Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Haf (Verldshaf, Ocean), hela den sammanhängande vattenmassa, hvilken på alla sidor omgifver jordens fasta land
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hafsvattnet har en trefaldig rörelse: vågrörelse,
ebb och flod samt strömrörelse (hafsströmmar). Sällan
är hafsytan jämn, utan den öppna sjön visar nästan
alltid en vågformigt upprörd nivå; t. o. m. under
vindstilla mellan tropikerna böljar hafvet i långa
svängningar. Höga, blåa, skumlösa vattenmassor följa
då på hvarandra med 200-300 m. mellanrum. Men så
regelbundna vågor bildas endast under inflytande
af passadvindarna. Der luftströmmarna fortskrida
stötvis och uppträda än starkare än svagare, vexla
äfven vågorna i höjd och hastighet och bilda i
sin mångfald en spegelbild af de oregelbundna
luftströmmarna. Vågornas höjd är större, ju
djupare hafsbäckenet är, ju mer obehindradt det kan
bestrykas af vindarna samt ju mindre salt och således
lättare vattnet är. I Medelhafvet utgör våghöjden i
medeltal 3–4 m; i norra Atlantiska hafvet äro vågorna
vanligen 5–8 m. höga, under det vid Kap lära förekomma
vågor af 14–18 in. höjd. Dock höra mer än 10 m. höga
vågor till de största sällsyntheter äfven i det
antarktiska hafvet, der, till följd af vattnets ringa
specifika vigt, de starka stormarna och de ihållande,
i samma riktning blåsande vindarna, de största vågorna
förekomma. För öfrigt nå vågorna sin största höjd icke
under stormen, utan först efter densamma. Vågornas
bredd, d. v. s. afståndet från vågdal till vågdal,
är på öppna hafvet i medeltal 15 gånger större än
deras höjd. Vågornas skenbara fortskridande på öppna
hafvet, svårt att med noggranhet mäta, vexlar i
mycket regelbunden proportion till vågornas bredd
och hafsbäckenets djup. Hvarje våg af 30 m. bredd
har i ett haf af 300 m. djup en hastighet af 6,8
m. i sekunden l. 13 sjömil i timmen, och en våg af
300 m. bredd fortskrider i ett haf af 3,000 m. djup
21 m. i sekunden l. 40 sjömil i timmen. Detta senare
tal kan betraktas såsom stormvågornas medelhastighet
i alla större haf. Vid stränder och klippor utveckla
vågorna sin mest storartade kraft i den under namnet
bränning kända företeelsen.
Under det ebb och flod (se d. o.) oaflåtligt
förändra hafvets nivå, i det vattnet omvexlande
höjer och sänker sig, föra hafsströmmarna oceanens
vattenmassor från jordens poler till eqvatorn och
från denna åter till polerna samt sträcka sig i sina
verkningar flere hundra meter djupt. Verldshafvet
uppvärmes från ytan, hvarför ock den högsta
temperaturen råder i eqvatorial- och den lägsta
i polartrakterna. En följd deraf är att vattnet
i de förutnämnda regionerna afdunstar starkare
och alltså blifver relativt rikare på salt samt
derigenom tätare och tyngre. Utvidgningen till
följd af starkare uppvärmning gör deremot vattnet
i eqvatorialtrakterna lättare, och denna värmets
verkan tager öfverhand öfver förtätningen genom den
starkare afdunstningen. Vattnet i eqvatorialtrakterna
blifver således lättare och stiger derigenom till en
högre nivå, hvaraf åter följer en strömning på ytan
från eqvatorn mot polerna. På djupet kommer deremot
vattnet att strömma från polerna mot eqvatorn. Liksom
vindarna till följd af jordens
rotation och af centrifugalkraften undergå en
förändring i riktning, under det de framgå från
n. till s. eller från s. till n., så förändras
äfven af samma allmänna orsak hafsströmmarnas
riktning, dock i mindre grad på grund af deras ringa
hastighet. En annan orsak till strömmar i hafvet är
vindens friktion mot dess yta, hvilken stundom kan
åstadkomma betydliga nivåförändringar, uppgående
till flere fot. Dessa äro dock mera tillfälliga,
hvaremot med hafsströmmar i egentlig mening förstås
den regelbundna cirkulation i stort, som eger rum i
verldshafven. Atlantiska hafvets eqvatorialström
går från Guineaviken längs eqvatorn mot vester, delar
sig vid Syd-Amerikas östligaste spets i två grenar,
af hvilka den ena med böjning åt höger fortsätter
mot norra halfklotet förbi Amazonflodens utlopp
till Karibiska hafvet, men den andra, tagande
af åt venster, går öfver till södra halfklotet
och följer under namn af den brasilianska strömmen
Syd-Amerikas östra kust. Den norra eqvatorialströmmen,
af nordöst-passaden inpressad i Mejicanska viken,
antager der en hög temperatur och finner utväg endast
genom Florida-sundet och Bahamakanalen. I nämnda
trånga passage framgår denna så kallade golfström
med stor hastighet och hög värmegrad mot Atlantiska
oceanen, först längs Nord-Amerikas östkust, sedan,
böjande af till höger från Newfoundlands bankar till
midten af Atlantiska oceanen. På Europas vestkust
går strömmen längs Pyreneiska halfön mot söder och
följer norra Afrikas vestkust vidare mot söder,
tills den delvis öfvergår i eqvatorialströmmen,
delvis, utmed land i östlig riktning, under
namn af Guineaströmmen, går in i Guineayiken. En
nordligare gren af den Atlantiska varma strömmen
går mellan Island och Skotland, längs norska kusten
upp mot Ishafvet, der den delar sig i två grenar,
en utmed Spetsbergens vestra kust och en östligare i
riktning mot Novaja Semlja. I södra Atlantiska hafvet
vänder sig den brasilianska strömmen ungefär vid 40°
s. br. mot ö. förbi Goda-Hoppsudden. Derifrån går en
ström med jämförelsevis kallt vatten, utgjutande sig
i eqvatorialströmmen. – I Stilla oceanen finnes ett
motstycke till Golfströmmen, som dock ej frambringar
en så väldig uppvärmning. Den framgår under namn
af Svarta strömmen (Kuro Sivo) mot kusterna af
Japan och har sitt namn till följd af vattnets
mörkblåa färg. Den förer värme till nord-amerikanska
vestkustens norra del och vänder sig derefter mot
s., tills den ingår uti eqvatorialströmmen. Från
40° s. br. framgår längs södra Amerikas vestra
kust en kall ström, Humboldt-strömmen, ända upp
till eqvatorialströmmen. I Indiska oceanen flyter
den varma Mozambiqueströmmen mellan Afrika och
Madagaskar mot s. och kallas under fortsättningen af
sitt lopp Agulhasströmmen.
Undersökningen af hafvets och hafsbottnens fysikaliska
och biologiska förhållanden har först i nyaste tid
företagits. England utrustade för detta ändamål
"Challengers" fleråriga expedition till Atlantiska,
Stilla och Indiska hafvet;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
