Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gutturaler, strupljud - Guttural-ton - Gutzkow, Karl Ferdinand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gutturalerna. Språkljud, som verkligen formas i strupen
och således med rätta skulle bära namnet gutturaler,
kallas vanligen laryngaler eller faukaler.
Inom den indoeuropeiska språkfamiljen hafva enligt
nyaste upptäckter ursprungligen tvänne guttural-serier
funnits, hvilka pläga omskrifvas med k1, kh1, g1,
gh1 och k2, kh2, g2, gh2, (k1 och k2 äfven med
k och q). De förra hafva varit mer palatala, de
senare mer gutturala ("bakre gutturaler" kallas
stundom "velara"). De förra hafva i de ariska och
slaviska språken öfvergått till sj- eller s-ljud
(se Assibilation och Eranska); i de germanska
språken hafva k1, g1, gh1 genom ljudskridning
blifvit h (g), k, g. De senare, eller k2, g2 m. fl.,
antingen hade från början eller erhöllo snart nog
i vissa ställningar näst efter sig ett w-ljud,
hvadan de i många språk motsvaras af kv, gv. I de
ariska språken framträder intet dylikt w-ljud, men
der hafva dessa ljud, k2, g2 m. fl., framför len vokal
palataliserats (se Eranska). I grekiskan uppträda
k2, g2 antingen såsom k, g eller (genom kv, gv) såsom
p (ex. hepomai, Lat. sequor), b (ex. nedan), mera
sällan (genom palatalt mellanstadium) såsom t och d. I
den gallisk-britiska grenen af de keltiska språken och
i den umbrisk-oskiska grenen af de italiska språken
gifva de äfven upphof åt labialer. I latinet blir
k2 ofta q, g2 ofta v (genom gv). I de germanska
språken uppträda k2, g2 gh2 dels såsom h, k, g,
dels såsom hv, kv, gv; ex. på det senare äro Sv. hvad
(jfr Lat. quod), qvick (jfr Lat. vivus af gvivus,
Litav. gyvas; jfr ock Grek. bios, lif, af gvios).
Lll. Fr. L-r.
Gutturalton (af Lat. guttur, strupe), musikt.,
strupton, tjock ton, en felaktighet i sångares
tonbildning, bestående deri att tonen ofullständigt
eller blott med ansträngning framkommer ur
strupen. Den fysiologiska orsaken till guttural-tonen
är ännu omtvistad. A. L.
Gutzkow, Karl Ferdinand, tysk skriftställare och
dramatisk skald, föddes i Berlin d. 17 Mars 1811,
gjorde der grundliga filosofiska och teologiska
studier samt vann 1830 ett akademiskt pris för
afhandlingen De diis fatalibus. Revolutionen 1830
riktade hans håg åt det politiska hållet, och sina
avancerade åsigter uttalade han i åtskilliga arbeten,
t. ex. Forum der journal-literatur (1831), Briefe
eines narren an eine närrin (1832) samt Maha Guru,
geschichte eines gottes (1833), en fantastisk roman,
i hvilken han godkände de yttersta konsekvenserna
af Rousseaus skrifter. 1831 blef han medarbetare i
W. Menzels "Literaturblatt", men hans Vorrede zu
Schleiermachers briefen über Schlegels Lucinde (1835)
och romanen Wally, die zweiflerin (s. å.), hvari han
opponerade sig mot uppenbarelsen, föranledde Menzel
att förklara honom för samhällsfarlig. G. dömdes
till 3 månaders fängelse, förbundsdagen förbjöd hans
skrifter och stämplade honom derigenom såsom anförare
för de skriftställare, som betecknades med namnet
"det unga Tyskland". I stället för att derigenom
bringas till tystnad, utgaf han inom kort arbetena
Zur philosophie der geschichte (1836), hvari han
uppträdde mot den
s. k. konstruktionen, särdeles den hegelska
skolans, inom historien och satte andra uppgifter
för historiens filosofi, Beiträge zur geschichte
der neuesten literatur (1836; ny uppl. 1839) samt
Goethe im wendepunkt zweier jahrhunderte (1836),
hvarigenom han höjde sig till en kritisk auktoritet
och aktad filosof. Senare skref han i samma anda de
kritiska skrifterna Zeitgenossen, ihre tendenzen,
ihre schicksale, ihre grossen charaktere (1837) och
Götter, helden und Don Quixote (1839) samt romanerna
Serafine, Die rothe mütze und die kapuze (1838)
och Blasedow und seine söhne (1839). Sitt största
rykte vann dock G. såsom dramatisk författare, och en
tid ansågs han till och med såsom den tyska scenens
pånyttfödare. Bland hans skådespel, som uppfördes
på nästan alla tyska skådebanor och en stor mängd
andra, förtjena nämnas dramerna Nero (1835), Richard
Savage (1839), Patkul (1840; "Patkul", 1852), Uriel
Acosta (1847), hans största dramatiska skapelse,
Ottfried (1848), Wullenweber (1852), Ella Rose
(1856; "Ella Rose eller hjertats rättigheter",
s. å.) samt komedierna: Die schule der reichen
(1842; "De rikas skola", 1843), Zopf und schwert
(1843; "Värja och stångpiska", 1845), Das urbild des
Tartüffe (1844; "Tartuffes urbild", 1846). Bland hans
kulturhistoriska romaner intages främsta rummet af
Die ritter vom geist (1850-52; 5:te uppl. 1870),
hvilken tillvann honom en stor popularitet, Die
diakonissin (1855), der fabeln blott tjenar till
ram åt framställningen af hans filosofiska och
religiösa idéer, och Der zauberer von Rom (1858-61;
4:de uppl. 1872), der han visar en dubbeltafla
af katolicismens och protestantismens ställning i
våra dagar. 1847 kallades G. till hofdramaturg vid
hofteatern i Dresden, der hans verksamhet väl gaf
några enstaka glänsande resultat, men dock ej så
fullmogna konstnärliga frukter, som man väntat. 1865
gjorde G., hvilken till följd af öfveransträngning var
trött både till själ och kropp samt hemfallen till
djup melankoli, ett sjelfmordsförsök, hvarefter han
vårdades vid en anstalt för sinnessjuka och återvann
sina krafter, så att han kunde återtaga sina literära
arbeten. Under denna senare period af sitt lif
skref han bl. a. romanerna Hohenschwangau (1867-68),
behandlande reformationstiden, Die söhne Pestalozzis
(1870) och Fritz Ellrodt (1872; ny uppl. 1874) samt
sjelfbiografiska skizzer, Rückblicke auf mein leben
(1875), dramen Der gefangene von Metz (1870) m. fl.,
i hvilka väl finnes mycket af intresse, men som dock
visa fortgående afmattning, och hans sista literära
stridsskrift, Dionysius Longinus (1878), är ett
sorgligt bevis på hans nervöst öfverretade förhållande
både till menniskor och tidsomständigheter. Natten
mellan d. 15 och 16 Dec. 1878 slöt han sitt lif i
lågor och rök, liksom Hackert i "Die ritter vom Geist"
och Lucinde i "Der zauberer von Rom", i det han under
ett kloralrus stötte till ljuset vid sin bädd. –
Såsom författare stod G. främst bland de unge tyskar,
som bröto med det förflutna för att öppna väg för nya
riktningar. Oaktadt formen för honom var en bisak,
var han dock en stor skald genom sin ansats,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
