Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Gustaf II Adolf - 3. Gustaf III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kristina blef upphöjd till grefve af Vasaborg
(se Vasaborg). – G. A. ligger begrafven i
Riddarholmskyrkan (Stockholm), der han året
innan han gick ut i tyska kriget sjelf utsett sin
graf. Hans staty är rest i Stockholm (1791,
aftäckt 1796; modellerad af Larchevesque), Göteborg
(1854; modellerad af Fogelberg) och Bremen (se
Bremen sp. 1099 och 1100); en obelisk är till
hans minne uppförd (1832) i Upsala. På Lützens
slagfält utmärker en minnessten ("Schwedenstein"),
i senare tid inhägnad och öfverbyggd med ett
monument i gotisk stil, stället, der hjeltekonungen
föll. En "lefvande minnesvård" öfver honom utgör
den 1832 i sammanhang med högtidlighållandet
af 200-årsdagen af Lützenslaget i Tyskland
bildade "Gustaf Adolfsstiftelsen" (se d. o.).
M. W.
Såsom härförare var Gustaf Adolf af
verldshistorisk betydelse. Han lade grunden till
en ny krigskonst och skall i alla tider framstå
såsom en af de största härförare, som funnits. Hans
första omsorg var att ingjuta i sin här en god anda
och att sålunda höja dess inre värde. Inflytandet
af hans personlighet, den stränga ordning och
krigstukt, som han städse viste upprätthålla,
samt hans omsorger för soldatens bästa uträttade
dervidlag undransvärda saker. De under hans
tid ännu gällande grundsatserna för truppernas
utrustning och uppställning till strid samt sjelfva
stridssättet fann han alltför tunga och oviga,
hvarför han upptog de af prins Moritz af Oranien under
nederländska frihetskriget införda förbättringarna
och fullkomnade dem så, att en helt ny krigskonst
derigenom kan anses hafva tillkommit. Utrustningen
och vapnen gjordes lättare och ändamålsenligare
(särskildt genom införandet af färdiga patroner)
vid såväl rytteri som fotfolk, och vid det senare
vapenslaget ökades musketerarnas antal på bekostnad
af pikenerarnas. Artilleriet gjordes vida rörligare
än förr derigenom att små s. k. regementskanoner
infördes, hvilka följde fotfolket under striden. I
stället för de djupa massor, som ännu på G. A:s tid
uppträdde på slagfälten, ställde han sina trupper på
tunnare linier, nämligen fotfolket på 6 (i sjelfva
striden till och med på blott 3) led, rytteriet på
3 led, hvarigenom trupperna med större fördel kunde
bruka sina vapen. Fotfolket indelades i brigader på
1,000-2,000 man (den s. k. svenska brigaden, i hvilken
musketerarna och pikenerarna verksamt understödde
hvarandra) på två eller tre träffen (linier), med
artilleriet framför fronten och rytteriet, fördeladt
i sqvadroner på 200-400 man, äfvenledes vanligen
på två träffen, på flyglarna. Rytteriet hade lärt
sig att anfalla i fyrsprång i stället för i traf
under ett gagnlöst skjutande, såsom flenden gjorde;
fotfolket i förening med artilleriet utvecklade en
för den tiden ovanligt liflig eld, och trupperna voro
genomträngda af den bästa anda. Så hade stridssättet
utbildat sig under G. A:s krig i Polen och Preussen,
och sådant var det, då det vid Breitenfeld öfvervann
det gamla stridssättet, uppburet af Tillys ännu aldrig
besegrade trupper. Oaktadt de goda egenskaperna hos
G. A:s trupper
och deras skicklighet att använda det förbättrade
stridssättet skulle de dock icke kunnat göra några
storverk utan den ovanliga härförareskicklighet, med
hvilken konungen viste att leda dem. Fälttågen 1630-32
skola också i alla tider framstå såsom mönster. Efter
landstigningen i Pommern förstod G. A. att undvika
hvarje afgörande strid, att småningom skrida framåt,
allteftersom han satte sig i besittning af landet med
dess fasta platser och kunde begagna dess hjelpkällor
för att öka sina truppers styrka och sina medel;
och först då han efter 14 månaders rastlöst arbete
i det tysta var herre i Pommern, Brandenburg och
Mecklenburg, ansåg han sig stark nog att träda ut på
valplatsen. Han öfvergick då Elbe och uppsökte fienden
vid Breitenfeld samt krossade honom. Derefter var
det slut med de långsamma rörelserna, ty ställningen
var säker, ock inom åtta månader stod han redan
i Bajern. De båda derefter följande rörelserna,
till Nürnberg och till Sachsen, mot Wallenstein,
vittna liksom de föregående om hans klara blick
och beslutsamhet samt om den försigtighet och den
kraft, med hvilka han undvek hugget, då han icke
ansåg sig nog stark att mottaga det, eller riktade
stöten, då han viste sig hafva fördelarna på sin
sida. G. A. var icke endast sjelf en stor härförare,
han hade äfven den ovanliga förmågan att skapa stora
generaler. En sådan lysande rad af fältherrar som
den, hvilken utbildades i hans skola, torde vara utan
motstycke. C. O. N.
3. G. III, Adolf Fredriks och Lovisa Ulrikas äldste
son, föddes i Stockholm d. 24 Jan. (n. st.) 1746. Han
hade af naturen i rikt mått blifvit utrustad med
utmärkta egenskaper: ett genomträngande förstånd,
en snabb uppfattningsförmåga, en liflig fantasi,
ett skarpt minne och ett hjerta, som klappade varmt
för allt stort, ädelt och skönt. Men hans uppfostran
och intrycken från barnaåren voro ej de bästa. Hans
förste guvernör, K. G. Tessin (1750-56), förstod ej
att väcka hans håg för arbete eller motverka hans
inbillningskrafts ensidiga utbildning och hans
smak för teatralisk ståt och allsköns flärd. Af
sin moder gjordes han förtrogen med den franska
upplysningsfilosofien, hvilken ingalunda var egnad
att kufva de onda lidelserna i hans själ eller att
gifva näring åt hans religiösa känsla. Ännu skadligare
verkade på G:s utveckling söndringen mellan hans
föräldrar och lärare samt riksdagens inblandning i
hans uppfostran. Mot den nya omgifning, som ständerna
1756 gåfvo honom (K. F. Scheffer blef hans guvernör),
uttalade konungaparet öppet, äfven i sonens närvaro,
sitt missnöje, och skarpa voro de ord, som den
unge fursten i konungaborgen hörde fällas om rikets
"maktegande ständer". Sålunda utsatt för motsatta
inflytelser, vande han sig redan från barndomen att
taga sin tillflykt till förställning och intriger,
och deri har man att söka en af förklaringsgrunderna
till den dubbelhet, på hvilken han under sin regering
gaf så många prof. Knappt hunnen till manbar ålder,
såg han sig tvungen att efter ständernas fordran
förmäla sig med Sofia Magdalena af Danmark (1766),
men kom derigenom i spändt förhållande till sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
