Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gårdfarihandel - Gårding - Gårdsby - Gårdsrätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
försälja sina egna eller ortens tillverkningar. Denna
handelsrättighet utöfvades af innevånarna
i förenämnda delar af Vestergötland redan i
äldre tider genom s. k. utelöpare, hvilka försålde
linne- och ylleväf, smiden samt träkärl. Då 1600-talets
statsekonomiska uppfattning fordrade ett bestämdt
åtskiljande af lands- och stadsnäringar samt handelns
bevarande uteslutande åt städerna, anlades, till
förekommande af ifrågavarande landthandel, staden
Borås, i hvars af Gustaf II Adolf d. 25 Maj 1622
utfärdade privilegier stadgades, att, som desse
"utelöpare" varit städerna till förfång, skulle,
efter nämnda privilegiers datum, ingen hafva tillstånd
till sådant utlopp kring riket, utan skulle de sig i
staden nedsätta och der vinna burskap. Men genom ett
lagbud dödas ej sekelgammal vana, minst en sådan som
denna, hvilken hade en naturlig rot i svårigheten,
att ej säga omöjligheten, för innevånarna i denna i
allmänhet ofruktbara landsände att på jordbrukets
dåvarande ståndpunkt lifnärao sig af jorden. På
förd klagan af bönderna i Ås och Vedens härad att
staden Borås, under i öfrigt ej ogrundadt förmenande
att intrång skedde i dess privilegier, ville lägga
hinder i vägen för deras handel medgafs genom Karl
XI:s bref af d. 20 Okt. 1680 att innevånarna i Ås
och Vedens härad skulle få drifva sin vanliga ringa
handel med svarfveri och brynstenar. I en hel följd
af resolutioner, dels på allmogens, dels på städernas
besvär, har sedan rätt till gårdfarihandel blifvit
medgifven och bekräftad i den utsträckning, som
ofvan angifvits; och genom k. kung. d. 5 Juni 1822, i
hvilken visserligen några smärre förändringar derefter
vidtogos, blef denna rätt slutligen i en allmän
förordning sammanfattad och reglerad. – Emellertid
höjdes i midten af 1800-talet åtskilliga klagomål
mot gårdfarihandeln, dels ur ekonomisk synpunkt,
emedan denna enligt författningarna endast till ortens
industriprodukter (hufvudsakligen, för att ej säga
uteslutande, bomullsväfnader) inskränkta handel,
till följd af bristande tillsyn (i synnerhet efter
landttullbevakningens upphörande) allt mer kommit att
omfatta allahanda utländska kramvaror af mestadels
underhaltigt värde, dels ock ur sedlig, grundade på
de kringströfvande gårdfarihandlandenas ofta nog
föga aktningsvärda personer och lefnadssätt. Riksens
ständers skrifvelse d. 30 Juni 1860 ang. upphäfvande
af ifrågavarande särskilda handelsfrihet ledde väl
ej till bottagande från förbemälda sju härad och två
städer det dem förunnade privilegiet, men faktiskt
har detta dock sedermera upphört, derigenom att
k. förordn, om utvidgad näringsfrihet af d. 18 Juni
1864 utsträckt samma handelsrätt till alla rikets
innebyggare. Den kringströfvande vestgötahandlanden,
gemenligen benämnd knalle (möjligen i anledning af
hans fotvandringar. Jfr uttrycket "knallar och går")
l. skål-knalle (kanske derför att trävaror, "skålar",
ursprungligen utgjorde den betydligaste beståndsdelen
af kramet), bildar en ingalunda intresselös figur i
taflan af svenskt kulturlif. Med påsen på ryggen och
utsträckande sina fotvandringar till häradet, länet,
flere län, stundom hela riket, genomströfvade
i forna dagar knallen sitt valda område, på bestämda
tider återbesökande samma ställe. Han var öfverallt
en välkommen gäst i bondens och torparens stuga, väl
äfven på herrgården, åtminstone för tjenstfolket. Med
flödande tunga prisande sitt varulager och spridande
dagens nyheter till sin lyssnande kundskara,
hufvudsakligen ortens qvinliga befolkning, förstod
han att så mycket snabbare befordra omsättningen,
som han ej var krånglig i fråga om kontant betalning,
när icke alltför mycket prutades på priset. Gömmande i
sitt af naturen goda och genom öfning till förvånande
höjd uppdrifna minne såväl gäldenärens person som det
utborgades beskaffenhet och värde, var han, utan
vilja och oftast utan förmåga att göra skriftliga
anteckningar, alltid beredd att vid nästa återkomst
utkräfva sin fordran. Mot tiden för gårdfarihandelns
slut hade "knallen", som då ej längre gerna
vidkändes denna benämning, utan önskade att kallas
"resehandlande", förändrats till en halfherre i
finare kläder med häst och bättre åkdon. Dermed följde
dyrbarare lefnadsvanor och större utgifter, hvilka
ej alltid kunde täckas af vinsten på affären. Så
blef gårdfarihandeln ej mer. såsom alltid förr, en
källa till välstånd. Det var från denna senare tid
de ofvan angifna klagomålen i sedligt hänseende mot
gårdfarihandeln uppkommo. A. Th. S.
Gärding, sjöv., tåg, som halas vid bergning
af ett råsegel för att dämpa eller taga vinden
ur detsamma. Gårdingarna sitta fast antingen vid
seglets "undre lik", bukgårdingar, eller
vid dess "stående lik", nockgårdingar, och ledas
derifrån på segels förkant genom block öfver eller på
rån. De gårdingar, som sitta på seglets akterkant,
kallas slabbgårdingar(buk- och nockslabbgårdingar).
O. E. G. N.
Gårdsby, socken i Kronobergs län,
Norrvidinge härad (utom 1 1/2 mtl, som
höra till Uppvidinge härad). Arealen 11,319
har. 1,673 innev. (1880). G. med Söraby utgör ett
prebendepastorat (för biskopen) af 1:sta kl., Vexiö
stift, Norrvidinge kontrakt.
Gårdsrätt (Fornsv. gardsrætter), jur., en samling
rättsnormer, som gällde för besättningarna på de
kungliga slotten och, längre fram, äfven på adelns
borgar och gårdar, och som väl företrädesvis innehöllo
disciplinära bestämmelser, men äfven för allmänna
förbrytelser fastställde straff, hvilkas synnerliga
hårdhet utmärkte dem framför den allmänt gällande
rätten. Sådana samlingar finnas såväl för Sverige
som för Danmark och Norge. Sveriges äldsta gårdsrätt
hänförcs till Magnus Erikssons regering (1319-63)
och Danmarks till Eriks af Pommern (1396-1439). Den
äldsta norska rättskällan af detta slag är känd
under namnet "Konung Hakons Borgararéttr" och
förskrifver sig antagligen från Håkan Magnusson
d. ä:s tid (1299-1319). Hvad dessa rättskällors
ursprung och inbördes förhållande angår, torde det
vara tämligen säkert, att de alla ifrån början varit
privata samlingar, och att till grund för dessa legat
en gammal svensk samling. De fingo sedermera officiel
stadfästelse af en och annan konung: Erik af Pommern
bekräftade sålunda gårdsrätten både för Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
