Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Hadrianus IV (Nicolaus Breakspeare, påfve) - 5. Hadrianus V (Ottoboni Fiesco, påfve) - 6. Hadrianus VI (Floriszoon, påfve) - Hadrianus’ vall (The roman wall) - Hadsund - Hæckel, Ernst Heinrich
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Norge, hvarest han 1152 upprättade ärkebiskopsstolen i
Nidaros, och begaf sig sedan till Sverige, der han på
ett stort möte i Linköping 1152 förmådde svenskarna
att betala peterspenning till påfven. Deremot kunde
han ej få frågan om upprättandet af en ärkebiskopsstol
i Sverige afgjord. Kort derefter kallades han
till påfve. Han visade sig vara en "kyrkofurste af
Gregorius VII:s ande och viljekraft och besjälad
af samma sträfvanden som hans ännu mera energiske
efterträdare Alexander III". Ehuru kejsar Fredrik
Barbarossa gjort påfven en stor tjenst genom att
befria honom från den farlige Arnold från Brescia,
gaf sig H. i strid med honom och inledde sålunda
den långvariga kampen mellan påfvedömet och de
hohenstaufiska kejsarna. Den egentliga orsaken till
brytningen var att H. i en skrifvelse gaf Fredrik
förebråelser med anledning af ärkebiskop Eskils i
Lund tillfångatagande och erinrade honom om att han
af påfven emottagit kejsarekronans "beneficium".
5. H. V, en genues, hette egentligen Ottoboni
Fiesco och valdes till påfve d. 10 Juli 1276, men
dog redan i Aug. s. å.
6. H. VI, 1522–23, f. 1459, hette ursprungligen
Floriszoon. Han förvärfvade sig så stort
anseende såsom professor i teologi i Louvain
(i Flandern), att kejsar Maximilian I kallade
honom till lärare för sin sonson (sedermera kejsar
Karl V). I början af sin regering gjorde H. en
svag ansats till att afskaffa de svåraste missbruken
inom kyrkan, såsom simoni, nepotism, aflatens
missbruk, men gaf snart vika för sin omgifnings
motvilja mot reformer. Romarnas hat mot den
stränge utländingen gaf sig efter hans död luft
i den inskrift, hvarmed hans läkares hus pryddes:
Liberatori patriae populus romanus salutem dicit ("det
romerska folket helsar fäderneslandets befriare").
V. K-r.
Hadrianus’ vall (Eng. vanligen The roman wall), en
af romarna anlagd befästningslinie i norra delen af
England, mellan Bowness vid Solwayviken och Wallsend
nära floden Tynes mynning. Den hade en längd af
117 km. och bestod af en mur af huggen sten, med
en längs norra sidan löpande graf, tre parallella
jordvallar s. om muren samt, till liniens försvar,
23 fästen och torn, jämte en militärväg, medelst
hvilken garnisonerna på de olika stationerna hastigt
och lätt kunde koncentreras på den punkt af linien,
som hotades af fienden. Ingen del af muren qvarstår
f. n. i oskadadt skick, hvarför dess ursprungliga höjd
ej kan bestämmas. Enligt Beda skall den hafva varit
3,6 m. hög, tjockleken varierar mellan 1,8 och 2,9
m. Grafven, som följer murens norra sida öfver berg
och dal, var af vexlande bredd och djup, i medeltal 10
och 5 m. Mellan första och andra jordvallen (hvilka
voro omkr. 6 m. breda vid basen och 3 m. höga)
var äfven gräfd en dylik graf, men af något mindre
dimensioner. Tiden för anläggningen af detta jätteverk
kan ej med bestämdhet uppgifvas. Bland de åsigter,
som framställts i denna fråga, synes Bruces vara den
sannolikaste. Han påstår, att det hela är ett verk
af Hadrianus (117–138), hvilket restaurerades och
förstärktes af kejsar Severus (222–235).
Hadsund, färjeställe och handelsplats på
Nörrejyllands östra kust, på norra stranden af
Mariagerfjorden, 11,3 km. n. ö. om Mariager. Ganska
stor utförsel af spanmål och betydlig handel med
skogsprodukter. E. Ebg.
Haeckel [Häckel], Ernst Heinrich, tysk naturforskare,
född i Potsdam d. 16 Febr. 1834, studerade, sedan
1852, vid universiteten i Berlin och Würzburg,
promoverades i Berlin 1857 till doktor och aflade
derstädes 1858 medicinsk statsexamen. 1861 blef
H. docent i Jena i jämförande anatomi samt 1862
e. o. och 1865 ord. professor i zoologi derstädes. För
studier i de lägre sjödjurens naturhistoria besökte
H. Madeira, Kanarieöarne, Marocko och Spanien samt
befor 1873 Röda hafvet på ett krigsfartyg, som
khediven af Egypten ställt till hans förfogande,
och undersökte korallrefven derstädes. – H. är i
Tyskland den förnämste representanten för Darwins
lära om arternas uppkomst genom det af kampen för
tillvaron betingade naturliga urvalet. Men under det
att Darwin sjelf blott sökte ådagalägga samtliga
djur- och växtarters härstamning från en eller
några få organiska former, utan att inlåta sig på
frågan om de första organismernas uppkomst, söker
deremot H. medelst evolutions-(utvecklings-) teorien
förklara lifvets upprinnelse och på denna teori bygga
en fullständig "monistisk" verldsförklaring. Han
fäster sig här vid tvänne vetenskapliga fakta, hvilka
synts honom egnade att fylla det hittills antagna
svalget mellan organiska ock oorganiska kroppar. Det
ena var de på senare tider lyckade försöken att på
kemisk väg af rent oorganiska kroppar framställa
vissa kolföreningar, som förut blott varit kända
såsom organiska produkter. Det andra var tillvaron af
monererna, dessa de allra enklaste af alla organismer,
som blott bestå af en liten, strukturlös klump af en
ägghvitartad kolförening. De hafva enligt H. uppkommit
genom sjelfalstring (generatio aequivoca). Från
dem hafva sedermera alla andra organismer steg
för steg utvecklat sig genom naturligt urval under
ärftlighetens och afpassningens lagar. De lägsta
organiska varelserna – ännu icke bestämdt utpräglade
djur eller växter – sammanfattade H. under benämningen
protist-riket, från hvilket djur- och växtriket
utgått och parallelt utvecklat sig. Denna utveckling
har fortgått under de olika geologiska perioderna,
och spåren af henne återfinnas i de uti jorden gömda
försteningarna af forna organismer eller delar af
sådana. Men denna skapelseurkund är ofullständig och
fragmentarisk. Den kompletteras dock af en annan,
nämligen individens utvecklingshistoria såsom
embryo l. foster, hvilken alltid är en förkortad
rekapitulation af alla de utvecklingsskeden, som
dess förfäder genomlupit från den lägsta början af
organiskt lif ända fram till den art, hvilken den
sjelf tillhör. De högre organiska formerna måste
hafva uppstått i vissa "skapelse-centra", emedan
det är otänkbart, att de mångfaldigt kombinerade
förhållanden, som måste förutsättas för deras
tillkomst, skulle hafva egt rum mer än en gång och
på mer än ett enda ställe. H. anser sannolikt, att en
numera sjunken verldsdel i nuvarande Indiska hafvet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
