Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Grubbe, Samuel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfriga arbeten utkommit redan under hans lifstid,
skulle de säkerligen haft stor betydelse för den
filosofiska och hela den högre bildningen i vårt
land. Ur dessa arbeten skulle goda vapen kunna hemtas
för bekämpandet af många villomeningar, antingen de
till oss inkommit utifrån eller härstamma från oss
sjelfva. Säkerligen skulle då ock månget missförstånd
af den boströmska filosofiens egentliga tendens
kunnat undvikas.
Att G. ursprungligen var en afgjord anhängare
af Schelling, röjer sig tydligt i hans
tidigare skrifter, t. ex. afhandlingarna Om
reflexionen och Om de motsatta tendenserna i
menniskolifvet. I den senare skriften intager han
samma filosofiska ståndpunkt som Schelling uti det
s. k. identitetssystemet. Dock dröjde det ej länge,
innan G. kände sig otillfredsställd med denna stränga
panteism och fann sig uppfordrad till försöket att
höja sig till begreppet om en personlig Gud. Om
utgången af detta hans försök och om halten af den
sjelfständiga filosofiska verldsåsigt, hvilken han
närmare utbildade både i teoretiskt, praktiskt
och estetiskt afseende, vittnar en mångfald af
efterlemnade skrifter. De vigtigaste bland dessa
äro: Fenomenologien eller undersökningen om den
sinliga erfarenhetskunskapen, Ontologien, eller
läran om det absoluta urväsendet, Föreläsningar öfver
naturfilosofien och andens filosofi, Föreläsningar
öfver den empiriska psykologien, Läran om det
sköna och den sköna konsten, Praktiska filosofiens
historia, Filosofiska sedeläran, Filosofisk rätts-
och samhällslära, del I (1839) och Om den borgerliga
straffmaktens grund och väsende. – Såsom redan nämnts,
motiverades G:s bemödande att öfvervinna panteismen
af hans djupa praktiska intresse. Reflexionen på den
moraliska förbindelsens helighet ledde honom till den
öfvertygelsen att sjelfva idén om det sedligt goda
erhåller sin högsta betydelse endast derigenom att
den hänföres till det gudomliga väsendet och erkännes
såsom ett uttryck i det menskliga medvetandet af Guds
heliga vilja. Men skall det gudomliga väsendet kunna
tänkas såsom grunden till idén om det sedligt goda,
så måste detta väsende nödvändigt hafva karakteren
af en oändlig moralisk intelligens, vara en lefvande
personlig Gud. Det blef således G:s uppgift att visa,
att det praktiska förnuftets fordran på en personlig
Gud, med etiska attribut, ej står i strid med det
teoretiska förnuftets fordran på Guds oändlighet,
eller m. a. o. att personligheten kan tänkas såsom
absolut eller fri från de inskränkningar, som vidlåda
menniskan. Det är egentligen denna uppgift, som
G. söker att lösa i sin ontologi. Han visar nämligen
der, att sjelfmedvetandet måste utgöra det gudomliga
väsendets substans, och att detta sjelfmedvetande ej
kan tänkas utveckla sig genom en följd af tidsmoment,
utan måste vara fritt från såväl tidens som rummets
inskränkning. Ett positivt bevis för tänkbarheten af
en sådan tidlös intelligens, för hvilken hela dess
innehåll är gifvet på en gång, liksom genom en enda
akt af sjelfmedvetande och sjelfbestämning, finner
G. i det rena sjelfmedvetandets begrepp. Men
likasom det rena sjelfmedvetandet för honom utgör beviset
på tänkbarheten af Guds upphöjdhet öfver tiden,
så utgör ock samma begrepp för honom beviset på
tänkbarheten af Guds upphöjdhet öfver den motsättning
af det objektiva och det subjektiva, det reella och
det ideella, som utmärker den ändliga intelligensen. I
det rena sjelfmedvetandet sammanfalla nämligen
fullkomligt det ideella och det reella, vetandet och
varandet, förnimmandet (det subjektiva) och det,
som förnimmes (det objektiva). Det ligger derför
ingen motsägelse i att tänka sig ett medvetande,
som fullkomligt genomtränger sitt innehåll, eller för
hvilket allt det objektiva tillika är subjektivt och
allt det subjektiva tillika objektivt.
Af den evighet, som i ordets stränga och fulla mening
tillkommer det gudomliga väsendet, drager G. vigtiga
slutsatser i afseende på frågan om Guds förhållande
till menniskan och hela det sinliga universum. Då
nämligen, säger G., det gudomliga medvetandet ej
kan tänkas fortgå och utveckla sig genom en följd af
tidsmoment, så kan den ändliga intelligensen ej hafva
blifvit frambragt af Gud genom en skapelse, eller
en i tiden fallande handling. Tvärt om måste man,
i enlighet med det platonska föreställningssättet,
antaga, att den ändliga intelligensen, till sitt
sanna väsende betraktad, utgör en ursprunglig eller
evig idé hos Gud, eller att den är till genom en
Guds tanke, hvilken såsom sådan omedelbart tillika
eger realitet. Detta antagande – tillägger G. – är
äfven i grunden, och då man afsöndrar det bildliga
i Leibniz’ uttryckssätt, detsamma som Leibniz’
lära att den ändliga intelligensen, eller hvad han
kallar monaden, utgör en fulguration ur den oändliga
monaden, eller Gud. Att den ändliga intelligensen
uppfattar sig såsom ett i tiden varande väsende,
hvars existens och medvetande har en början, en punkt,
hvarifrån dess hela utveckling utgår (det allmänna
menniskoförståndet kallar denna punkt för början
af vårt lif), måste för den skull vara ett på den
ändliga intelligensens ändlighet (inskränkning)
beroende föreställningssätt, en nödvändig lag
för dess medvetande. Endast detta kan ock vara
meningen med den kantska satsen att tiden utgör
det inre sinnets nödvändiga form. Denna sats vill
blott säga, att den ändliga intelligensen genom sin
natur eller sin ändlighet är bunden vid den lagen
att uppfatta sitt eget medvetande såsom utvecklande
sig successivt eller i en följd af tidsmoment. Men
likasom tiden sålunda utgör en form eller ett sätt
för vårt menskliga förnimmande, som sammanhänger med
vår menskliga inskränkning eller tillhör oss såsom
sinliga varelser, så är äfven rummet en sådan form. –
Af denna idealistiska åsigt om tiden och rummet,
hvars riktighet G. bevisar genom de sorgfälligaste
undersökningar, drager han den slutsatsen att hela
den sinliga verlden, eller den verld, som är i tiden
och rummet, utgör en sammanfattning af vissa för oss
och vår erfarenhet nödvändiga företeelser, hvilka vi
icke äro berättigade att tillägga en af oss oberoende
existens, så att de skulle kunna tänkas qvarsta,
äfven om den menskliga intelligensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
