Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Grubbe, Samuel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och dess sinliga uppfattningsformer
försvunne. G. antager således en dubbel
verklighet, nämligen en osinlig, som utgör det
egentliga väsendet, och en sinlig, som utgör en på
menniskans ändlighet beroende företeelse af det
osinliga. Den osinliga verkligheten är menniskan
gifven i och genom hennes förnuft, den sinliga åter
i och genom hennes sinlighet. I bevisningen af den
sinliga verklighetens blott fenomenella karakter
går G. till väga med stor noggranhet. Han har åt
denna bevisning egnat ett af sina förnämsta arbeten:
sin fenomenologi. De undersökningar, genom hvilka
han söker att gifva en utredning af den osinliga
verklighetens begrepp, ega på långt när icke samma
omfattning och noggranhet. Ehuru han visserligen icke
fattar den öfversinliga verkligheten såsom ett tomt
abstraktum, utan såsom en gudomlig personlighet,
hvilken ursprungligen eller evigt i sig innehåller de
ändliga intelligensernas idéer, så gifver han dock
icke någon närmare utveckling åt denna idélära. Så
mycket ser man dock af hans yttranden rörande detta
ämne, att han icke tänker sig dessa idéer såsom
generella former, hvilka individualiseras genom det
sinliga, utan såsom individuelt bestämda. Han yrkar
nämligen, att den menskliga individualiteten icke
kan förklaras ur fysiska orsaker och förhållanden,
utan måste förklaras ur det gudomliga väsendet och
den idé, som der af evighet ligger till grund för
hvarje individ.
Med den nu antydda rationelt idealistiska riktningen
af G:s teoretiska filosofi öfverensstämmer hans
sedelära, i hvilken han tager ett betydande steg
utöfver Kant. Ehuru Kant, genom sin vederläggning af
evdemonismen och sin dermed förenade fordran af det
sedliga handlandets sjelfständighet i förhållande till
allt sinligt, inverkade pånyttfödande på hela sitt
tidehvarf, led dock hans etik af väsentliga brister,
hvilka visade sig icke blott vid bestämmandet af
sedlighetens förhållande till religionen, utan i hela
den formalistiska och negativa karakter, som utmärker
hans uppfattning af det sedliga lifvet. Derigenom
att Kant icke ursprungligen sammanbinder den sedliga
normen med det gudomliga väsendet blifver han ur
stånd att tillvinna den sedliga verksamheten ett
absolut innehåll och gifva en tillfredsställande
förklaring af den karakter af helighet, hvarmed
sedelagen och den moraliska förbindelsen framträda
i vårt medvetande. Emedan Kant icke tänkte sig något
konkret (individuelt bestämdt) innehåll i sedelagen,
utan endast fattade denna lag såsom den förnuftiga
viljans, för alla menskliga individer gemensamma
form, hvilken bjuder menniskan att handla på ett
allmängiltigt sätt eller att underordna sitt handlande
under allmängiltighetens princip, kunde han ej undgå
att stanna i den etiska formalism, med hvilken den
negativa riktningen i hans sedelära på det närmaste
sammanhänger. Då nämligen den sedliga eller förnuftiga
viljan ej i sig hade något konkret innehåll, hvilket
borde genom dess verksamhet införas och förverkligas
i sinneverlden, så återstod för denna vilja ingen
annan uppgift än att
skilja alla sinliga bestämningsgrunder från sig eller
hålla sig af dem oberoende. Det är egentligen dessa
brister hos Kant, som G. sträfvar att öfvervinna,
för att derigenom grundlägga en positivt rationel
sedelära, och det kan ej nekas, att han lyckades
i detta sitt sträfvande, om ej fullkomligt, dock
till en betydlig del. För att tillvinna den sedliga
verksamheten ett absolut innehåll och kunna förklara
den karakter af helighet, hvarmed sedelagen framträder
i vårt mevetande, fattar G. denna lag såsom ett hos
oss gifvet uttryck för den gudomliga viljan. Dock
tänker han sig icke denna gudomliga vilja såsom
någonting för menniskans eget väsende yttre och
främmande. Tvärt om är det, enligt G., i och genom
menniskans egen, i det gudomliga förnuftet liggande
idé, som den gudomliga viljan uppenbarar sig eller
tillkännagifver hvad den med menniskan åsyftar. Genom
att efterkomma sin egen idés fordringar gör sig
således menniskan till ett organ för den gudomliga
viljans utförande i verlden. Då nu menniskans idé,
enligt G., icke är blott ett tomt abstraktum eller
icke är blott generelt, utan individuelt bestämd,
så kan sedelagen, hvilken icke är någonting annat än
menniskans egen idé, betraktad såsom ledande princip
för hennes fria verksamhet, tänkas hafva ett konkret
innehåll. Detta konkreta innehåll kan visserligen
icke fullt genomträngas af begreppet eller fullt
framställas i någon allmän grundsats (begreppet
uttömmer aldrig det individuella af sitt föremål);
men denna brist i begreppet afhjelpes genom menniskans
moraliska känsla, i hvilken idéns individuella sida
uttrycker sig. Men likasom den sedliga idén eller
sedelagen har ett konkret innehåll, hvarmed den kan
genomtränga det sinliga, så är å andra sidan det
sinliga så beskaffadt, att det kan genomträngas af
förnuftet eller idén. Det sinliga är nämligen icke ett
för menniskan främmande element; det är icke utifrån
gifvet, utan har sin princip i menniskan sjelf,
alldenstund det är en på hennes ändlighet beroende
företeelse af den osinliga verkligheten. Den sedliga
uppgiften består således, säger G., icke i den lägre
eller sinliga naturens kufvande och undertryckande
– såsom stoikerna, Kant och Fichte lärde –, utan
i dess förädling till frivillig öfverensstämmelse
med förnuftet, så vidt en sådan öfverensstämmelse
enligt sakens egen natur är möjlig. Alla den lägre
naturens yttringar böra bildas till organ för den
högre förnuftiga, så att de utgöra ett harmoniskt, af
den förnuftiga viljan lifvadt, ordnadt och beherskadt
helt. – Ehuru G. genom dessa etiska grundtankar
tydligen går utöfver Kant och Fichte samt intager
en positivt rationel ståndpunkt, så visar det sig
dock, när man närmare granskar det sätt, hvarpå
han utvecklar dessa grundtankar och på dem uppför
ett etiskt system, att åtskilliga vetenskapliga
svårigheter ännu för honom qvarstå olösta. Sålunda
är det onekligt, att han, under bemödandet att göra
gällande sedlighetens sammanhang med religionen,
röjer en viss benägenhet att sammanblanda båda eller
icke förmår att med vederbörlig klarhet uppvisa den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
