Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Grubbe, Samuel - Grubbe, ätt - Grubbe, 1. Regitza - Grubbe, 2. Marie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skilnad dem emellan, som eger rum i begreppet, ehuru
de i verkligheten alltid böra vara med hvarandra
förenade, så att den sedliga menniskan tillika
måste vara religiös och den religiösa sedlig. Denna
oklarhet kan ej undgå att inverka på sjelfva det
etiska betraktelsesättet. En ofördelaktig inflytelse
på detta betraktelsesätt har äfven G:s ofullkomliga
uppfattning af sedlighetens förhållande till den
juridiska rätten. Också måste man erkänna, att ehuru
G. yrkar, att den sedliga idén icke är en formel
och abstrakt princip, utan individuelt bestämd, och
att dess individuella sida uttrycker sig i hvar och
en menniskas moraliska känsla, så förmår han dock,
till följd af bristande metafysisk utveckling af
individualitetsbegreppet, icke att fullkomligt frigöra
sig från benägenheten att fatta den sedliga idén såsom
någonting mer eller mindre allmänt. Dertill kommer,
att han icke med tillräcklig skärpa, klarhet och
fullständighet skiljer emellan de olika synpunkter,
från hvilka det sedliga lifvet måste betraktas,
och på grund deraf blir ur stånd att gifva en fullt
giltig vetenskaplig organisation af etiken.
Vida mindre tillfredsställande än G:s etik är hans
rätts- och samhällslära, i hvilken han visserligen
sträfvade att höja sig öfver det förut rådande lägre
och oorganiska sättet att betrakta statens väsende,
men likväl blott ofullkomligt lyckades deri. I hans
rätts- och samhällslära har man att söka anledningen
till den förebråelse för "en medlande tendens", som
man riktat emot honom och med orätt utsträckt till det
hela af hans filosofi. I synnerhet röjer sig en sådan
medlande tendens i hans straffteori. – Den allmänna
karakteren af G:s rätts- och samhällslära bestämmes af
den reaktion mot vissa ensidigheter i den fichteska
statsläran, hvari G., i likhet med flertalet af sina
filosoferande samtida, var inbegripen. Fichte hade
satt statens bestämmelse i att bereda sina medlemmar
hvad han kallade rättssäkerhet eller trygghet till
lif, lemmar och egendom, och han hade på grund deraf
yrkat, att staten ej hade att på något sätt befatta
sig med menniskans högre intressen eller den andliga
kulturen. I denna Fichtes åsigt finner G. en ensidigt
juridisk uppfattning af statens väsende, hvilken han
söker att beriktiga genom att gifva staten på en gång
ett juridiskt och ett etiskt ändamål. Rättssäkerhet
eller införandet och bibehållandet af ett stadgadt
rättstillstånd är, säger han, blott det negativa
momentet i statens idé; det positiva (etiska) momentet
deri består i främjandet af folkets hela andliga
odling och sinliga välstånd. Huru tillfredsställande
denna G:s bestämning af statsändamålet än kan
förefalla vid första påseendet, håller den dock
icke stånd vid närmare pröfning. Det visar sig
nämligen vid en sådan, att staten ej kan hafva mer
än ett enda ändamål, hvilket är för honom specifikt
eget, och att detta ändamål ligger i rätten, så
vida denna uppfattas från tillräckligt vidsträckt
synpunkt. Staten bör visserligen icke vara likgiltig
för något förnuftsgiltigt menskligt intresse, utan
tvärtom verka för den andliga och den materiella
kulturen eller för de sedliga intressena i hela deras
mångfald; men detta kan dock ej ske omedelbart
eller direkt, utan endast indirekt genom statens
rättsverksamhet, medelst hvilken han har att skydda
alla dessa intressen och förena dem uti sig till
ett harmoniskt helt. Men likasom G:s uppfattning
af statens ändamål icke är tillfredsställande, så
gäller detsamma äfven om hans härledning af sjelfva
rättslagen, eller grunden till menniskans rättigheter
i detta ords juridiska bemärkelse, då man dermed
menar tillåtelse till en viss fri verksamhet, som
ålägger alla med den berättigade samvarande personer
förbindelsen att icke kränka denna tillåtelse. I
likhet med Fichte yrkar G., att rättslagen ej kan
härledas ur sedelagen – alldenstund rättigheternas
krets är vidsträcktare än de etiska pligternas –,
utan måste förklaras ur den praktiska verksamhetens
formella karakter eller ur den menskliga individens
medvetande om sig såsom en fri, sig sjelf bestämmande
och i anledning af denna sjelfbestämning handlande
varelse. Dock återkommer han i sjelfva verket till
den förkastade åsigten om sedelagen såsom grund
äfven till menniskans juridiska rättigheter. Han
antager nämligen, att den karakter af helighet och
okränkbarhet, som tillkommer all rättighet, beror
derpå att rättigheten är ett vilkor för uppnåendet
af menniskans sedliga bestämmelse. I grunden vill
detta icke säga någonting annat, än att endast de
menskliga handlingar kunna vara berättigade eller
utgöra rättigheter, som sammanfalla med menniskans
etiska pligter eller äro nödvändiga för uppnåendet af
hennes sedliga ändamål. Men om detta är förhållandet,
huru kan då omfånget för menniskans rättigheter vara
vidsträktare än omfånget för hennes pligter? Till
G:s samhällslära kan äfven räknas hans förträffliga
anförande i 1826-28 års komité till öfverseende af
Rikets allmänna undervisningsverk. Han ådagalade
der med ovederläggliga skäl olämpligheten af den
redan då föreslagna föreningen af lärdomsskola och
realskola i ett och samma läroverk. Han förutsade
alla de menliga följderna, som sedermera verkligen
härflutit af denna förening. Ett af G:s förnämsta
arbeten är hans estetik, eller Föreläsningar öfver
det skönas och konstens filosofi. Den utveckling,
hvilken han i detta arbete gifver af de estetiska
grundbegreppen, söker i enkelhet sitt motstycke och
torde icke häller i grundlighet vara öfverträffad. –
Se Sv. akad. handl. XXVIII (1856; inträdestal af
Isr. Hwasser) och "Samuel Grubbes filosofiska skrifter
i urval. Utgifna af Axel Nyblaeus" (I-IV; 1876-80).
A. N.
Grubbe, dansk adlig ätt, af hvilken tvänne qvinliga
medlemmar blefvo mycket kända, ehuru ingalunda på
något fördelaktigt sätt. – 1. Regitza G. var gift
med Kristian IV:s oäkta son Hans Ulrik Gyldenlöve
(f. 1615, d. 1645, som ståthållare på Kronborgs och
Frederiksborgs slott). Efter en träta med grefve
Kristoffer Parsbergs enka, Birgitta Skel, sökte hon
(1678), af kränkt högmod, att förgifva denna och
blef till straff förvisad till Bornholm för sin
återstående lifstid. Hon lär hafva dött 1689. – 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
