Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gökslägtet - Göksstenen - Göktytslägtet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mindre utbredda, hvita fläckar. Längden är 357
mm. Honan är ofvan askgrå, med gråbrun anstrykning,
mest på ryggen och skuldrorna; framhalsen har rostgul
anstrykning och nedtill ett mer eller mindre tydligt,
rostgult bälte. Göken varierar ofta på följande
vis: ofvan brunröd, med svartaktiga tvärband,
öfvergumpen med glesa, svarta fläckar, under hvit, med
rostgulaktig anstrykning och svartaktiga tvärband,
stjerten med rödbruna och svarta, vid spolen
skiftevis ställda, snedvinkliga tvärband och med hvit
spets. – I hela Sverige förekommer göken allmänt och
är en på grund af sitt egendomliga, tvåtoniga läte
väl bekant fogel; detta läte låter han höra endast
under fortplantningstiden, hvilken räcker ganska
länge, eller till midten af Juli. Han flyttar bort
i Augusti eller början af September och återvänder
i början af Maj. Utom Sverige finnes han i nästan
hela Europa och Asien. Den största egendomligheten
hos denna fogel är hans sed att alltid lägga sina
ägg i andra foglars, t. ex. ärlors, piplärkors,
sångares m. fl., bon. Ägget är mycket litet och
lär ega samma färg och teckning som den fogels, åt
hvars vård det blifvit öfverlemnadt; detta anses
bero derpå att en gökhona, som sjelf blifvit kläckt
af en sädesärla, aldrig lägger sina ägg annorstädes
än i denna fogelarts bo. Hvad orsaken till gökens
sed att ej sjelf rufva sina ägg beträffar, har man
påstått, att gökhonan lägger sina ägg med flere dagars
mellanrum, till följd hvaraf de första skulle blifva
odugliga att kläckas, innan det sista hunnit värpas,
och vidare att gökhonans mage är så utspänd af de
stora larver och insekter, som hon i mängd förtär,
att rufningen skulle orsaka henne smärta. Så snart
gökungen blifvit kläckt, och medan han ännu är
blind, skjuter han med ryggen sina fostersyskon ut
ur boet, så att de jämmerligen omkomma; det oaktadt
underhålles han af fosterföräldrarna först i boet och
sedermera länge utom detsamma. Gökungen är ytterligt
glupsk och vill ständigt hafva föda, hvarför hans
fostrare få anstränga alla sina krafter att skaffa
honom tillräcklig näring; stundom förena sig flere
småfoglar, äfven af skilda slägten, att underhålla en
dylik glupsk unge. En annan egendomlighet med göken är
att hans mage oftast är på inre sidan klädd med hår,
till följd deraf att han förtär ludna insektlarver. Om
göken har den sagan varit i omlopp att han
frampå hösten förvandlas till hök, och att han på
eftersommaren dödar och förtär sina fosterföräldrar;
dessa dikter torde härleda sig derifrån att göken i
flygt och utseende har en viss likhet med sparfhöken,
och att hans af ansträngning och otillräcklig föda
medtagna fosterföräldrar kanske stundom dukat under
och anträffats döda. C. R. S.
Göksstenen, arkeol., ryktbar genom sina run-
och bildristningar, är en
enstaka gråstensklippa eller större vräksten i
närheten af säteriet Näsbyholm i Härads socken af
Åkers härad i Södermanland. Den ligger på en hammar
eller ett bergsnäs, som springer ut fram emot de
nedanför sig utbredande sidvallarna. Den ristade
vestra sidan är 3 m. hög, 5 m. lång och mäter omkr. 13
m. i omkrets. Hela ristningen
omslutes, utom å venstra (norra) sidan, hvarifrån
flere stycken bortfallit, af en runskrifven
orm. Bildfältets längd är 2,55 m. och dess största
bredd 1,63 m. Ristningen, som i sina hufvuddrag
återgifver samma figurer, som äro inhuggna på
Ramsunds-berget i Jäders socken af Öster-Rekarne
härad, föreställer uppträden ur den nordiske
sagohjelten Sigurd Fafnesbanes lefnad. Ofvantill
åt venster på stenen är afbildad en utter, som
skall föreställa Regins och Fafnes broder Otr,
hvilken iklädde sig utterhamn för att fiska i
Andvares fors och derunder blef ihjälslagen af
Loke. Sigurds fosterfader, smeden Regin, framställes
till venster på stenen med en hammare i högra handen
och antagligen ett svärdsämne i den venstra. Längst
upp i venstra hörnet äro ett städ och en dubbelbälg
afbildade. Utanför och nederst å hela ristningen
är tecknad bilden af en kämpe, som med framböjdt
hufvud tvehändes ränner ett stort svärd tvärt igenom
runormens, Fafnes, kropp; det är Sigurd, som på
Regins inrådan mördar Fafne, för att bemäktiga sig
de skatter, på hvilka han hvilar. Straxt ofvan om
svärdspetsen och sedan längre till venster synas en
hök och en hufvudlös kropp; genom att åhöra hökens
samtal med en annan hök (som ej finnes afbildad på
Göksstenen, men på Ramsunds-berget) lär Sigurd känna
det svek, hvarmed han hotas af Regin, och hugger
derför hufvudet af denne. Midt på bildfältet står
en häst, med en börda på ryggen och med hufvudet
vändt åt höger samt nosen liksom instucken i en töm,
hvilken bildar en lynga och är bunden vid ett högt,
bladlöst träd. Det är hästen Grane, som, lastad med
Fafnes skatter, står otåligt väntande på Sigurd. Midt
på bildfältet är ett stort kors, ett tecken på
att ristningen härstammar från kristen tid, och
längst till höger ormens hufvud, som är vändt inåt
fältet. Inskriften lyder i öfversättning: "Isaio
(l. Sinjor) reste sten, ensam, denna efter Thuar
(l. Thvar l. Thvarr), fader Slodes, och
(efter) Brand, sin fader...... (runorna ristade)
Iurar i Ka’um". Ristningen anses tillhöra
förra hälften af 1100-talet. Stenens rim- och
bildristningar aftecknades först af J. Hadorph och
J. Peringskiöld och finnas införda i Rudbecks
"Atlantica" (3 d., sid. 21, fig. 22) samt
runristningen ensam i Liljegrens "Runurkunder" (N:o
966). C. Säve har gifvit en utförlig och noggrann
beskrifning, med åtföljande teckning af stenen, i
"Sigurdsristningarna å Ramsunds-berget och Göksstenen"
(i Vitt. Hist. och Ant. Akademiens Handl., 26 d.,
sid. 321-364). A. B. B.
Göktytslägtet, Iynx, zool.,
bildar en särskild underafdelning af hackspettarnas
familj inom de partåiga foglarnas ordning. Det
har trind, spetsig och vid roten hoptryckt näbb,
näsborrarna täckta af en hinna, underarmens större
täckfjädrar korta och föga talrika, stjerten mjuk
och starkt rundad. – I Sverige finnes göktytan,
I. torquilla, som är ofvan askgrå, med rostbrun
anstrykning, samt fin spräcklig af brunt, rostgult och
svart; från nacken till ryggens midt går ett bredt,
svartaktigt band; undre kroppsdelarna äro hvitaktiga,
med rostgul anstrykning på strupen och framhalsen
samt med svarta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
