Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Gyllenstierna, Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
der kriget med Danmark som bäst pågick, utnämndes
1658 till kammarherre och erhöll tillstånd att
öfvervara rådplägningarna i rådet och kansliet. I
konungens närhet dröjde han under den återstående
delen af dennes lif, utnämndes 1660 till kansliråd
och började vid riksdagen på hösten s. å. sin i
egentlig mening politiska bana. Vid riksdagen 1664
var han ledare för motståndspartiet inom adeln. På
riddarhuset blef han det erkända hufvudet för den
lägre adeln och ledde dess strid mot de grefliga och
friherrliga slägterna, hvilkas företrädesrättigheter
han, ehuru sjelf högättad, ville inskränka eller
tillintetgöra. I grund och botten var G. aristrokrat
och höll på sitt stånds herskande ställning inom
det svenska samhället. Men hans aristrokratiska
åsigter hade en demokratisk färg, och han ville en
politisk jämlikhet inom adeln sjelf, på samma gång
han yrkade på den nyadlade förtjenstens rätt att
betyda mer än den höga börden, som ingen förtjenst
hade att tala om. Framförallt var han en uppriktig
patriot och fordrade af sitt eget stånd stora offer
till fäderneslandets säkerhet. Så blef han en af dem,
som under Karl XI:s förmyndareregering ifrigt yrkade
på reduktionens verkställande. Med sådana åsigter
var G. för de maktegande en farlig man, hvilken det
syntes nödvändigt att oskadliggöra eller vinna. Derför
gjorde man honom 1666 till hofkansler samt 1668 till
landtmarskalk. Efter riksdagens slut inkallades G. i
rådet. Hans gamla partivänner sågo i hans upphöjelse
ett affall och trodde, att han öfvergifvit sin egen
sak. De misstogo sig, liksom de högättade, hvilka
tänkte, att den farlige motståndaren var bragt till
tystnad. Inryckt i de strider, som upprörde Karl
XI:s förmyndareregering, höll han fast vid sina
forna grundsatser, ehuru han med andra medel än förr
sökte att bereda dem seger. I det hela slöt han sig
till Biörenklous parti, och för hvarje år blef han
en allt oblidkeligare fiende till den lättsinniga
politik, som hyllades af rikskansleren M. G. De la
Gardie och hans vänner. Han talade för sparsamhet och
reduktion, för ordning och kontroll i förvaltningen,
för stärkandet af försvaret och för den yttre
politikens ledande på sådant sätt, att Sverige icke
utsattes för faror, men häfdade sitt anseende. Bättre
än någon annan kände G. Karl XI:s förmyndareregering
och det svenska rådet. Ståndsfördomarna, egennyttan,
pligtförsummelsen, slappheten, söndringen, allt
detta hade han dagligen inför ögonen, men trodde
måhända, att det kunde blifva annorlunda, och räknade
derpå att hans egen dugande kraft till sist skulle
tvinga Sveriges aristrokratiska regering att följa
hans ledning. Så kom det likväl aldrig att gå. De
fleste af de högättade senatorerna lyssnade hällre
till De la Gardies vishet än till G:s varnande
ord. Kraftigast och skarpast ljödo dessa ord under
de häftiga striderna i den svenska rådkammaren om det
franska förbundet, hvilket G. motarbetade, men De la
Gardie, till Sveriges vanära, genomdref (1672). Hvad
den triumferande rikskansleren och hans vänner icke
anade var att just detta förbund genom sina följder
skulle komma att
påskynda den svenska högaristokratiens undergång.
1672 blef Karl XI myndig, och under de tre följande
åren regerades Sverige mest af De la Gardie. 1675
bröt kriget ut. Det dröjde ej länge, förr än man hade
att förtälja om idel olyckor, och Karl XI fick snart
klart för sig både huru oförsvarligt hans förmyndare
handskats med hans rike och huru oförmögna de voro
att finna hjelp i stundens svårigheter. Till följd
af förhållandenas tvång öfvergick makten från rådet,
som ej kunde begagna den, till den unge konungen,
hvilken ensam syntes farorna vuxen. Vid hans sida stod
G. Denne var en af de få rådsherrar, som under krigets
första år inlade verkliga förtjenster om Sveriges
försvar och visade en duglighet, som snart väckte
uppmärksamhet. På sommaren 1676 nedkallades han till
Vexiö. Inom kort blef den store statsmannen för sin
konung en förtrogen vän och dertill en lärare, hvars
politiska grundsatser lärjungen sedermera tillämpade
under loppet af tvänne årtionden. Man kan säga, att
G. från 1676 och till sin död var ett slags diktator,
hvilken med sin konung och stödd på hans förtroende
räddade sitt land samt förberedde den pånyttfödelse,
som Karl XI sedan genomförde under den fredliga delen
af sin regering. I de vigtigaste frågor inhemtades
G:s mening, och han fick vanligen verkställa de
fattade besluten. Med fullt skäl har man sagt, att
G. under dessa år skötte de befattningar, som i vår
tid tillhöra en krigsminister, en inrikes minister
och en generalintendent, och man bör dertill lägga,
att han äfven var Sveriges verklige utrikes minister
och i de minsta enskildheter bestämde dess yttre
politik. Hänsynslös i sitt tillvägagående, kantig,
till och med våldsam i det personliga umgänget,
sårade han lätt och skaffade sig bittra fiender
ej blott i den gamla högadeln, hvars intressen han
motarbetade, utan äfven i sina forna meningsvänner,
hvilka i mannen, som blifvit konungagunstling och
allrådande minister, endast sågo den sjelfviske och
maktlystne öfverlöparen utan grundsatser. Efterverlden
dömer något annorlunda. Den inser, att G. för
genomdrifvandet af sina stora politiska planer vände
ryggen åt en aristrokratisk styrelse, hvars fall
var oundvikligt, och i stället sökte stödet hos en
konungamakt, som för hvarje dag alltmer betydde. Han
hade den storheten att öfvergifva sitt parti och
sina politiska vänner för att kunna vara sina åsigter
trogen och för att bättre kunna gagna sitt land.
Under sommaren 1679 var G. Sveriges befullmäktigade
ombud vid fredskongressen i Lund. Det förbund
han der med Danmark afslöt utgjorde hans förnämsta
lifsgerning. Genom traktaterna i Lund band han nordens
riken vid hvarandra i en gemensam yttre politik,
och han sökte dessutom på allt sätt underlätta deras
fredliga samfärdsel. Detta var syftet bl. a. med
den myntkonvention han på våren 1680 bragte till
stånd i Köpenhamn, dit han blifvit skickad såsom
utomordentligt sändebud for att öfverföra Karl XI:s
unga brud till hennes nya fädernesland. De fleste af
den tidens statsmän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
