Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grundlag - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
statsrätten, att, der statsformen är monarkisk, konungens
och folkrepresentationens gemensamma samtycke fordras
för att ändring i författningen skall kunna ske,
och att i de land, der statsformen är republikansk,
folkrepresentationen såsom sådan ej är ensidigt
rådande öfver grundlagen. Jämte representationens
samtycke erfordras nämligen bifall af folket genom
andra organ än den vanliga representantförsamlingen. I
de stater, der makten att ändra grundlag är
öfverlemnad uteslutande åt den vanligen fungerande
representationen, är ej den lag, som åt densamma
uppdrager en så oinskränkt myndighet, att anse såsom
en grundlag eller konstitution; ej häller kan den
regeringslag, som i enväldiga stater är gällande,
anses såsom grundlag. Jämte det att för grundlags
ändring erfordras bifall af två konstitutionella
makter, har i de flesta land, till undvikande
af förhastade beslut, ett förfarande stadgats,
som ej tillåter folkrepresentationen att i vanlig
lagstiftningsväg fatta sitt beslut, utan bjuder,
att frågan ej må omedelbart efter dess väckande
afgöras, utan först sedan representantförsamlingen
i sin helhet eller partielt blifvit omvald, eller
ock efter upprepade beslut med en viss mellantid
under samma riksdagssession. På sina ställen
erfordras derjämte qvalificerad pluralitet inom
representantförsamlingen, för att ändringsförslag må
kunna antagas.
I Sverige var redan i äldsta tider
rättsförhållandet mellan konung och folk
lagbestämdt. Beskattningsrätt och delaktighet
i lagstiftning voro tillförsäkrade folket, som
äfven hade rätt att välja konung. Skyldighet för
konungen att vid styrelsens utöfning inhemta rådets
mening samt särskilda förpligtelser i afseende på
rättsordningens upprätthållande, rikets försvar,
hushållningen med kronans rättigheter och inkomster,
likasom i afseende på förläningarna, som utgjorde
den tidens förvaltningsordning, voro äfven genom
lag bestämda. Föreskrifterna derom innehöllos i den
allmänt gällande Landslagens konungabalk. Dessutom
blef vid tronombyte och konungs tillträde
konungaförsäkran aflagd i öfverensstämmelse med
den ed konungen enligt L. L. K. B. Kap. IV skulle
aflägga. Efter hand begynte bredvid denna lag
en särskild lagstiftning uppstå, som dels i form
af stadgar närmare utvecklade och kompletterade
allmänna lagens bud samt för nya förhållanden danade
nya förordningar (jfr Ekonomisk lag), dels ock
afsåg att genom särskilda öfverenskommelser mellan
konung och folk grunda ett stadgadt statsskick. Af
sistnämnda art och betydelse var den arfförening,
som d. 13 Jan. 1544 ingicks, och genom hvilken
Sverige förvandlades till ett arfrike för Gustaf
I och hans söner efter bestämd arfsordning, och
hvilken stadfästes och bekräftades af riksdagen
"på alla meniga riksens ständers, städers och den
menige mans vägnar". Denna arfförening erhöll
en giltighet, som sträckte sig utöfver tiderna,
utan att kunna af folket eller den för tillfället
tronen innehafvande konungen rubbas till förfång för
berättigade arffurstar, och fick sig tillerkänd en
fördragsenlig oföränderlighet. Om ej namnet grundlag
förr än i senare tider begagnades för denna och senare
ingångna arfföreningar, hade den dock grundlags
karakter.
En förening af alla ständer, sedermera af konungar
bekräftad, som erhöll en lika oföränderlig,
ännu i senare tider bibehållen karakter, ehuru
den icke blifvit bland grundlagarna införd och ej
häller till sin natur är af samma slag som dessa,
var Upsala mötes beslut, d. 20 Mars 1593, angående
religionen, som utgör svenska kyrkans grundval. Genom
konungaförsäkringar och regeringsform förpligtades
konungarna sedermera att hålla undersåtarna vid samma
mötes beslut. I den konungaförsäkran, som af Karl XI
afgafs d. 18 Dec. 1672, förklarades, att han, liksom
alla Sveriges konungar, vore bunden till den kristna
religionen, sådan den i Augsburgska bekännelsen
blifvit förklarad och i Upsala mötes beslut
vedertagen, såsom till en fundamental lag. Detta
är första gången som ordet fundamental lag, hvaraf
grundlag utgör blott en språkförbättring, blifvit i
statsrättsliga lagar eller försäkringar användt.
Sedan enighet i religionen och enighet i fråga om
hvem som skulla intaga tronen genom dessa föreningar
vunnits, sökte man genom regeringsformen d. 29
Juli 1634 att upprätta ett ordentligt regemente,
"der konungen sin höghet, rådet sin myndighet och
ständerna deras skäliga rätt och frihet tillbörligen
blifva behållna och någorlunda beskrifna". Redan
Gustaf II Adolf hade befallt författandet af
en sådan regeringsform, hvilken han synes hafva
velat tillförsäkra egenskap af varaktighet och
oföränderlighet. Denna regeringsform, som hänvisar
till Upsala mötes beslut angående religionen och
till arfföreningen i fråga om successionen samt till
Landslagens konungabalk i hvad som rör konungens
rätt att styra riket och hans och kronans rätt,
bestämmer rådets ställning till konungen och till
förvaltningen samt ordningen för densamma inom de
särskilda styrelsegrenarna äfvensom rikets ständers
ställning och representationsrätt. Den var afsedd att
utgöra en oföränderlig stadga, bindande för konungen,
såväl då han sjelf utöfvade styrelsen, som då han
var af förfall derifrån hindrad, men blef med hänsyn
till regentens minderårighet inskränkt till att gälla
under förmyndareregeringen och blef icke framdeles af
Kristina eller Karl X bekräftad. Då den efter Karl
X:s död, med några jämkningar, d. 3 Nov. 1660 under
namn af Additament till 1634 års regeringsform antogs
att gälla såsom ordning och stadga för styrelsens
förande, sträckte sig dess giltighet ej häller längre
än till förmyndareregeringstiden. Efter hvad "K. M:ts
approbation uppå Riksens ständers den 9 Dec. 1680
aflåtna förklaring" gifver vid handen, ansågo Riksens
ständer konungen ej vara bunden af regeringsformen
med dess additament, utan vore densamma att betrakta
såsom en form och instruktion under minderårigheten,
hvarefter regementet skulle föras, hvilken konungen
efter sitt godtfinnande egde ändra, till följd hvaraf
Riksens ständer ock förklarade konungen till ingen
regeringsform bunden utan allenast till Sveriges
lag och laga stadgar. Sedan envåldstidens olyckor
påvisat nödvändigheten af en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
