Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Gustaf III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Anjalaförbundet (se d. o.), som i Aug. utbröt inom
officerskåren. Danmarks vid denna tid företagna
anfall på Sverige gaf G. emellertid tillfälle att,
utan att synas feg, lemna Finland. Krigsbefälets
förrädiska handlingssätt och de ofrälse ståndens
såväl med anledning deraf som af andra skäl stora
motvilja mot adeln framkallade i Sverige en stark
demokratisk rörelse, hvaraf G. förstod att klokt
begagna sig dels till återupplifvande af folkets
känslor för konungen, dels till upprorsandans
qväsande. Sedan Danmark genom engelska sändebudets
hotelser tvungits att upphöra med fientligheterna,
kände G. sig stark nog att dels sammankalla en
riksdag (1789), något, som han dittills undvikit,
dels att låta arrestera de förnämste Anjalamännen och
ställa dem för rätta. Förlitande sig på de ofrälse
ståndens understöd, hoppades han med säkerhet
genomdrifva sina syften: finansernas ordnande och
konungamaktens stärkande. Han framlade förslag till
betydande ändringar i regeringsformen och fick de
ofrälse stånden att (d. 21 Febr. 1789) gilla den nya
grundlagen, Förenings- och säkerhetsakten (se d. o.),
hvilken visserligen gaf de ofrälse stånden några
fördelar på adelns bekostnad, men hvars vigtigaste
innehåll utgjordes af bestämmelserna om utvidgandet
af konungens makt. Adeln förkastade deremot den nya
regeringsformen, ehuru G. för att bryta riddarhusets
motstånd icke tvekat att häkta flere af dess
förnämsta män (v. Fersen, de Frietzky, K. De Geer
m. fl.). Vid behandlingen af de båda återstående
frågorna (riksskulden och bevillningen) fortfor
G. med det olagliga och våldsamma förfaringssätt han
förut användt mot adeln. Sedan nämligen ständerna
öfvertagit konungens och rikets skuld – 21 mill. rdr –
framtvang konungen ett slags bifall af adeln till en
utomordentlig bevillning af 70 tunnor guld årligen
"intill nästa riksdag" derigenom att han sjelf (d. 27
Apr. 1789) infann sig på riddarhuset, fattade klubban,
framställde proposition och förklarade under vägran
af votering bevillningsförslaget bifallet. Dagen
derefter afslutades riksdagen, hvarefter de fängslade
oppositionsmännen återfingo sin frihet.
Kriget, som under vintermånaderna hvilat, upplågade
ånyo. G. vann sjelf, i spetsen för skärgårdsflottan,
en lysande seger öfver ryska roddflottan vid
Fredrikshamn (d. 15 Maj 1790), men blef derefter med
både stora och lilla flottan instängd i Viborgska
viken af ryska sjömakten och lyckades först efter
4 veckors förlopp (d. 3 Juli) slå sig ut (Viborgska
gatloppet). Hans ärofulla seger i Svensksund (d. 9
och 10 Juli 1790) medförde freden i Värälä (d. 14
Aug. s. å.). Genom densamma förverkligades väl ej
någon enda af G:s stolta drömmar om eröfringar, men
kriget gjorde slut på det ryska inflytandet i Sverige.
Inom kort uppstodo hos G. nya krigsplaner: personlig
vänskap för franska konungafamiljen, fruktan för
de revolutionära idéerna och begäret att spela en
lysande rol i Europa väckte hos honom tanken att
bilda en koalition af Europas furstar för att hejda
eller qväfva
revolutionen i Frankrike, och han drog, för ändamålets
vinnande, ej i betänkande att förena sig (genom
fördraget på Drottningholm d. 19 Okt. 1791) med
sin gamla fiende kejsarinnan Katarina. Hans plan
ledde dock ej till något resultat, ty den rönte ej
tillräcklig uppmärksamhet hos de stora makterna,
och på egen hand kunde G. ingenting uträtta. –
Kriget hade bragt finanserna i den djupaste
förvirring, och G. såg sig derför tvungen, trots
den afskräckande adelsoppositionen vid 1789 års
riksdag, att än en gång sammankalla ständerna, i
Gefle, 1792. Som konungen vidtagit utomordentliga
försigtighetsmått, aflopp riksdagen ganska fredligt,
men det visade sig snart, att lugnet var blott
lugnet före stormen. Under vintern 1791-92 bildades
inom adeln en sammansvärjning, hvars förnämsta
medlemmar voro Pechlin, A. L. Ribbing, K. F. Horn,
T. J. Bielke, J. J. Anckarström, K. P. Liljehorn,
och hvars ändamål var konungens mördande och
regeringssättets omstörtande. På en maskerad
i operahuset i Stockholm d. 16 Mars 1792 sårade
Anckarström G. med ett pistolskott i ryggen, och till
följd af skottsåret afled konungen d. 29 Mars s. å.
Få personer hafva haft en på motsatser så rik
karakter som G.: å ena sidan, snille, högsinthet och
fosterlandskärlek, å den andra lättsinne, svaghet för
gunstlingar, dubbelhet och maktlystnad. Vid bedömandet
af hans handlingar måste man, mer än det plägar ske,
betona hans otyglade inbillningskraft. Han utöfvade
ett starkt inflytande på sederna och åskådningssättet
i Sverige, icke blott inom "den högre societeten",
utan äfven på de djupa leden. Allt hvad Sverige
egde lysande genom snille, börd och behag samlade
han omkring sig och gjorde sitt efter franskt
mönster bildade, genom det strängaste etikettsväsende
utmärkta hof till ett glädjens och njutningens tempel,
der nöjen af allahanda slag aflöste hvarandra. G:s
familjeförhållanden voro olyckliga: med rätta kunde
han säga, att det "blifvit honom förbehållet att känna
sorger, för hvilka den ringaste af hans undersåtar var
fritagen." Länge behandlade han sin gemål med stor
kallsinnighet, men 1775 åvägabragte hofstallmästaren
Munck ett närmande mellan makarna, och 1778 föddes en
tronföljare. Det onaturliga förhållande, som alltsedan
1766 (med ett kort uppehåll 1772) rådde mellan
konungen och hans moder, förvärrades vid denna tid,
enär hon gaf fart åt ett då gängse rykte att Munck
var fader till det barn drottningen skulle föda. Väl
blef hon tvungen att i Maj 1778 offentligen förklara
berättelsen uppdiktad af obetänksamt folk, men vid
kronprinsens födelse uppstod en ny brytning mellan
moder och son. Det gick så långt, att G. förbjöd
sin moder att visa sig vid hofvet. Först på sin
dödsbädd försonade sig enkedrottriingen med sin son
(Juli 1782). Förhållandet mellan G. och hans syskon
var ej häller det bästa. Dock bibehöll han alltid
stort inflytande öfver sin äldste broder, hertig Karl.
För vitterhet och konst började en ny tid med G:s
regering. Uppfostrad i den franska smakriktningen
och i allmänhet hyllande dess lagar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
