Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hadorph, Daniel - Hadramaut - Hadria - Hadrianus, Publius Aelius - 1. Hadrianus I (påfve) - 2. Hadrianus II (påfve) - 3. Hadrianus III (påfve) - 4. Hadrianus IV (Nicolaus Breakspeare, påfve)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af Du Puy å riddarhuset gifna konserter, dels
såsom nitisk tjensteman vid Musikaliska akademien,
hvars ledamot han blef 1823, och der han 1851–61
innehade kamrerarebefattningen. Särskildt
anses han hafva varit en verksam orsak till
att akademien erhöll de mazèrska och hebbeska
donationerna. H. blef 1816 adlad. Död 1862.
A. L.
Hadramaut, bibelns "Hazarmaveth", landskap i södra
Arabien, sträcker sig omkr. 500 km. utmed kusten
af Indiska hafvet, från Jemen i v. till Mahrah i
ö. Bredden såväl som gränserna i n., der landet
öfvergår i öcknen El-Ahkaf, äro obekanta. Södra
delen är uppfylld af vilda berg, som höja sig i
Djebl Kor till 2,000 m. och i Djebl Drora till
2,700 m. och på flere ställen löpa ända ut till
hafvet. Den vulkaniska naturen spåras i synnerhet
i s. v. i väldiga splittrade granitmassor och en
mängd varma källor. Djupa klyftor, om sommaren
farbara vägar, förvandlas under regntiden till
forsande strömmar. De rymligare dalarna deremot äro
väl befolkade och frambringa säd, dadlar, bananer,
meloner, indigo m. m. Det smala strandbältet är
sandigt och ofruktbart. Befolkningen utgöres i n. af
beduiner, hvilka lefva utan fasta boningsplatser,
i s. af himjarernas nästan svarta afkomlingar,
hvilka bo i städer och byar och äro mera arbetsamma
än grannfolken, ehuru föraktade af dessa. De drifva
t. o. m. någon handel på utlandet. Landets styrelse
utöfvas af sjeiker, hvilka bo i befästa slott,
3–4 våningar höga, med torn och skottgluggar. De
flesta äro sjelfständiga, men några erlägga tribut
åt en öfversjeik. Landets innebyggare höra till den
stränga muhammedanska sekten sjafeï och äro ogina
mot främlingar. Folkmängdsuppgifterna äro mycket
osäkra. Städerna Tarîm (hufvudstad) med 25,000,
och Schibâm med 6,000 innev., äro båda belägna inne
i landet. På en smal landtunga vid kusten ligger
Makalla, med 18,000 innev., god hamn och liflig
handel med gummi, kaffe, tobak och indigo. – H. är
bekant företrädesvis genom A. von Wredes resa 1843
och H. von Maltzans 1870–71. S. A. L.
Hadria. Se Atri.
Hadrianus, Publius Aelius, romersk kejsare, född
d. 24 Jan. 76 i Rom, var son till en från Italica
i Spanien härstammande senator och stod efter sin
faders död under sin frände Trajanus’ (sedermera
kejsare) förmynderskap. Vid 15 års ålder trädde
han i krigstjenst och utnämndes 117 af Trajanus
till öfverbefälhafvare öfver trupperna i Östern samt
adopterades. Efter sin beskyddares död (d. 8 Aug. 117)
utropades han af legionerna till imperator. H:s
sträfvan gick till en början ut på att förskaffa
det romerska riket någorlunda naturliga gränser,
hvarför han genast öfvergaf de af Trajanus gjorda
eröfringarna på andra sidan Eufrat och Tigris
samt slöt fred med parterkonungen Kosroës. Af
samma anledning drog han tillbaka legionerna i
Britannien, der han anlade den s. k. Hadrianus’ vall,
samt försäkrade sig mot germanernas anfall genom
uppförandet af pålgrafven. Det egentliga målet för
H:s verksamhet var emellertid befordrandet af rikets
inre utveckling. En sträng
centralisation genomfördes i förvaltningen, den
i provinserna gällande rättskipningsordningeu
påbjöds i Italien, och förvaltnings byråerna
(officia) skildes från hofvet samt upphöjdes
till riksämbetsverk. Om civilrättens utveckling
inlade H. stora förtjenster genom kodifikationen af
pretorsedikten (Edictum perpetuum; se Edikt). Gång
på gång företog H. resor genom rikets samtliga delar
och sattes derigenom i tillfälle både att uppskatta
provinsernas betydelse och utöfva sträng kontroll
öfver ämbetsmännen. Näppeligen någon af Roms kejsare
har utmärkt sig genom en så stor byggnadslust som H. I
hvarje stad af någon betydenhet och framförallt i Rom
lät han uppföra praktbyggnader; i Rom bl. a. Moles
Hadriani (Se San Angelos borg). I smått lät han
efterbilda rikets märkligaste byggnader på sin vid
Tivoli belägna villa, bland hvars ruiner i nyare
tider uppgräfts en mängd dyrbara konstverk. Under
de sista åren af sitt lif (132–135) hade H. att
bekämpa ett uppror af judarna, hvilka, han retat
till det yttersta genom att i Jerusalem anlägga
en romersk koloni, Aelia Capitolina, och genom
att uppföra ett Jupiterstempel på den plats, der
Salomos tempel stått. H. afled d. 10 Juli 138. Han
hade till efterträdare 136 adopterat Lucius Verus
och efter dennes död (138) Titus Antoninus. H. var
kunnig och talangfull, men egenkär, utsväfvande och
grym. Om hans förhållande till Antinous se d. o.
V. K-r.
Hadrianus. Sex påfvar hafva burit detta, namn. 1. H,
I, 772–795, son till konsul Theodulus i Rom,
begärde och erhöll Karl den stores bistånd mot
den langobardiske konung Desiderius’ härjningar
på det romerska området (774). Äfven mot hertig
Arechis af Benevent anropade påfven Karl den
store om bistånd. H. förvärfvade sig ett stort och
välförtjent rykte för lärdom, statsmannavishet och
välgörenhet. Karl den store "älskade den gamle påfven
som sin fader och fällde tårar vid hans död". Det
goda förhållandet mellan H. och Karl stördes dock
något, då H. sökte göra kyrkomötets i Nicaea beslut
(787) angående bilddyrkan gällande i Vesterlandet,
hvaremot kejsaren på mötet i Frankfurt a. M. 794 lät
fastställa en mera moderat uppfattning.
2. H. II, 867–872, sökte inblanda sig
i stridigheterna inom det frankiska riket och den
frankiska kyrkan, men blef med skärpa tillbakavisad.
Kallad till skiljedomare i striden mellan Ignatius och
patriarken i Konstantinopel Fotios, uttalade han sig
till den förres förmån och lade derigenom grunden till
söndringen mellan den romerska och grekiska kyrkan.
3. H. III regerade föga mer än ett år (884–885).
4. H. IV, 1154–59, en angelsachser a
låg börd, hette egentligen Nicolaus Breakspeare.
Han studerade i Paris och Arles samt blef
derefter abbot i ett kloster vid Avignon
och kardinalbiskop af Albano. Af påfven Eugenius
III sändes han såsom legat till de nordiska rikena
för att ordna de kyrkliga förhållandena derstädes.
Nikolaus besökte först
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
