Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hannäs ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vigtiga bestämmelser, afsedda att befästa alla
de tre nordiska rikenas inre sjelfständighet. Den
18 Maj 1483 kröntes H. i Köpenhamn samt d. 20 Juli
s. å. i Trondhjem, och d. 7 Sept. erkändes han på ett
möte i Kalmar af det svenska riksrådet som konung
i Sverige. Men Sten Sture förstod att hela fjorton
år förhala konungens tronbestigning. Då hans moder,
Dorotea af Brandenburg, af förkärlek för den yngre
brodern Fredrik (sedermera konung Fredrik I) sökte
skaffa denne herradömet i Slesvig och Holstein,
valde ständerna d. 12 Dec. 1482 bägge bröderna
till hertigar, och det bestämdes, att endast den
lägre förvaltningen skulle handhafvas af hvar och
en hertig för sig, under det att bägge gemensamt
skulle utöfva den egentliga styrelsen tillsammans
med ständerna. Då Fredrik blef myndig (1490),
företogs delningen, hvarvid H. fick den segebergska
delen (mellersta Slesvig och mellersta Holstein),
Fredrik den gottorpska (norra och södra Slesvig samt
östra Holstein). Då i Sverige en brytning uppstod
(1497) mellan Sten Sture och de andre stormännen,
beslöt H. att göra sin rätt gällande med vapenmakt
och drog till Sverige samt slog dalkarlarna vid
Rotebro d. 28 Sept. och Sten Sture sjelf, som gjort ett
utfall från Stockholm. Den 11 Okt. s. å. höll H. sitt
intåg i Stockholm, kröntes d. 26 Nov. och fick sin
son Kristian vald till tronföljare. H. sökte genom
försonlighet och hänsynsfullhet mot stormännen att
framkalla en vänligare stämning mot Danmark samt fick
af Sten Sture bestämda löften om trohet. Förlitande
sig derpå, gjorde han i Febr. 1500 tillsammans med
sin broder ett försök att underkufva Ditmarsken, men
led vid Hemmingstedt ett fullständigt nederlag, och
följden deraf blef att uppror året derefter utbröto i
Norge och Sverige. Det norska undertrycktes med stor
stränghet af H:s son, prins Kristian. I Sverige var
ställningen farligare. Tre dagar innan H. med sin
flotta kom till undsättning, hade hans sista fäste
derstädes, det af hans gemål, Kristina, tappert
försvarade Stockholms slott, nödgats gifva sig (Maj
1502). Nya underhandlingar öppnades med Sten Sture och
efter hans död (1503) med den nye riksföreståndaren,
Svante Sture, men ledde ej till något resultat. 1507
började kriget på nytt, utmärkt af danskarnas
härjningar på Sveriges kuster. Då hansestäderna och
i synnerhet lybeckarna icke ville respektera en 1507
ingången öfvercnskommelse att afbryta all samfärdsel
med svenskarna, sträckte sig kriget äfven till dem
(1510). De företogo fruktansvärda härjningar på
Danmarks öar och kuster, men sedan lybeckarna
sommaren 1511 lidit ett betydande nederlag vid
Bornholm, slöto de fred i April 1512 och lemnade
svenskarna åt sig sjelfva. Den 20 Febr. 1513 afled
H. i Ålborg. – H. var en verksam och klok konung,
flitig och arbetsam i sin inre styrelse, försigtig
och fredsvänlig i den yttre politiken, men modig och
fast såväl i underhandlingar som i strid, när det
gällde att häfda hvad han ansåg som sin rätt. Han
skapade den danska flottan samt sökte på allt sätt
inskränka hansestädernas rättigheter och försvaga
deras inflytande i norden. Han var ädelmodig mot sina
fiender och gifmild mot sina vänner, qvick och glad
i umgänget samt enkel till sina lefnadsvanor. Till
språk och tänkesätt var han dansk. Han prisas
allmänt som redlig och rättsinnig i sin vandel,
ehuru han gjorde sig skyldig till enstaka handlingar,
(t. ex. afrättningen af räntmästaren Anders, som
säkerligen var oskyldig; deltagandet i mordet
på rikshofmästaren Povl Laxmand, Juni 1502),
framsprungna ur misstänksamhet och våldsamhet,
som måhända hade sin rot i en melankoli, liknande
den, hvaraf sonen i ännu högre grad led. Äfven
väckte det förargelse att han 1501–10 stod i
brottsligt förhållande till en dansk adelsdam, Edle
Jernskjäg, hvilken blef gift med Torben Bilde,
lehnsmand på Vordingborg. Med sin drottning,
Kristina af Sachsen (f. 1461, d. 1521), hade
han sönerna Kristian (sedermera Kristian II)
och Franciscus (f. 1497, d. 1511) samt en dotter,
Elisabet, sedermera kurfurstinna af Brandenburg.
E. Ebg.
2. H., prins, konung Kristian II:s och drottning
Elisabets äldsta barn, den föregåendes sonson, föddes
i Köpenhamn d. 21 Febr. 1518. Då Stockholms slott
1520 uppgafs af Kristina Gyllenstierna till Kristian
II, ställdes "slottslofven" först till konungen och
efter hans död till prins H. (d. 7 Sept. s. å.). 1523
måste H. följa sina föräldrar på deras flykt från
Köpenhamn till Nederländerna. Då Kristian II 1531–32
gjorde försök att återvinna sina kronor, blef H. af
ärkebiskop Olof i Trondhjem och de sunnanfjällske
rådsherrarna på ett möte i Oslo formligen erkänd som
arfvinge till Norges krona (d. 5 Jan. 1532). Kort tid
derefter afled han i Regensburg (d. 11 Aug. s. å.).
3. H. den äldre, hertig af Slesvig och Holstein,
konung Fredrik I:s näst äldste son, kusin till
Kristian II, f. 1521, utsågs efter
faderns död, 1533, af de katolske biskoparna till
konung i Danmark, men de adlige herrarna föredrogo
den äldre brodern, Kristian (Kristian III).
Vid hertigdömenas delning 1544 erhöll H. den
haderslevska delen, hvilken utom norra Slesvig
omfattade bl. a. Rendsborg och Femern. Han deltog
i tåget mot Ditmarsken 1559 och fick sin del
af landet. Död, ogift, d. 2 Okt. 1580.
4. H. den yngre, hertig af Slesvig och Holstein,
konung Kristian III:s son, den föregåendes brorson,
född d. 25 Mars 1545, fick 1564 af sin broder
Fredrik några mindre delar af Slesvig och Holstein
(Sönderborg, Nordborg, Plön m. m.), ehuru utan
egentlig furstemakt, och 1582 tillika klostret Ry,
hvarest han 1587 uppförde slottet Glücksborg.
Död d. 9 Okt. 1622. H. var två gånger
gift och hade tjugotre barn (11 söner och 12
döttrar) samt blef derigenom stiftare af de många
sönderborgska linierna, hvilka alla efter hand
utdött, med undantag af den augustenborgska och den
yngre glücksborgska (egentl. beckska), hvarifrån
det nuvarande danska konungahuset härstammar.
E. Ebg.
Hansa (T. Hanse) en förening mellan åtskilliga
nordtyska köpstäder. Ordet hansa förekommer redan i
Ulfilas gotiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
