Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gumprecht, Otto - Gumri - Gumse - Gundamuk - Gundersen, Laura Sofie Coucheron - Gundikar - Gundling, 1. Nikolaus Hieronymus - Gundling, 2. Jakob Paul von - Gundobad - Gundulitsch, Ivan (Giovanni Gondola) - Gungfly - Gungl, Joseph - Gungne - Gunhild - Gunlöd - Gunlög - Gunn - Gunnar - Gunnar Håmundsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
berlin-tidningen "Nationalzeitung" och räknas f. n. till
de bästa tyska musikkritikerna. I bokform har han
utgifvit Musikalische charakterbilder (1869),
Richard Wagner und dessen bühnenfestspiel (1873)
och Neue musikalische charakterbilder (1876).
A. L.
Gumri. Se Alexandropol.
Gumse. Se Fårslägtet.
Gundamuk. Se Gandamak.
Gundersen, Laura Sofie Coucheron, född Svendsen,
norsk skådespelerska, född i Bergen d. 27 Maj 1833,
blef 1849 chorsångerska vid Kristiania teater och
debuterade d. 8 Jan. 1850, med stor framgång, såsom
Regisse i "Svend Dyrings hus" samt har sedan dess
alltjämt häfdat sin rang som den norska scenens
främsta konstnärinna. Hennes begåfning hänvisar
henne närmast till tragedien. Öfver de flesta
dithörande roler har hon förstått att sprida ett
skimmer af sann poesi och idealism, hvilket jämte
ett behagligt yttre, en vacker plastik och en
klangfull stämma gjort henne till en af den norska
konstnärsverldens skönaste uppenbarelser. 1864 ingick
hon äktenskap med Sigvard Gundersen (f. 1842),
hvilken sedan 1862 tillhört Kristiania teater
och är en framstående karaktersskådespelare.
O. A. Ö.
Gundikar. Se Burgund 1.
Gundling. 1. Nikolaus Hieronymus G., tysk lärd,
f. 1671, d. 1729, blef 1706 professor i filosofi
och 1708 professor i vältalighet samt i natur- och
folkrätt. Han författade en mängd historiska och
juridiska arbeten. – 2. Jakob Paul von G., friherre,
den föregåendes broder, historiker, f. 1673, d. 1731,
blef 1705 professor vid Ritterakademie i Berlin
och sedermera historiograf. Han var en medlem af
Fredrik Vilhelm I:s bekanta "tobakskollegium" och
begrofs, till följd af sin böjelse för dryckenskap,
i ett vinfat i Bornstädt. G. är med tillbörlig
satir behandlad i V. F. Palmblads novell "En
grenadiers profpredikan", i hvilken han är en bland
hufvudpersonerna.
Gundobad. Se Burgund 1.
Gundulitsch, Ivan (äfven Giovanni Gondola), serbisk
skald, föddes 1588 i Ragusa, i hvilken republik
han redan vid unga år beklädde höga ämbeten, och
der han dog 1638. G. är den mest berömde bland de
äldre diktarna på serbiskt tungomål och är slavernas
förste dramatiske skriftställare. Han största arbete
är eposet Osmaniderna (1626; senaste upplaga 1854),
i hvilket han besjunger Osman II:s och polackernas
bragder i 1621 års krig. En stor del af hans dikter
och dramer, i hvilka han ofta sjelf uppträdde på
Ragusas teater – den första ordentliga slaviska
skådeplatsen –, gick förlorad vid en jordbäfning och
en eldsvåda Ragusa 1667.
Gungfly, det öfre, af hopfiltade växtrötter och
delvis lefvande mossor (Sphagnum m. fl.) bestående
lagret af mycket vattendränkta mossar och kärr,
hvilkas inre eller undre del utgöres af visserligen
mera förmultnad, men betydligt lös och vatteriblandad
torf- eller dymassa, till följd hvaraf detta öfre,
mera sammanhålliga täcke företer en böljande eller
gungande rörelse, då
man stiger på detsamma, eller gifver efter för
hvarje steg, som derpå tages. Sådan mark är
vanligen "bottenlös" och kan derför ofta vara
osäker att passera; brister ytan, nedsjunker
man i den undre lösa massan. Gungfly benämnes
stundom äfven sjelfva den mosse eller del af
mosse, der förhållandet är det ofvan anförda.
E. E.
Gungl, Joseph, ungersk tonsättare, f. 1810, blef,
sedan han med flere kapell gjort konstresor
(bl. a. till Amerika), 1850 k. musikdirektör,
öfvertog 1858 militärkapellet vid 23:dje
infanteriregementet i Brünn, lefde sedan 1864 i
München och flyttade 1876 till Frankfurt a. M. Hans
spirituella och melodiska danskompositioner
åtnjuta en utomordentlig popularitet. 1871 gästade
G. Hasselbacken i Stockholm med en orkester.
A. L.
Gungne ("gungande", "svängande"), Nord. mytol.,
Odens berömda spjut, som aldrig förfelade sitt
mål. Det var förfärdigadt af dvärgen Ivaldes
söner, och på dess udd voro runor inristade.
Th. W.
Gunhild. Se Gunnhild.
Gunlöd l. Gunlad. Se Gunnlad.
Gunlög. Se Gunnlög.
Gunn (Isl. Gunnr l. Guðr), Nord. mytol., en af de
valkyrior, som Oden utsände i striden för att kora
de kämpar han ville kalla till sig i Valhall. Namnet
förekommer äfven appellativt och betyder strid.
Th. W.
Gunnar, Gjukes son, en af hufvudpersonerna i Eddans
hjeltesånger och Valsungasagan. Han fick af sin
moder Grimhild det rådet att fria till Brynhild,
Budles dotter. Budle hade intet deremot, men saken
öfverlemnades åt Brynhilds eget val. Omkring hennes
sal brann en fladdrande låga, och hon hade lofvat att
icke äkta någon annan än den, som kunde rida genom
lågan. Men när G. dref sin häst Gote mot elden,
ryggade han tillbaka. Sigurd Fåfnesbane lånade
då G. sin häst, Grane. men hästen rörde sig ej ur
fläcken. Sigurd och G. måste då vexla gestalt, och
Sigurd red derefter genom elden och höll i G:s skepnad
bröllop med Brynhild. När detta svek blifvit upptäckt,
eggades G. af Brynhild att dräpa Sigurd. Efter
Sigurds död beröfvade sig Brynhild sjelf lifvet,
och hennes make sökte förgäfves att hindra hennes
uppsåt. Derefter friade G. till Oddrun, Brynhilds
och Atles syster, men fick afslag af Atle. Han äktade
sedan Glömvar. Hon varnade honom att företaga färden
till Atle, hvarvid han blef svekfullt öfverfallen
och afdagatagen genom att kastas i en ormgrop. Der
slog han sin harpa, så att alla ormarna söfdes,
utom en enda, som borrade sig in till kämpens
hjerta. Enligt en uppgift var den dödande ormen
egentligen Atles moder, som antagit denna skepnad. –
En dikt, Gunnarslagr (Gunnars sång i ormgropen),
fullkomligt hållen i eddaqvädenas stil, antogs
förr vara ett äkta fornqväde, men är numera
bevisad vara skrifven af en lärd isländsk prest,
Gunnar Pålsson (d. 1793). Jfr Gjukungar och Gudrun.
Th. W.
Gunnar Håmundsson, från Hliðarendi, en af
hufvudpersonerna i Njåls saga, framstående
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
