Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grundfond - Grundfondshypotek - Grundform - Grundfärg - Grundgående - Grundharmoni - Grund-is - Grundlag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
egendom. Något hinder för banken att förvandla hela sin
grundfond till dylika grundfondshypotek finnes icke,
liksom det äfven står banken fritt att placera hela
sin reservfond på detta sätt. Dessa grundfondshypotek
nedsättas, sedan deras godhet blifvit pröfvad,
i allmänt förvar. Banken får ej börja utgifva
sedlar förr än minimum af grundfondshypotek blifvit
deponeradt. Dessa grundfondshypotek bilda en af de
förnämsta tillgångar, på hvilka banken får grunda
sin sedelutgifning. Jfr C. M. Rosenberg. "Handbok i
bankväsendet" (1878). D. D.
Grundfondshypotek. Se Grundfond.
Grundform, kristallogr., kallas inom kristallografien
en oftast godtyckligt vald enklare kristallform, ur
hvilken öfriga former, hvari ett kristalliserande
ämne kan uppträda, lättast kunna utvecklas. Om en
kristall har tydliga genomgångsytor, väljes oftast
den af dessa ytor begränsade formen till grundform.
P. T. C.
Grundfärg. Se Färglära.
Grundgående, sjöv., säges om ett fartyg, som kan
föra stora och tunga laster, utan att dervid
hårdt nedtryckas i vattnet; ett sådant fartyg
säges äfven "draga litet vatten". Denna egenskap
ernår man genom att bygga fartyget flatbottnadt,
såsom förhållandet är med koffar o. s. v.
R. N.
Grundharmoni. Se Grundackord.
Grund-is kallas i polartrakterna ett större
drifisblock, som strandat l. råkat på grund.
Grundtag, statsr., bör efter sitt begrepp, med hänsyn
dertill att grund betyder det, hvarpå ett annat hvilar
eller beror, utgöra den högsta lagen i samhället,
den lag, af hvilken de öfriga samhällslagarna bero,
ur hvilken de framgå. Dess kännetecken är den i
ordets betydelse och begrepp innehållna fastheten
och oföränderligheten jämte dess förbindande kraft
för både regering och folk. De regering och folk
tillkommande ömsesidiga rättigheter och skyldigheter,
som af grundlagen erhålla sin bestämning, gifva denna
lag karakteren af ett grundfördrag, hvilket icke
kan ändras utan ömsesidigt samtycke af regeringen
och folkets berättigade ombud. Grundlag kallas
äfven författning, statsförfattning, konstitution,
eller om han kommit till stånd i form af ett utaf
den makthafvande utfärdadt frihetsbref, charta
(se d. o.). Namnet konstitution är det mest
vanliga. Detta namn träffas första gången i den
nord-amerikanska författningen (1787) och har derifrån
ingått såsom namn på de franska författningarna, som
revolutionerna alstrade, samt derifrån öfverflyttats
till Belgiens, Italiens, Spaniens och Tysklands
grundlagar. Benämningen charta såsom betecknande
statens författning har sitt upphof från Englands
Magna charta libertatum, det engelska statsskickets
grundläggande rättsurkund (jfr Charta). Ordet
grundlag nyttjas i de skandinaviska rikena, Finland
och åtskilliga tyska stater såsom namn på deras
författningsurkunder. (Franska språket har också
ett motsvarande uttryck i loi fondamentale). Dessa
grundlagars eller författningars karakter är i
materielt hänseende att de innehålla bestämningar om
statsmaktens organisation och de olika formerna för
de olika statsfunktionernas fullgörande, vidare om
det sätt, hvarpå styrelsen och hennes organ samt
folket och dess organ skola samverka för statens
ändamål, och om de rättigheter och skyldigheter,
som tillkomma bådadera, samt slutligen om
garantierna för de ömsesidiga skyldigheternas
fullgörande. Statsförfattningens ande och innehåll
hafva alltid i hvarje stat berott af den med
samhällsarbetets fortskridande skedda utvecklingen af
samhällsanden hos folket. I den mån, som intresset
hos medborgaren för samhällspligternas fullgörande
framkallat en lifligare samverkan emellan regering och
folk samt uppväckt en medborgerlig ande, som yttrar
sig i växande håg, vilja och förmåga hos folket
att sjelf öfvertaga allt mer och mer af de värf,
som koncentrerats hos styrelsen, har behofvet af nya
verksamhetsformer gjort sig gällande. Alltefter som
medborgarnas frihetssfer vidgats, har konstitutionen
sålunda fått ett rikare innehåll, och der densamma ej
innefattas i blott en enda lag, hafva nya grund-
eller författningslagar tillkommit. Man finner
således väsentliga olikheter i olika staters
författningar. Exempel har gifvits och gifves ännu
på land, hvilkas grundlagar inskränkt sig till att
egentligen blott bestämma hvem som eger rätt till
statsmaktens utöfning, men lemnat åt maktinnehafvaren
att oinskränkt ordna öfriga samfundsförhållanden. Som
ett sådant förhållande numera är undantag, fäster
man vid begreppet grundlag den betydelse att den
skall innehålla bestämmelser, som garantera folkets
frihet och försäkra det om rätt att genom valda
representanter på ett ändamålsenligt sätt samverka med
utöfvaren af statsmakten för samhällets utveckling i
den riktning, som samhällets bästa fordrar, samt att
öfvervaka, att grundlag och rättsordning iakttagas
och uppehållas. Hvad angår grundlagens formella
beskaffenhet, så grundas dess stadga och varaktighet
dels genom bestämmandet af de faktorer, som skola
medverka vid dess stiftande, dels genom de former,
som dervid skola iakttagas. Grundlag kan tillkomma på
tre sätt: antingen så, att öfverenskommelse derom sker
mellan regering och folkrepresentation, eller ock så,
att regenten förlänar folket en konstitution i form
af ett frihetsbref (s. k. oktrojerad l. autoriserad
författning), eller ock slutligen så, att den har
sitt upphof i en konstituerande akt af för sådant
ändamål vid utomordentliga tillfällen i statens lif
sammankallade folkdeputerade. På hvilket af dessa
sätt författningen än må hafva tillkommit, fordrar
hennes egenskap af grundlag, att hon ej kan ensidigt
ändras af en enda samhällsmyndighet. Har grundlagen
blifvit oktrojerad, så är den, som utfärdat densamma,
lika mycket bunden deraf, sedan den en gång trädt
i kraft, som om han derom öfverenskommit med en
lagbestämd folkrepresentation, och kan således ej
ensidigt ändra densamma. Har grundlagen tillkommit
genom en konstituerande akt af folkdeputerade, så
blir den lika bindande för folkrepresentationen som
för den, hvilken på grund af densamma blir utöfvare
af statsmakten. I öfverensstämmelse med nu angifna
grundsats gäller i allmänhet inom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
