Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Gustaf III - 4. Gustaf IV Adolf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sökte han dock uppamma en, åtminstone till
innehållet, nationel literatur och konst. Till den
bildande konsten hade han förvärfvat sig kärlek
ej endast på rent teoretisk väg, utan äfven, som
utöfvande dilettant. I likhet med sina bröder åtnjöt
han länge undervisning i teckningskonsten af Rehn samt
utförde i dennes breda och säkra tuschlaveringsmanér
en mängd delvis ganska förtjenstfulla blad: utsigter,
oftast öfver byggnader eller ruiner, landskap
o. d., hvilka finnas i statens och flere enskilda
samlingar. Samtidigt utöfvade han äfven etsning;,
sannolikt under ledning af J. Gillberg, och utförde
(1763 och närmast följande år) fem blad, af hvilka ett
par utsigter af Gripsholm och Hornsberg, efter egna
teckningar, ingalunda tillhöra det sämre af hvad den
tidens konstälskare frambragte. Det är bekant, att
konungen ej häller under sin regering alldeles lade
sin konstöfning å sido. Han gjorde t. ex. flere utkast
till teaterdekorationer och sysselsatte sig äfven med
arkitektoniska anordningar. Så är det en alls icke
otrolig uppgift att "konungens paviljong" vid Haga
(se d. o.) skall vara byggd efter G:s egna utkast. Med
större framgång uppträdde han såsom vitter författare
och vältalare. Han bearbetade och lokaliserade
till svenska förhållanden dramerna Helmfelt l. Den
återfunne sonen (uppf. f. g. på Gripsholm 1783),
Gustaf Adolfs ädelmod l. Märta Banér och Lars
Sparre (uppf. f. g. 1783), Siri Brahe och Johan
Gyllenstjerna (uppf. f. g. 1788, då den kallades Den
nyfikna), uppgjorde planen till den lyriska tragedien
Gustaf Vasa (bearbetad på vers af J. H. Kellgren, med
musik af Naumann, uppf. f. g. 1786) samt författade i
obunden form den lyriska dramen Gustaf Adolf och Ebba
Brahe (äfvenledes af Kellgren satt i bunden form,
försedd med musik af Vogler; uppf. f. g. 1788). De
tre sistnämnda dramerna hafva bibehållit sig på
repertoaren ända intill våra dagar, och "Gustaf Vasa"
har blifvit en nationalopera. För ett Äreminne öfver
Riks-Rådet och Fält-Marskalken Lennart Torstensson,
den af G. instiftade Svenska akademiens första
täflingsämne, vann G. 1786 denna akademis stora
pris. Genom sina riksdagstal och andra anföranden
visade G. sig vara en af Sveriges yppersta politiska
talare. Konung Gustaf III:s skrifter i politiska och
vittra ämnen; tillika med dess brefväxling utgåfvos
1806-12 af J. G. Oxenstierna (i tvänne upplagor, en
fransk och en fransk-svensk). Om hans efterlemnade
historiska skrifter se Gustavianska papperen. Mera än
genom eget författareskap eller egen konstutöfning
verkade G. för den svenska vitterheten och konsten
genom den uppmuntran och det ekonomiska understöd,
som han skänkte deras idkare, samt genom stiftandet
eller återupprättandet af institutioner till deras
befordran, såsom Musikaliska akademien (1771),
Målare- och bildhuggare-akademien (1773), Svenska
teatern (s. å.; Kungl. stora teatern invigdes 1782),
Svenska akademien (1786) samt Vitterhets Historie
och Antiqvitetsakademien (s. å.). Han ej blott
beskyddade de svenska konstnärerna, utan inkallade
äfven framstående utländingar, bl. a. J.
L. Desprez, Masreliez, J. G. Naumann, och förvärfvade
genom inköp (i synnerhet under sin italienska
resa, 1783-84) för statens räkning en mängd antika
skulpturarbeten af utomordentligt konstvärde.
I sitt äktenskap med Sofia Magdalena (d. 1812) hade
G. sönerna Gustaf Adolf (sedermera konung Gustaf IV
Adolf) och Karl Gustaf (f. 1782, d. 1783). Han ligger
begrafven i Riddarholms-kyrkan i Stockholm. Hans staty
(af Sergel) är rest i Stockholm (1808).
4. G. IV Adolf, den föregåendes och Sofia Magdalenas
af Danmark son, föddes i Stockholm d. 1 Nov. 1778. Han
erhöll en vårdad uppfostran under ledning af den
ädle N. v. Rosenstein och den strängt ortodoxe
hofpredikanten J. G. Flodin. Dessa gjorde till
sin uppgift ej blott att utbilda de obetydliga
förståndsgåfvor, som fallit på deras lärjunges
lott, utan äfven att dana honom till en sparsam,
ordningsälskande, karaktersfast, sedlig och gudfruktig
man. Om de deruti lyckades, så utföll deremot deras
försök att kufva hans högmod och halsstarrighet så
mycket sämre. De kunde ej häller förhindra, att till
och med hans goda egenskaper förvredos under inverkan
af hans dåliga anlag: hans gudsfruktan öfvergick till
religionsgrubbel och bigotteri, hans ordningssinne
till pedanteri, hans karaktersfasthet till oböjlig
envishet. Yttre omständigheter inverkade dessutom
skadligt på hans utveckling. Minnet af faderns
olyckliga slut följde honom ständigt samt gjorde
honom misstänksam och dyster; enväldets grundsatser,
i hvilka han uppfostrades, ökade i högsta grad hans
högmod och egenkärlek, och franska revolutionens
utsväfningar ingåfvo honom förskräckelse och
förakt för all folkfrihet. Efter sin faders död,
d. 29 Mars 1792, uppsteg G. A. på tronen, men stod
under sin farbroder hertig Karls af Södermanland
förmynderskap till d. 1 Nov. 1796, då han såsom
fullmyndig regent öfvertog styrelsen. Allmän
belåtenhet rådde till en början med G. A:s
regering. Han bannlyste allt slags favoritstyrelse
och beslöt att sjelf regera, blott hemtande råd
af cheferna för förvaltningsgrenarna. Ordning och
sparsamhet blefvo ledande grundsatser i styrelsen,
och följderna deraf framträdde snart i finansernas
förbättrade tillstånd. Men inom kort förändrades
sinnesstämningen i landet till följd af den
skuggrädsla konungen visade för hvarje yttring af
frihetskänsla eller s. k. "jakobinism". Nöd och
dyr tid, som hemsökte landet åren 1798-99, ökade
missnöjet, och riksgäldssedlarna föllo 1799 till
50 proc. af namnvärdet. G. A. såg sig tvungen att
med anledning af den dåliga penningeställningen
sammankalla en riksdag till Norrköping 1800,
der regeringens finansplan med list och maktspråk
genomdrefs på Riddarhuset. Då till följd deraf
6 adelsmän afsade sig adelskapet, och 6 andra
nedlade sin riksdagsmannarätt för riksdagen,
underblåste detta konungens hat till friheten
och fruktan för riksdagar. När det af ständerna
antagna finansförslaget sedermera befanns omöjligt
att genomföra, kungjorde konungen (Nov. 1802) planen
till en ny realisation, till hvars genomförande medel
anskaffades genom Wismars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
