Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Haf (Verldshaf, Ocean), hela den sammanhängande vattenmassa, hvilken på alla sidor omgifver jordens fasta land
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nord-Amerikas Förenta stater utsände "Tuscarora"
till hafvet mellan Kalifornien, Japan och Australien,
och Tyskland "Gazelle" 1874–76 till Atlantiska,
Stilla och Indiska hafvet. Genom dessa och andra
expeditioners forskningar hafva de hittills
hysta föreställningarna om hafsdjupet totalt
omgestaltats. Det största hittills med säkerhet
kända djupet finnes i norra Stilla oceanen. Under
44° 55’ n. br. och 152° 26’ ö. lgd, 500 sjömil från
Jesso, har man funnit botten på ett djup af 8,513
m., i Atlantiska hafvet deremot på ett djup af
7,086 m. (85 sjömil från S:t Thomas). Atlantiska
hafvets medeldjup är omkr. 1,000 m. mindre än
Stilla hafvets, som i medeltal är 5,000 m. En
utmärkande egendomlighet för de stora hafven är att
de största djupen förekomma ej i midten af hafven,
utan i närheten af fastlanden. Anmärkningsvärda äro
vidare de midt i hafven anträffade, ej obetydliga
förhöjningarna af bottnen, eller submarina berg och
bergskedjor, hvilka senare dels skiljas från hvarandra
genom jämförelsevis jämna dalar, dels äro förenade
sinsemellan genom vågformiga platåer. – Bottenprof
förskaffar man sig i små mängder medelst lodning,
i större mängder med tillhjelp af bottenhuggaren
eller bottenskrapan. Af dessa bottenprof har det
visat sig, att hafsbottnens beskaffenhet i alla stora
haf är på ett öfverraskande sätt likartad. Samma
fina, hvita, sega, slammartade massor, hvilka till
största delen bilda hafsbottnen mellan Europa och
Amerika och i sina huvudbeståndsdelar äro bildade af
kalkskal af globigerinor (s. k. globigerinagyttja),
har man återfunnit i alla haf. På vissa ställen
innehåller denna kalkhaltiga gyttja äfven
kiselhaltiga lemningar af svampar och organismer
med kiselskal, både djur, såsom radiolarier och
de nyupptäckta challengeriderna, och växter, såsom
diatomacé-skal. De på några af bottenupphöjningarna
i Stilla hafvet mellan Sandwichs- och Bonin-öarna,
hvilka båda grupper äro af vulkaniskt ursprung,
funna lava- och pimstensprofven visa, att der förr
funnits en kedja af vulkaner. De äfven der funna
korallstyckena visa vidare, att det breda området
mellan Sandwichs-öarna och Japan sjunkit hastigt
och djupt i en jämförelsevis sen tid. De från
hafsbottnen upptagna profven låta gruppera sig i
följande fem afdelningar: kustaflägringar, i form
af grått, grönt eller rödt slamm, korallslamm etc.,
spillror från angränsande land och af floderna utfördt
materiel; globigerinagyttja, som till sin hufvudmassa
består af globigerinor; radiolariagyttja, bestående
af radiolarier och befintlig endast på vissa djup;
diatomacé-gyttja och rödlera, hvilken utgöres af en
blandning af jernoxid, kiselsyra och lerjord samt
upptager öfver hufvud allt djup under 4,500 m. – Om
hafvets temperatur trodde man ända till 1868 ganska
allmänt, att den på ett visst djup var densamma
öfver hela jordklotet, eller 3,9°. Denna åsigt,
som var byggd dels på de värmeundersökningar, som
James Ross företagit under sin sydpolsexpedition,
dels på andra temperaturiakttagelser, som dermed
öfverensstämde,
kullkastades emellertid af de resultat, som vunnes genom
"Lightnings" lodningar 1868 i norra Atlanten. Denna
följd af noggranna iakttagelser visade, att
temperaturen ingalunda är densamma öfverallt, utan
att t. o. m. inom några få qvadratmil kunna finnas
betydliga vexlingar i värmegraden, åtföljda af stora
förändringar i beskaffenheten af det animala lifvet
på de olika ställena. I den djupa kanalen (900-1,100
m.) mellan norra Skotland och Färöarna fann man, att
två mycket skilda undervattensklimat herskade. I
vissa delar af kanalen var bottentemperaturen så
låg som -1,1°, då deremot i andra delar, på samma
djup och vid samma värmegrad på ytan, temperaturen
aldrig sänkte sig under +7,7°. – Värmen i de stora
djupen är ganska ringa. I de delar af Atlantiska,
Indiska och Stilla hafvet, hvilkas djup öfverstiger
3,600 m., höjer sig bottentemperaturen föga öfver
0°; i de största fördjupningarna sjunker den till
fryspunkten och t. o. m. något derunder, på mindre
djup är temperaturen högre och tilltager mot ytan. –
Det är möjligt att inhafvens klimat mycket skiljer
sig från oceanernas. I Medelhafvet t. ex., der djupet
kan uppgå till 3,660 m. (mellan Malta och Kreta), är
bottentemperaturen likformig, omkr. 13°. I Sulusjön
uppgår djupet till 4,660 m., men bottentemperaturen
är endast 10,3°. I norra delen af Stilla oceanen är
bottentemperaturen på samma djup under 1,7°.
Liksom fastlandet är äfven hafvet rikt på växter och
djur. Växterna bilda en från fastlandets väsentligen
afvikande vegetation, som nästan uteslutande består
af för hafvet egendomliga slägten af alger, särskildt
tångarter (fukoider och florideer), men som i rikedom
och storhet föga står efter landvegetationen. Bland
större växtformer kunna nämnas blåstången (Fucus
vesiculosus), i de tempererade och kallare zonerna,
sargassotången (Sargassum bacciferum), som bildar
Sargassohafvet, hvilket v. om Azorerna betäcker en
yta af 3,3 mill. qvkm., Lessonia fuscenscens, som
i Söderhafvet bildar hela undervattensskogar, och
Macrocystis pyrifera, hvars algbål når en längd
af 300–400 m. Derjämte är hafvet rikt på mindre
alger, hvilka såsom i våra färskvatten liksom filt
öfverdraga större växter, klippor etc. Äfven dessa
äro mest fukoider och florideer, till en del äfven
gröna konfervaceer och siphoneer. Af de stora massorna
af protococcaceer och oscillarier härröra hafsytans
periodiska röda färg. Så har Trichodesmium erythraeum
gifvit Röda hafvet dess namn. Fanerogamer intaga en
underordnad plats i hafsfloran; den vigtigaste af dem
är sjögräset, Zostera marina. Liksom i landfloran
äro algerna talrikast och nå sin största utveckling
under tropikerna; dock hysa äfven hafven på högre
breddgrader ofta en rik vegetation, och de stora
submarina skogarna finnas väsentligen i norra Stilla
hafvet och i södra Atlanten vid Falklandsöarna. Endast
kusterna af den antarktiska kontinenten lära sakna
alger. – Vida större och formrikare än floran är
hafvets fauna, hvilken i artrikedom öfverträffar
såväl färskvattens- som landfaunan. Hafvets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
