Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Gustaf III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
moder, hvilken fattat en oöfvervinnelig motvilja
mot den danska prinsessan. Missförhållandena i
frihetstidens statsskick ingåfvo G. ett djupt
misstroende till rikets råd och ständer, på samma
gång som fosterlandskärleken, ett af grunddragen
i hans karakter, väckte hans begär att återgifva
konungamakten dess forna anseende. Redan såsom
kronprins utkastade han i förbindelse med Frankrike
planer till en revolution och förmådde Adolf Fredrik
att i Dec. 1708 afsäga sig kronan, för att derigenom
framtvinga en urtima riksdag och statsskickets
förbättring.
Vid sin faders död (d. 12 Febr. 1771) befann sig G. i
Paris och utverkade der åt sig franska regeringens
löfte om bistånd vid den förestående riksdagen. Då det
inom kort visade sig, att alla försök att åstadkomma
en försoning mellan hattar och mössor voro fruktlösa,
och då det mot konungen fientliga, rysksinnade
mösspartiet åter tillryckte sig makten, uppstod
å nyo hos G. tanken att genom en statshvälfning
göra slut på oefterrättlighetstillståndet. Uti
J. M. Sprengtporten och J. K. Toll fann han skicklige
och nitiske medhjelpare, hvilka åtogo sig att bringa
Finland och Skåne i resning. Då emellertid skånska
resningen utbröt i förtid och mösspartiet fick
kännedom derom, vågade G. ej, såsom aftaladt var,
invänta Sprengtportens återkomst från Finland, utan
genomförde, i enlighet med en af H. H. v. Saltza
uppgjord plan, på egen hand statshvälfningen i
hufvudstaden. Med garnisonens bistånd arresterades
rikets råd och de förnämsta riksdagsmännen af
mösspartiet d. 19 Aug. 1772. Den 21 s. m. fingo
ständerna besvärja den af konungen utarbetade nya
regeringsformen, hvarefter de fleste af de fängslade
frigåfvos. Genom denna blodlösa revolution lyftes
Sverige ur det förnedringstillstånd, hvari det råkat
under frihetstidens sista skede, men hotades också af
stora faror från sina grannar, i synnerhet Ryssland
och Danmark, hvilka med oblida ögon sågo Sverige åter
samla sina krafter.
Genom samverkan af en mängd olika faktorer och icke
minst genom G:s mod, beslutsamhet och diplomatiska
skicklighet undgick dock G. lyckligt krigsfaran. –
Genom den nya till sitt innehåll obestämda och
sväfvande regeringsformen lades maktens tyngdpunkt
i händerna på konungen, hvilken erhöll tämligen
vidsträckt utrymme för sin personliga verksamhet,
men genom densamma återställdes dock till en
början jämnvigten mellan statsmakterna. Det
sätt, hvarpå G. under de första åren använde sin
nyförvärfvade makt, förskaffade honom i rikt
mått folkets kärlek. Omgifven af framstående män,
såsom bröderna K. och U. Scheffer, J. Liljencrantz,
K. Sparre, H. af Trolle m. fl., och nitälskande för
sitt rikes framåtskridande, vidtog G. på nästan alla
samhällslifvets områden en mängd förbättringar:
tortyrens afskaffande (1772), tryckfrihetens
stadgande, allmänna helsovårdens förbättrande,
spanmålshandelns frigifvande (1775 och 1780),
en diskonts inrättande (1773), arméns och flottans
sättande i förbättradt skick, initiativ till
strafflagens mildring samt framförallt den med stor
skicklighet utförda myntrealisationen (1777). Endast
bränvinslagstiftningen och
kronobrännerierna kastade redan under det första skedet af
hans regering en skugga öfver den ljusa taflan. Vid
1778 års riksdag inträffade vändpunkten i G:s
regering. Tadlet började då träda i berömmets ställe,
och missnöjet spred sig från en ringa början i allt
vidare kretsar. Väl förorsakades detta omslag i
allmänna tänkesättet delvis deraf att gamla fördomar
stöttes af de nyare åsigter, som ledde regeringens
inre politik, men det var i mycket en följd af
missförhållanden, till hvilka konungen sjelf gifvit
upphof. G:s alltmer i dagen trädande böjelse att göra
sig allena styrande och att förvandla både råd och
riksdag till "statsdekorationer", inskränkningar i
tryckfriheten (1780), slöseriet med statens medel,
den äfventyrliga utrikespolitiken – allt detta kunde
ej annat än väcka bekymmer hos hvarje politiskt
tänkande man. Starkast var missnöjet deröfver
hos adeln, som, ehuru den gynnades på de öfriga
ståndens bekostnad, dock ej kunde glömma sitt förra
politiska inflytande, och af hvars medlemmar många
ansågo sig tillbakasatta för konungens gunstlingar,
såsom J. K. Toll och G. M. Armfelt. I spetsen för
oppositionsmännen ("patrioterna") trädde den gamle
partimannen grefve Axel von Fersen, och vid 1786
års riksdag gaf sig missnöjet luft genom afslag på
nästan alla G:s propositioner. Den om folkgunsten så
ömtålige konungen blef djupt sårad deraf, men kunde
dock icke förmå sig att genom en återgång till ett
verkligt konstitutionell styrelsesätt söka återvinna
folkets kärlek.
Den yttre politiken intresserade G. vida mera än
den inre. Han brann af längtan att återförskaffa
Sverige en del af dess forna maktställning och att
i krigisk ära efterlikna de store Gustafverna och
Karlarna. Så länge U. Scheffer, under hvars ledning
Sverige närmade sig Ryssland (1777) och uppträdde
för den "väpnade neutraliteten" (1778-80), ledde
utrikespolitiken, bevarades väl freden, men efter
hans afgång (1783) togo de krigiska tendenserna,
under Tolls inflytande, öfverhand. Då 1783 G:s
plan att genom ett plötsligt anfall bemäktiga
sig Norge strandat, emedan kejsarinnan Katarina
vägrade att medverka, började G. rikta sina tankar
på ett krig med Ryssland, i hvars ränkfulla politik
(t. ex. G. M. Sprengtportens af ryska regeringen
understödda stämplingar till Finlands lösslitande
från Sverige) han med rätta såg en stor fara för
sitt rike. Genom kriget hoppades han äfven kunna
afleda missnöjet i landet. Sedan ett krig (1787)
mellan Ryssland och Porten utbrutit, beslöt G.,
ehuru han misslyckats i sina underhandlingar med
Danmark, England och Preussen och långt innan
hans krigsrustningar voro fullbordade, att anfalla
Ryssland (1788). Ett på G:s befallning d. 28 Juni
tillstäldt tumult mellan svenska gränsposteringen
och några kosaker – att dessa varit utklädda svenskar
är troligen en dikt – togs till förevändning för
kriget. G:s plan att genom öfverrumpling bemäktiga
sig Petersburg gick emellertid om intet, då hertig
Karl vid Högland (d. 17 Juli 1788) ej lyckades
krossa den ryska flottan, och hans försök att eröfra
Fredrikshamn misslyckades, bl. a. till följd af
det myteri,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
