erhöllo enskilda tyska städer, såsom Lybeck,
Hamburg, Riga, handelsprivilegier i Sverige och
det öfriga Skandinavien, ehuru ännu alltjämt med
betingad ömsesidighet i rättigheter, men i 14:de
årh. uppträdde hansan såsom en helhet. Sålunda
var det den tyska hansan, hvilken 1343 för första
gången såsom en politisk enhet underhandlade med
Magnus Eriksson och erhöll vidsträckta privilegier
i Norge. Det var dock först Visbys eröfring (1361)
af Valdemar Atterdag, som samlade hansestäderna till
en stor gemensam kraftansträngning, hvilken med ens
bragte förbundet på höjden af politisk betydenhet
och handelsmakt i Norden.
Till följd af förbundets art måste hansan vara en
fredsälskande makt; och hon inlät sig icke häller
i krig, förrän hennes handelsprivilegier stodo i
ögonskenlig fara eller några lockande fördelas för
handeln med stor sannolikhet kunde vinnas på denna
väg. Hon uppträdde första gången såsom krigförande
makt mot Norge, då de vendiska städerna tillika
med Riga och tyskarna i Visby tvungo konung Erik
Magnusson att bekräfta och utvidga de af hans fader
åt de tyske köpmännen förunnade handelsrättigheterna
(1285). Sedermera gjorde Erik Menveds (d. 1319)
öfvermakt och den samtida norske konungen Håkans
(d. 1319) kraftiga regering ett kort afbrott i de
uppåtsträfvande hansestädernas ekonomiska
öfvervälde i Norden, men under den följande inre
förvirringen i Danmark och den svensk-norske
konungen Magnus Erikssons ekonomiska betryck och
mångahanda svårigheter grundade de för århundraden
sitt skandinaviska handelsvälde. De båda följande
århundradenas nordiska historia är också till
väsentlig del historien om kampen mot hansestäderna
och om de nordiska rikenas successiva frigörelse
från deras välde. Redan under Margareta fann man
i denna strid ett stöd inom hansan sjelf, ty då de
mecklenburgska städerna Wismar och Rostock utsände
sina röfvareflottor på Östersjön för att understödja
konung Albrekt, måste hansestäderna sluta sig till
unionsstiftarinnan och således styrka unionsverket,
som i och för sig var dem obehagligt, enär hafvets
säkerhet för dem måste vara den närmaste och
angelägnaste uppgiften. Under Erik af Pommern slöt
sig en hel grupp af hansestäder, näml. de holländska,
till hans parti (1423), och från den tiden kunde
man alltid i en strid mot hansan påräkna ett stöd
inom den gamla hansan sjelf. Vid denna tid började
nämligen de olika städernas skilda intressen göra
sig alltmera gällande. De holländska städerna
ville icke underordna sig Lybecks anspråk att
vara stapelort för östersjöhandeln, utan seglade
direkt till Ryssland och Sverige, och de preussiska
städerna seglade likaledes direkt till England och
Nederländerna. Den uppblomstrande furstemakten
drog också allt trängre kretsar kring städernas
sjelfbestämningsrätt och dref dem en efter annan ut
ur förbundet, hvilket de i sjelfva verket ofta nog
hade upphört att tillhöra såsom verksamma medlemmar,
medan man ännu finner deras namn representerade på
hansedagen. De holländska städerna blefvo indragna
under den burgundiska furstemakten, de preussiska
kommo i beroende af Polen, och de tyska uppstäderna
hade omkr. 1500 till större delen råkat i ett så
starkt beroende af sina herrar (grefvar, hertigar,
biskopar etc.), att hanseförbundet knappast var något
mera än ett namn, om också en eller annan stad fortfor
att upptagas som medlem af detsamma. Vid samma tid
hade de stora upptäckterna gifvit handeln en ny
riktning, som med ens gaf landen vid Vesterhafvet
en öfvervägande betydelse för varubytet och gjorde
de vendiska städernas bålda anspråk på monopol och
stapelrätt allt mera orimliga. Dertill kom att de
nordiska rikena vid samma tid började samla sina
krafter, så att de ej längre behöfde fördraga det
tyska handelstvånget. I Ryssland gjorde Novgorods
införlifvande i det moskovitiska riket (1478) ett
hastigt slut på hanseaternas välde. Deras kontor
i Novgorod stängdes 1494. Omkring 100 år senare
gick det dem på samma sätt i England. Hvad de
skandinaviska rikena angår, måste städerna redan
under konung Hans betala för sina privilegier i
Danmark (1512); och ehuru Gustaf Vasa måste gifva
dem en förödmjukande bekräftelse på deras privilegier
(1523), blef dock detta af föga praktisk betydelse,
då dessa privilegier voro alltför orimliga för att
kunna af ett kraftigt uppblomstrande rike fördragas,
och då dessutom Lybeck kort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
